Rosslande av skräck med en bubblande tallkotte i analen

Känsliga heraldiker och vexillologer varnas – här kommer en av de mustigare beskrivningarna av en Värmlandsörn som jag nån gång läst.

En ståtlig karl var han en gång, löjtnant Frykfeldt. Vem minns inte honom som ung fänrik förande regementets flagga  [sic!] vid högvakten i Stockholm för fem år sedan? Den gula flaggduken drev ut i vinden över honom, blottande de stolta segernamnen Fredriksodde, Lund, Narva, Malatitze, Gadebusch för den domesticerade stockholmska menigheten.

Nå, en ståtlig karl är han väl fortfarande. Men idag är han årbräckt av fyllsjuka och bondånger. Den mäktiga värmländska örn som han den där blåsiga, grå oktoberdagen för fem år sedan var ett med har förlorat flygförmågan. Svagt rosslande av skräck faller den räddningslöst mot marken. Vingar med en fjärils kraft försöker förgäves bromsa, blåser upp som en slängkappa. Stela klor spretar desperat för att mildra stöten mot marken. I analöppningen föder en vettlös fasa en bubblande tallkotte av exkrement.

Ur Erik Bengtssons ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå”, s. 83-84

Själv tycker jag att det är kul att man använder värmlandsörnen som litterärt motiv för att illustrera en fyllsjuk löjtnant. Man måste dock vara välbekant med regementsfanans örn, för att förstå det där med den bubblande tallkotten. Det hade kanske varit snyggare att låta ändalyktens fjädrar forma en fransk lilja, men det låg nog inte i tiden…

Vad som däremot stör mig något gruvlig är att Bengtsson, som annars är mycket noggrann med ordval,  när det gäller allt från timmerkälkens konstruktion till vadmalsbyxornas sömmar, lyckas kalla regementsfanan för en flagga! Inte har man väl plockat med sig den blå-gula svenska korsflaggan från kaserngårdens flaggstång till Stockholm för att släpa med sig i vaktparaden? Nej, jag tänkte väl det…

Annons