Ä sola en han???

Jag har just lärt mig att en bildad sol (en sol med ansikte, som Sola i Karlsta och den i Solnas stadsvapen) är maskulinum på engelska. Medan en måne med liknande drag är en hon.
Så är det förmodligen på de flesta språk. När jag tänker tillbaka på italiensktimmarna på Tingvallagymnasiet kommer jag ihåg att det även heter Il sole och La luna.
Men för en värmlänning är det där väldigt förvirrade – sola ä ju ho, å månen ä han!
Jänta å ja’

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen.
Där mötte ja’ henn’ e môra så rar,
då sola ho sken på himmalen så klar,
å däjli som ljusan dagen ho var-
mett hjârte, vart tog dä vägen?

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke.
Där bliga ho på mej så himmalens blått,
å yja di sköt så blextrande brått,
så allri ha mett hjârte tåcka salve fått;
ja’ messta’ kav mi hele störke.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt på messômmers-vaka, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt på messômmers-vaka.
Där råka vi varann mä fräsande fröjd,
å allri nônstinn ha ja’ känt mej så nöjd,
ja’ kasta mine ben i himmalens höjd
å hoppa övver alle taka.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti pålskedansen, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti pålskedansen.
Då tog ja’ tag så vackert uti hennas hann,
för yja skömdes bårt bå himmalen å lann;
hur dansen hadd’ gått te, dä vesst’ ja int ett grann,
när som ja’ kom igen te sansen.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti gröna lunden, å ja’,
jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti gröna lunden.
Där stal ja’ mej en köss så rosande rö
å tala om för henne hele mi nö
å fråga, om ho ville dele mett brö,
å ho svara ja på stunden.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke.
Där stog vi nu två ve altere just
å lôva vår tro i nö å i lust
å att te den allre sistaste pust
så troget varannre dörke.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen.
På livsens lannsväg vannrer ja’ nu
så gladeligen mä mi lelle hustrú,
å allri nônstinn ska vi skeljes vi tu,
fôrrn döen går oss i vägen.

Ur Viser på varmlanske tongmåle

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s