Örninventering #1

Johans fråga om konstnären bakom örnen fick mig vilja gå till botten (eller gå under?) med örnbeståndet på nätet. Hur många varianter florerar egentligen av vårt landskapsvapen egentligen.  Googles bildsök i all ära, men här måste man strukturera lite. Så här inleds en örninventering. Lyckas den får den nog hamna på Wermlandsheraldik.se så småningom.

Rabattfrimärke (1980-talet)

Förekommer bland annat i NE.se

Bror Jaques de Waern, konstnär hos Statsheraldikern

lokal_profil från Wikipedia

Med hertigkrona. Användes bland annat av Karlstads studentkår.

?

Värmlands regementes (och Värmlandsgruppen, m fl) vapen. Borde vara skapat hos Stasheraldikern.

Nu började de vettiga sökträffarna för ”Värmlands landskapsvapen” ta slut, så vi får väl byta sökbegrepp och ta nya tag en annan dag.

Heraldisk kyrkosyn?

Claus bjussade på ännu en bild från kyrkomötet. Här ser man hur alla stiftsbanéren har placerats på ömsesidor Svenska kyrkans banér. Stift med udda nummer i stiftens innebördes rangordning står till vänster – jämna till höger. Det väcker en del tankar om kyrkosyn och gemensam identitet när man ser dem såhär. Den kyrkliga heraldiken vill säga oss något om kyrkan – frågan är bara vad.

Rangordningen då? Det är den här (enligt Wikipedia):

1 Uppsala stift
2 Linköpings stift
3 Skara stift
4 Strängnäs stift
5 Västerås stift
6 Växjö stift
7 Lunds stift
8 Göteborgs stift
9 Karlstads stift
10 Härnösands stift
11 Luleå stift
12 Visby stift
13 Stockholms stift

Skådespelaren Bror Jacques de Wærn

”Var det ikke Bror Jaques de Waern som vakte stor oppsikt med en fiktiv dokumentar om at VM i fotball 1958 i Sverige aldri hadde funnet sted?” undrade Odd Andreas. ”Förmodligen inte” tänkte jag. För mig är han bara känd som heraldisk konstnär vid Riksarkviet, med boken ”Ny svensk vapenbok” tillsammans med Clara Nevéus som främsta bidrag till historien.

Men jag hade fel – åtminstone om man får tro Wikipedia har han fler strängar på sin lyra – historiker, författare, filmare – och skådespelare:

Bror Jacques de Wærn har även medverkat som skådespelare i den fiktivt dokumentära filmen Konspiration 58. Han har även dokumentärfilmat Stockholm med en dubbel-8 kamera mellan 1959 och 1971. Filmerna bearbetades av Johan Löfstedt till dokumentärfilmen Kometen 2004.

För inte så länge sedan hade jag en diskussion om Wikipedias tillförlitlighet med en bibliotekarie och en gymnasielärare. Då fick jag klart för mig att hänvisning till Wikipedia ger underkänt. Och så måste det väl vara i den akademiska världen – hitta gärna källan på Wiki, men skaffa dig beläggen någon annanstans.

Jag hade nog inte vunnit några poänger i den diskussionen om jag kunde hänvisa till det här exemplet. Men hade inte Odd Andreas hänvisat till Wikipedia, hade de Waern bara varit heraldisk konstnär (och köksförklädesformgivare) för mig. Han är inte omnämnd i NE och hans övriga sidor beskrivs vare sig i motiveringen till SHF:s förtjäsntmedalj, eller på baksidestexten till ”Ny svensk vapenbok”.

Enformig polsk örn

Syrran kom hem från Polen med en zloty till mig. En lämplig present till den som är besatt av örnar, för på 1 zloty-myntets baksida kan man nämligen se den krönta polska örnen från statsvapnet.

svenska Wikipedia berättas legenden om hur örnen hamnade i statsvapnet:

[…]tre hövdingabröder; Lech, Czech och Rus som följdes åt på sin väg västerut för att bilda varsitt rike. De tre red slutligen åt var sitt håll med sina följen. Czech grundade Tjeckien och Rus det som blev Ryssland och Ukraina. När Lech kom till en plats i nuvarande Polen där han sökte en lägerplats för natten såg han en helvit örn flaxa upp från sitt näste mot den röda solnedgången, vilket förklarar örnens färg och den röda bakgrunden på vapnet. Enligt legenden grundade Lech staden Gniezno (näste) på platsen och den staden blev Polens första huvudstad.

Så ska en legend låta. Den påminner rätt mycket om legenden om de tre jättesönerna Bjälle, Tole och Kätte som slog sig ner i Grava och byggde sig var sin gård – Bjällerud, Tolerud och Kätterud.

