Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

margaretagrip[2]Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

gunnarskogNär 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

wermlandiana bengt berg

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

Annonser

Uno Lindgren sågar Gunnarskog

Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra.  Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!

Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.

”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766

Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få  ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.

Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?

Men jag gillar Unos ambition.

Lucka 29 i adventskalendern

Jaha -då var det dags att öppna andra luckan i kalendern – lucka 29. Där döljer sig ännu ett unikt värmländskt vapen. Det är Gunnarskogs, som på 1950-talet lade beslag på Värmlands första landskapsdjur järven. Den gjorde storstilad entré i samband med Gustav Wasas begravning 1560, men försvann lika fort ingen, när Erik XIV bestämde sig för att örnen var tjusigare.

Järven är ju ett ganska skyggt djur, så det är ju inte så konstigt att det dröjde nästan fyra hundra år innan den vågade sig tillbaka.

Mer om Gunnarskogs vapen finns på Wermlandsheraldik.se!

Adventskalender under Wermlandsörnen – tdigare luckor:

Lucka 29 – första advent