1984 kunde man flagga ordentligt i Karlstad

Häromdagen skulle Societas Heraldica Lundensis ha hållit ett seminarium på Lund universitet. Martin Sunnqvist skulle tala om framtagandet av Malmö stads vapenflagga på 1940-talet. Sedan skulle alla lundaheraldikerna gå på Bishops Arms för att kontemplera över Martins föredrag. På grund av rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten blev det ändrade planer. Men istället för att ställa in, fick seminariet flytta ut på nätet. Martin höll föredraget från sitt hem via verktyget Zoom, vilket öppnade upp seminariet även för den som har långt till Lund.

Det var ju tråkigt för lundensarna att inte få gå på puben tillsammans, men desto roligare för oss från Karlstad, Oslo och Uppsala, som nu passade på att ansluta till seminariet. Martin höll ett mycket intressant föredrag med många illustrationer från förslagsprocessen, vilket passade det webbsända formatet väldigt bra.

Ämnet är också väldigt lätt att engagera sig i. I början av 00-talet, när aktiviteten på Svenska Heraldiska Föreningens diskussionsforum Heraldica var som störst, vill jag minnas att just kommunal flaggning var ett av de hetaste diskussionsämnena.

En korrekt heraldisk flagga ska vara kvadratisk och prydas av sköldens motiv och inget annat. Inga kronor, ingen sköld, inget kommunnamn, inga ”grafiska element”. Bara sköldens motiv.

Därför slog hjärtat dubbla slag för en tid sedan, när jag såg en bild som Jimmy Mithander hade laddat upp i Facebook-gruppen Gamla fotografier av Karlstad.

Bilden visar Stora torget i Karlstad i mars 1984, när staden firade sitt 400-årsjubileum. Mest iögonenfallande på bilden är nog det gula luftskeppet med texten ”Vi älskar KONUNGEN!” och den strategiskt placerade lastbilen från Löfbergs Lila.

Zoomar man in i bilden, ser man att det vajar svenska flaggor över vartenda hustak runt torget – på Handelsbanken, Domus och rådhuset, och även på ett antal extra flaggstänger på själva torget. På två av flaggstängerna vajar dock något som vi numera sällan ser i Karlstad: stadens egen flagga, med stadsvapnet på en kvadratisk duk. Mycket lämpligt, eftersom vapnet är ett av huvudnumren i Hertig Karls privilegiebrev från 1584. Hertigen säger sig visserligen beskriva den nya stadens sigill, men går sedan över till att beskriva dess färger. Därmed lyckas han skriva de första svenska stadsprivilegierna som samtidigt förlänar ett stadsvapen!

Zoomar man lite till i bilden, så ser man något annat spännande över residensets tak, längst i väster i bilden. Om jag inte ser fel, så är det kungens egen flagga, med stora riksvapnet i korsmitten, som vajar där.

* * *

Alla Karlstads skolor var stängda den där marsdagen 1984. Bussarna gick gratis och det var fri parkering i stan hela dagen. Själv hade jag förmånen att se den kungliga kortegen från andra våningen i riksbankshuset på Järnvägsgatan. Jag minns inte om vi gick till torget, men jag kan intyga att vädret var lika vackert som det verkar av Jimmys foto. Det måste ha varit en tidig vår 1984.

Annons

Gert Borgenstiernas biskopsvapen

Lars-Eric Olsson i Eksjö har hjälpt mig att täppa till ännu en lucka i Karlstads biskopars och superintendenters vapenrulla!

Jag har länge trott att Bengt Wadensjö var den förste biskop i Karlstad som använde sig av ett ämbetsvapen efter det nygamla mönstret, med stiftets vapen kvadrerat med det personliga. Lyckligtvis hade jag fel!

Lars-Eric tipsade mig om avsnittet om Karlstads stift i Bengt Olof Käldes uppsats ”Den Svenska Kyrkans heraldik” i Heraldisk Tidskrift nr. 35 från 1977, som berättar att Gert Borgenstierna använde sig av ett ämbetsvapen:

I en teckning av ämbetsvapen för biskop Gert Borgenstierna (1956-76) insattes i gängse ordning stiftets i 1. och 4., medan de olika sköldemärkena i det delade vapnet för adliga ätten 1647 – vars huvudman biskopen är – uppdelades på 2. och 3. fälten, alltså som i ärkebiskop Söderbloms serafimervapen.

HT 1977:35, s. 235

nathan_soderblom_serafimerAlltså: Nathan Söderblom hade antagit ett personligt vapen innan han blev biskop, visande ”ridande  S:t Göran och däröver en ginstam belagd med en bild av Trönö kyrka”. Kälde berättar i samma artikel (s. 218) att det förekommer på en brudpäll skänkt till Uppsala domkyrka 1919.