Den engelska versionen av samma sida är ger mer information om vapnet, bland annat detta:

According to Chapter I, Article 28, paragraph 1 of the Constitution, the coat of arms of Poland is an image of a crowned white eagle in a red field.[1] The Coat of Arms Act, Article 4, further specifies that the crown, as well as the eagle’s beak and talons, are golden. The eagle’s wings are outstretched and its head is turned to its right.[2] In English heraldic terminology, the arms are blazoned as Gules an Eagle Argent crowned, beaked and armed Or. In contrast to classic heraldry, where the same blazon may be rendered into varying designs, the Coat of Arms Act allows only one official rendering of the national coat of arms. The official design may be found in attachment no. 1 to the Coat of Arms Act.[2]

Att ett vapen bara får förekomma i en enda tolkning trodde jag var en vanföreställning som bara gällde statliga svenska myndigheter. Men i polen har man alltså lagstiftat om det!

Vem är konstnären?

”Vem är jag” hette alltså Vicor Nyåkers film som fick Filmörnen 2010. Men vem är konstnären?

Formgivaren bakom Filmörnen-statyetten heter förresten Lina Nilsson. På Wikipedia kan man läsa om dess symbolik:

2009 genomfördes tävlingen ”Designa en örn” för att få en ny design på förstapriset; Filmörnen-statyetten. Kriterierna var att statyetten skulle ha en klar koppling till film, örn och Värmland. Tävlingen vanns av Lina Nilsson som läste innovation- och designingenjörsprogrammet på Karlstads universitet.

Hennes skapelse var en örn integrerad i en filmklappa. Klarälven följer örnens kropp och avslutas i vad som ser ut som örnens klor. Denna ”nya” statyett vanns första gången av Stefan Askernäs 2009.

Undrar hur de övriga bidragen såg ut.

Eldfängda vapen på Wikipedia

Googlade lite på Kölas vapen och upptäckte av misstag en kategoriindelning på Wikipedia som jag missat helt. ”Torches in heraldry”. Verkar finnas systerkategorier också:

Torches in art | Light sources in heraldry | Fire in heraldry

Kölas vapen verkar dock lite malplacé i sammanhanget. Är en vårdkase en typ av fackla för den anglosaxiska publiken? Trodde först att det kunde bero på Lokal_profils lite spretiga vårdkase kan uppfattas som två korslagda facklor, men inte bara Köla, utan även Huddinga och frivilligflygets vapen finns med i samlingen. Light source? Yes! Torch? Nope!

Heraldiken i blodet?

Jag trodde att vi hade fått en heraldisk konstnär i släkten, när jag såg följande uttalande på Facebook, illustrerat med en för mig okänd variant av kölavapnet:

En gång i tiden fanns en kommun som var både fränare och hade snyggare kommunvapen än efter sammanslagningen. 1 000 000-frågan; vilken kommun?

Jag vet inte om Kölas vapen rent objektivt är snyggare än Edas, men som kölabördig håller jag såklart med Lisa. Men vem var konstnären? Efter lite granskning kände jag dock igen stilen från den überproduktive wikipediakonstnären lokal_profil.

Dåligt med heraldik i sociala medier

Det blev inget kapitel om heraldik i sociala medier i min krönika över 00-talet. Förbisåg jag den delen av nätaktiviteten?

Nej, avsnittet platsade helt enkelt inte, eftersom de sociala medierna är en arena som ännu inte har intagits av skandinaviska heraldiker. Däremot räknade jag de heraldiska hemsidorna till 00-talets heraldiska epok (om den nu finns), med samma logik som historiker räknar 1900-talet som tiden mellan skotten i Sarajevo och Berlinmurens fall.

Heraldica är visserligen ett väldigt socialt medium, men är väl annars ett exempel på sociala medier i sin primitivaste form. Aktiviteten stannar ganska mycket inom forumets ram. I vilka sammanhang är det då jag tycker att heraldiken lyser med sin frånvaro? Vi vänder väl oss som vanligt till Wikipedia och tittar på definitionen:

Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll. Det kan ta sig uttryck i Internetforum, bloggar, wikier, poddradio och artikelkommentarer. Termen används ofta som slagord för sådana tjänster.

En annan definition är ”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

Internetforum? Som sagt – aktiviteten på Heraldica kan man inte klaga på. Första versionen körde vi ju faktiskt i botten och fick ersätta med nya fräscha versionen som körs nu. Några andra forum på skandinaviska språk finns det knappast något behov av. Och diskussioner på utrikiska har jag inte intresserat mig för.

