Uno Lindgren sågar Gunnarskog

Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra.  Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!

Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.

”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766

Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få  ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.

Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?

Men jag gillar Unos ambition.

Värmland vår hembygd – bäst sedan 1960

Jag trodde den hade försvunnit i flytten, men igår dök den upp helt oanmäld. Boken ”Värmland vår hembygd” från 1960 är den hittills bästa presentationen i bokform av värmländska kommunvapen. Även om det bara rör sig om några planscher i inledningen och en oansenlig bilaga med blasoneringar och notiser om tillkomsthistoria i stlutet.

Boken är bra, eftersom den ger en helhetsbild av läget i landskapet som det såg ut just då. Illustrationerna är enhetliga och har hämtats från fastställelserna under 1900-talet, så konstnären bör vara riksheraldikerns ”riterska” Brita Grep. Märkligt epitet på en konstnär, men såä kallas hon i hävderna, om hon ens nämns.

Vapenbeskrivningarna var dessutom ”välvilligt granskats och kompletterats” av statsheraldiker C. G. U. Scheffer. Sämre korrläsare kan man ju hitta…

Thomas Falk i arbete

För ett tag sedan presenterades Thomas Falk ett nytt exlibris på sin blogg. Snyggt och elegant, med konstnären själv iförd smoking, nonchalant lutad mot sin skapelse – det falkska familjevapnet.

Men eftersom jag älskar konstnärers egna exlibris hade jag garanterat valt utkastet till höger – samma motiv, men färgen har inte hunnit torka än. Så ska ett konstnärsexlibris se ut!

Dagens Uggla – från Svanskog

Uggla i Svanskog

När jag vaknade i bussen i förmiddags imponerades jag först av Svanskogs imponerande prästgård – mangårdsbyggnaden var bra mycket större än kyrkan. Men så kom jag på var jag var och konstaterade att det var Svaneholms herrgård som tronade uppe på kullen bredvid kyrkan.

När jag kollar upp kopplingen mellan familjen Uggla, Svanskogs kyrka och Svaneholms herrgård kan jag konstatera att herrgården faktiskt var prästgård före reformationen. Men den katolske kyrkoherdens hem i Svanskog kan knappast ha haft den resning som brukspatronerna Ugglas herrgård har idag.

När jag söker på Svanskog + Uggla skriver jag ytterligare ett kapitel i den pinsamma historien ”konsten att googla sig själv utan att veta om det”. Det är första gången på länge som jag slår Wikipedia i träfflistan. Det är väl i och sig trevligt, men jag hade hellre gjort det med en bättre skriven artikel än den om begravningsvapnet i Svanskogs kyrka.

En av de mest legendariska ugglorna i Svanskog var förresten namne med vår heraldiske Carl Uggla. Denne Carl Uggla (1808-79) var såklart herre till Svaneholm och brukspatron, men även riksdagsledamot i första kammaren. Möjligtvis är det därför just han av alla Ugglor i Svanskog som fått en gata uppkallad efter sig i samhället.

Begravningsvapnet inne i kyrkan – illa medfaret, men väldigt charmigt – kan naturligtvis ses som ett äreminne över hela släkten Uggla och deras betydelse för bygden. Men det användes vid begravningen för en Gustaf Magnus som dog 1763.

Resten kan jag väl citera mig själv 😉

Ätten Uggla är nära förknippad med Svanskogs kyrka. Släkten, som bland annat har skänkt en del inventariet till kyrkan, fick 1740 sin familjegrav murad under sakristian av murarmästaren Magnus Lander. Enligt traditionen ska det ha gått en underjordisk gång därifrån till den närbelägna herrgården Svaneholm. Herrgården tjänade som prästgård fram till reformationen.Epitafiet nedan är utfört till minne av Gustaf Uggla, som begrovs i Svanskog 1763. Mannen bakom konstverket är förmodligen den flitige värmländske bildhuggaren Isac Schulström.