När Söderbloms serafimervapen skulle målas på plåten för Riddarholmskyrkan sattes alltså vapnets två bilder in i separata fält i den kvadrerade skölden, med en variant på ärkestiftets vapen i de två andra.

På samma sätt ska man alltså ha gjort med Gert Borgenstiernas vapen. Karlstads stifts vapen sattes i fälten 1 och 4, med de två bilderna från adliga ätten Borgenstiernas vapen i fält 2 och 3.

1647 Karlstad_stift_vapen

Någon illustration har tyvärr inte Kälde med i sin artikel och han berättar inte heller vem konstnären ska ha varit. Kanske är det han själv eller någon konstnär knuten till Riksarkivets heraldiska sektion.

Artikeln berättar inte heller vilket år vapnet ska ha målats eller hur det användes. Det kan dock inte vara äldre än 1961, då stiftsvapnet skapades för biskopsgårdens nya servis.

Jag har börjat en genombläddring av Karlstads stifts julböcker för att hitta någon illustration, men sökandet är ännu fruktlöst.

Kronprinsessans trosor

När man sträckläst några årgångar av Meddelanden från Riksheraldikerämbetet är det ganska trevligt att få små reklampauser emellan uppsatserna. Reklamen är inte av det där slaget som får en att konsekvent hålla sig till de statskontrollerade medierna. Snarare av den karaktär som gjorde att svenskarna fordom lade sig vinn om att komma i tid till bion (Killar med sprätt i gillar Mazetti!)

Egentligen är det rätt chockerande för en nutida statsbyråkrat att se att näringsidkare inom en myndighets verksamhetsområde tilläts annonsera i dess publikationer. Det känns nästan futuristiskt på något sätt. Men på trettiotalet var man nog lite oskuldfullare än idag.

Vem var då intresserad av att annonsera i ”Meddelanden från Riksheraldikerämbetet”? Heraldiska konstnärer inom olika områden, såklart – gravörer, smeder, bildhuggare och juvelerare. Men även taxibolag, skräddare och konditorer intresserade sig för den heraldiska marknaden.

En radda hovleverantörer bjöd också ut sina tjänster. Idag har vi bara hovleverantörer som utses av Kungen och Drottningen. Men under mellankringstiden var det här en brokigare bransch. Porla bordsvatten kunde till exempel stoltsera med att vara hovleverantör både till Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf. Följaktligen annonserade man med både riksvapnet och kronprinsens personliga vapen.

Man kunde även vara hovleverantör till kronprinsessan – i det här fallet den blivande drottning Louise. Vad som först verkade vara ett helt vanligt hovleverantörsmärke, som det ser ut idag, med stora riksvapnet, rymmer istället ett alliansvapen mellan kronprinsparet – Bernadotten Gustaf Adolf och hans maka Louise, född Lady Mountbatten.

Ville man ekipera sig som prinsessan Louise skulle man vända sig till Germas, specialister på korsetter, underkläder och strumpor.

Mountbatten

Prins Bertil lär ha varit den siste som höll sig med egna hovleverantörer vid sidan av kungaparet, men hovet låter meddela att inget utesluter att nya hovleverantörer utses för kungabarnen. Det ska bli spännande att se vilka leverantörer som Hertigen av Värmland utser!

Mästaren Ronny Andersen

Danska TV2 Lorry (fantastiskt kul namn för oss som såg på svensk TV på åttiotalet) har just visat ett långt inslag om riddarsköldarna i Fredriksborgs slottskapell. I inslaget kan vi se kunglige danske vapenmålaren Ronny Andersen i auktion med pensel i hand.

Själv är jag stolt ägare till en teckning av Ronny. Liksom övriga vapenförande medlemmar av Svenska Heraldiska Föreningen, eftersom han gjort vapenteckningarna till vår senaste matrikel. Snacka om medlemsförmån!

Den röda örnen plågar mig fortfarande!

Jag har äntligen fått en liten pusselbit till i mitt huvudbry kring den röda värmlandsörnen i Värmlands hertig Carl Adolphs (1798-98) serafimersköld och S:t Andreaslogen Carl Augusts vapen från samma period. Det kan jag tacka Ralf Hartemink för!

2004 gjorde jag ett försök att bringa lite klarhet i hur det kan hamna en röd örn i ett värmländskt vapen, så jag slängde ut en fråga på Heraldica och fick en mycket bra förklaring av Magnus Bäckmark.

2008 sammanfattade jag mina rön och gjorde ett nytt försök att väcka frågan på Heraldica, men fick inget napp.