Bloggar? Svenska heraldiker med skrivklåda finns det gott om, men det inte många som fastnat för bloggformen. Sedan Jesper Wasling utropade sig till den förste heraldiske bloggaren har jag bara upptäckt Thomas Falk och Fredrik Brodin. Vad som är kul med dessa två är att de är bloggande konstnärer och publicerar sina verk i bloggform och inte teoretiserande som undertecknad.

På fotobloggen Flickr hittade jag Wikipediaillustratören och Heraldicamedlemmen Lokal_profil, tyvärr utan några publicerade alster. Annars är Odd Andreas Sørgård min ende aktive vän där.

Wikier? På självaste Wikipedia finns heraldiken såklart representerad med en egen kategori på svenska. Men någon särskild heraldikwiki har jag inte stött på. Lokal_profil och några illustratörer har gjort ett mycket ambitiöst jobb med att skapa (istort sett) upphovsrättsfria illustrationer av istort sett alla vapen som omnämns.

Poddradio? Heraldisk poddradio – dra åt skogen! Det vore något att försjunka i på bussen till jobbet. Snälla någon!!!

Artikelkommentarer? Nu kanske inte Wikipedias snabblista var så givande längre, men vi kan ju fortsätta med några egna fenomen:

Facebook? Hmm… SHS-gruppen Heraldik i Norden finns med 84 medelmmar och Svenska Heraldiska Föreningens grupp har 55 medlemmar. Aktiviteten är inte imponerande. Norrmännen har ingen grupp, men Heraldikk.no har en ”sida” med 57 fans. Det är självklart att de där grupperna/sidorna ska finnas, men tveksamt vad man ska ha dem till.

Twitter? Kanske inte det första man förknippar med heraldik. Ordet ”heraldik” ger mycket riktigt inga sökträffar, men det gör ”heraldry”.

Nej, heraldiken i sociala medier blir nog ett fenomen för 10-talet istället. Fast Internet som vi känner det har kommer säkert att tjäna ut ganska snart och etiketten ”sociala medier” kommer inte att fungera på den aktivitet vi kommer att ägna oss åt i nya tekniska manicker, som vagt påminner om datorer och mobiltelefoner. Den som lever får se.

Länge leve Nörden!

Wikipedia är ett fantastiskt ställe. ”Hoppas att någon korrläser” tänkte jag när jag publicerade min översättning av dem amerikanska Thorsbyartikeln på på Wikipedia. Samma dag hade tre personer varit inne och gjort sex ändringar i artikeln. Bara att tacka och bocka.

Det är något visst med användargenererat innehåll! Första gången jag insåg Wikipedias snabbhet var när Lena Adelson-Liljeroth blev utnämnd till kulturminister. När jag fick TT:s flash i mobilen började vi diskutera hur gammal hon kunde tänkas vara och jag kollade på Wikipedia. Som redan hade uppdaterat hennes CV. Jag kollade samma sak när Nobelprisen började kungöras i höstas och det klickade aldrig – Wikipedia slog TT var enda gång.

Utan nördens ideella engagemang skulle världen gå under. Åtminstone vissa trevliga delar av Internet och en del ideella föreningar. Som Svenska Heraldiska Föreningen…

Biskopen, Bäckmark och S:t Erik

Julnumret av Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden pryds av två nykomponerade biskopsvapen, varav föreingens arbetsgrupp för kyrklig heraldik ligger bakom det ena. Det är vapnet för Stockholms stifts nya biskop Eva Brunne, som i sitt första utförande har målats av konstnären Magnus Bäckmark.

Det är ett snyggt vapen. Enligt traditionen är biskop Evas personliga vapen kvadrerat med stiftets vapen. Brunnevapnet är en kombination mellan talande personvapen och ämbetsvapen. För ämbetet och biskopens tro står den klassiska Lutherrosen, mot ett fält som anspelar på namnet Brunne.

Biskopen har fått en väldigt snygg förstaversion av sitt vapen i Bäckmarks tidlösa stil. Det som sätter igång mina tankar såhär på juldagen är Bäckmarks version av Stockholms vapenbild i stiftsvapnets två fält.

Uppfriskande att se det i någon annan version är Stockholms stads nuvarande grafiska profil. Jag gillar visserligen Karl-Erik Forsbergs kommunala variant av S:t Eriks pagelockiga huvud också, men ibland måste man påminnas om att den korrekta avbildningen av ett vapen aldrig kan fastställas i en grafisk profil.

Tog en titt på Wikipeida och konstaterade att det finns en annan S:t Erik även där. Konstnären heter i det här fallet Marmelad Jag har inte hört at Stockholms stad har opponerat sig mot det, vilket till exempel Kustbevakningen gjort. Förståndigt att låta bli.