Daniel Kindahl fortsätter att gräva fram värmländsk-uppsaliensiska artefakter åt mig. Den här lär härstamma från 1800-talet och själva fanan andas samtidens regementsfanor. Med sin guldsköld rättar den också in sig i 1800-talstraditionen.
Örnen är ganska spännande. Att den är vad vi kallar för av naturfärg är inte så märkligt – det hör till tiden. Inte heller att den är ser ut som hämtad ur en fågelbok. En ornitolog skulle nog kunna artbestämma den pippin som stått modell (och kanske avgöra om det verkligen är en örn eller en kanske en falk). Själv tycker jag att den för tankarna till de heraldiska djuren i Erik Dahlbergs Suecia, utan att för den skull vara ett dugg lik suecians örnar.
Det som imponerar på mig är örnen storlek. Sköldutfyllnad är visserligen en dygd, men här tycker jag att konstnären har tagit till i överkant. Den stackarn ser liten inklämd ut – en heraldisk örn behöver inte bara luft under vingarna, utan även kring dess spetsar.
Under Wermlandsörnen 
När du talar om sköldutfyllnad som en dygd, så drabbar det mig på något vis; min uppsättning av dygder har varit, om än i frågasatta, så i varje fall inriktade på att fylla ut andra saker än sköldar. Det jag emellertid funderar över är själva vetenskapen, av dig benämnd vexillogi [sic]. Vad är det för vetenskap? Jag har tidigare bara hört talas om vexillologi. Har jag möjligen för gamla och obskyra ordböcker?
Spännande! Vilka dygder är det du hedrar? Själv håller jag mig med en grunduppsättning om cirka nio dygder, vilka jag håller mer eller mindre framgångsrikt. Understundom tillåter jag mig några kompletterande dygder (och brister därmed i måttfullhet). En av dem sköldutfyllnad, en annan är rättstavning.
Om huruvida din ordböcker är gamla eller obskyra kan jag inte uttala mig, men jag hoppas att de ger en riktig definition av vexillologi! Däremot kan man konstatera att det finns ett antal sorgliga exempel på vexillogi på internet, varav undertecknad är skyldig till ett antal.
//Fredrik