Nu, 2010 har jag äntligen fått en liten, liten pusselbit till. Den kommer ut ”Svenska Rikets Vapen” av F. Liljeblad. Jag fick boken som PDF av Ralf Hartemink i förra vecka och det var en fröjd att skrolla igenom planschverket! Liljeblad presenterar själv, felaktigt eftersom boken är utgiven 1878, Värmlands vapen som svart örn på guldbotten. Men så delar han med sig av följande lilla passus:

Vapnet gafs af Hertig Carl, sedermera Car’l IX. Några anse att örnen bör vara röd; men derom nämnes inget i hertigens gåfvobref. Aldre vapen hafva varit: dels en filfras i silverfält, dels en uppspänd både med pålagd pil, dels, efter Erik XIV, som förbättrade landskapsvapnen, en blå örn i silverfält.

Den hjälper mig inte i någon riktning, men det skänker lite tröst att höra att någon uppmärksammat samma fråga för hundra år sedan… Man undrar vilka de där ”några” äro, som har åsikter om örnens färg.

Fast hela notisen är rätt förvirrad. Vad är det för gåvobrev han pratar om? Det måste röra sig om en sammanblandning med Karlstads privilegiebrev från 1584. Men där uttalar sig verkligen hertigen om örnens färg, och säger att den ska vara blå, så om storebror Erik har ”förbättrat” landskapsvapnet.

”Förfallet”, när örnen gick från blå till svart och fältet från silver till guld inleddes inte under Carl IX:s regeringen, men väl under nästa generation.

Lucka 5 – ett vemodigt avsked

5 december blev en historisk dag i Karlstads musikliv. Därmed finner vi ett nu utrotningshotat vapen bakom lucka 5 i Adventskalender under Wermlandsörnen – Hemvärnsmusikens heraldiska vapen.

Ikväll hade nämligen Hemvärnets musikkår kombinerad jul- och avskedskonsert i Baptistkyrkan i Karlstad. Konserten var visserligen mer präglad av julstämning än av avsked, men det var ändå vemodigt för många av oss. Det var ju ändå den sista konserten med den sista värmländska statliga kulturinstitutionen. Med en hemvärnsmusikkår i Karlstad har statsmakterna markerat att man tryggar tillgången på tjänstemusik för försvaret och ceremonimusik för invigningar, nationaldagar, kungabesök, jubileer och andar festligheter.

Nu kommer ju inte musikkåren läggas ner och Värmland kommer inte tömmas helt på militärmusik. Efter årsskiftet plockas hemvärnstecknen bort från uniformen och musikanterna går från att ha varit frivilliga inom Hemvärnet till att vara ännu mer frivilliga inom Försvarsutbildarna.

Trots avskedets vemod var det väldigt mycket som var positivt med eftermiddagens konsert. Musikkåren klingade väldigt bra, programmet var bredare än någonsin och bjöd på nya solister och ny musik av nya arrangörer. Allt detta i en ny lokal med ny presentatör. Så kanske var det den nya musikkåren vi hörde idag?

”Jaha? Vadd får det här för heraldiska konsekvenser för Värmland då?’ undrar såklart en orolig allmänhet. Idag för vi Hemvärnets vapen med kunglig krona och timbrerat med lyror. Det finns ett heraldiskt vapen även för försvarsutbildarna. Visserligen utan kunglig krona, men vi kommer att fortsätta spela i Kronans kläder!

Brodin, Wallin och Kungamodern

Fredrik Brodin fick mig att tänka på Totte Wallins anekdot om sig själv och kungamodern Prinsessan Sibylla. Enligt egen uppgift ska han ha haft en av hagasessorna till bordet vid en ambassadmiddag i Spanien. När den svenska nationalrätten korv med bröd kom på tal hade prinsessan något pinsamt att erkänna:

– Jag är ju prinsessa av Sverige, men jag har aldrig ätit varmkorv.

Wallins replik var den enda rimliga i sammanhanget:

– Å fan. Och har en morsa som heter Sibylla!

Så KUNDE Daniels vapen ha sett ut

Ibland får man inte de svar man väntat sig. På frågan ”Hur ser din version av Prins Daniels vapen ut?” tänkte jag ju egentligen på det vapen som statsheraldikern och svärfar Kungen komponerat och förlänat honom i och med upphöjelsen till Hertig av Västergötland.

Det var Fredrik Brodin (som väckte tanken hos mig) och wikipediahärolden Lokal_Profil tolkade som jag:


Fredrik Brodin

Lokal_Profil

Men frågan kunde tolkas mer kreativt. Det vill säga, hur borde Prins Daniels vapen ha sett ut? Stefan Rundström lät sig inspireras av Drottningens Sommerlath-vapen, som ju är en kluven lilja, och klöv en gravkvist från Ockelbo:

Jochen gick istället på den talande linjen och gav prinsen ett riktigt Westling-vapen: