När jag var på västvärmlandsturné tillsammans med Far i måndags betade vi av stora delar av vägnätet i Arvika och Eda. Slutmålet av Köla-Ladan vid hembygdsgården på Kiöln vid Köla prästgård och konsert med kusintrion Helena, Martin och Rebecka. Innan konserten laddade vi med kaffe och klengås i arrendatorsbostaden och inventerade bokbordet.
Köla hembygdsförening, eller ”Hembygdsföreningen Köla stämma” som den egentligen heter, är en förening med en imponerade utgivning, främst från 1900-talets andra hälft. Den stora anledningen till detta tror jag är att man under hemgbygdsrörelsens blomstringstid inte såg som sitt uppdrag som att skapa en hembygdsgård och släpa gamla hus till en avlägsen plats i socknen. Istället koncentrerade man sig på att dokumentera och sprida lokalhistoria från hembygden, vilket ju jag som kölaing i diaspora har mycket större glädje av.
Det mesta av utgivningen finns redan hemma i bokhyllan tack vare mor och mormor, men till min stora glädje fanns det annat att lägga slantarna på – Kölas gamla kommunvapen! Jag har fortfarande inte hittat min värmlandssköld efter flytten för 1½ år sedan, men nu har jag en värdig ersättare så länge i den gamla vårdkasen som lär ha blossat på Valfjällets topp i ofredstider.
Jag lyckas inte konstatera vad den är tillverkad i för material, men det är gjuten på något sätt, för det klingar skönt när man knackar på den. Konstnären tror jag är Brita Grep på Riksheraldikerämbetet. Som tur är, måste jag väl tillägga, för på en del av föreningens senare utgivning, inklusive hemsidan, har man lagt sig till med en version av vapnet som jag är medskyldig till. Det kanske är dags att beställa ett nytt digitalt original?
Under Wermlandsörnen 