Jag hoppas att uppgiften om Isak Shullström stämmer. Jag ska nog skriva en bok om honom. När jag blir stor.

Göta Lejon värnar den goda heraldiken

Det känns som att det våras för medlemsvården inom Societas Heraldica Scandinavica. Lokalavdelningarna står som spön i backen och idag har jag lärt mig att det finns en i Göteborg – Göteborgs Heraldiska Sällskap.

På Facebook (var annars 2011???)  beskriver man sig såhär:

Göteborgs Heraldiska Sällskap (Societas Heraldica Gothoburgensis) är en sammanslutning i vardande. Målet är att bilda en lokalavdelning till Societas Heraldica Scandinavica med medlemmar från Göteborg med omnejd. Vad omnejd innebär kan diskuteras, men det kommer att tolkas ganska vitt. Tanken är också att anknyta till äldre heraldiska sammanslutningar i området.

Föreningens vision är att kunna samla heraldiskt intresserade i och omkring Göteborg till olika former av möten och sociala aktiviteter.

Hur man ska tolka ”omnejd” kan som sagt diskuteras, men en inte allt för vild gissning är att det åtminstone omfattar Sjuhäradsbygden, så bli inte förvånad om dubbelanslutningen mellan Göteborgs Heraldiska Sällskap och Borås Heraldiska Förening blir omfattande!

Har vi fått ett nytt heraldiskt sällskap är vi naturligtvis även på god väg att få ett nytt föreningsvapen. Göta lejon vänder den traditionellt fega Göteborgsheraldiken ryggen och vänder sig nu sturskt mot höger, med draget svärd och Societas Heraldica Scandinavicas sköld höjd till värn för den goda heraldiken. Kul och smakfullt. Ska bli kul att se i färg så småningom!


Heraldisk litteratur med proveniens

Idag låg senaste tillskottet till mitt heraldiska bibliotek – ”Heraldik i svenska författningar” av Uno Lindgren, i brevlådan när jag kom hem från jobbet. Boken gav ett ganska tilltufsat intryck, men var vid närmare granskning inte särskilt välläst. Jag lovar både mig själv och salig Uno Lindgren att läsa den bättre än dess förste ägare!

Proveniens när det gäller heraldisk litteratur brukar innebära exlibris, men här avslöjas bokens förste ägare av en dedikation från författaren på pärmens insida:

Till Friherre Johan Brauner julen 1968
från tillgivne vännen förf.

Jag antar att vänskapen mellan den tillgivne författaren och Baron Brauner var ömsesidig, men intreset för heraldiken verkar de inte ha delat. Boken är inte sprättad längre än till sidan 27 – bara förord, inledning och en liten bit in i vasatiden i den historiska översikten. Plus de avslutande sidorna med bokens 60 illustrationer.

Det är osäkert om jag själv kommer att lusläsa boken, men jag ska i varje fall sprätta sidorna, så att jag kan läsa mig något om heraldiken i våra författningar!

Vänner med udda intressen ska man vara rädd om!

Ibland är det ganska praktiskt att folk har lagt märke till ens udda intressen. Som när en vilt främmande student börjar förse en med spännande bilder på föremål som man annars inte skulle komma i kontakt med. Tack Daniel Kindahl!

Eller när ens kollegor kommer smygande med upphittade standar, glasklumpar och slipsar med vapen på. Tack alla, men James i synnerhet!

Eller när före detta kollegor tänker på en, när de fördjupar sig i sina egna obskyra intressen. Tack Björn Albinson, som i jakt på brandistoria, bläddrar i ett översiktsverk över de första hundra åren med kommunallagen och under rubriken ”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962” ramlar över en uppsats med titeln ”Den kommunala heraldiken” och omedelbart slänger den i skannern för min skull!

Uppsatsen är författad Svenska kommunalheraldikska institutets skapare Uno Lindgren, en peson som jag gärna läser mer av. Det blir kvällens kvällslektyr, till sista perioden av hockeyn.

Imorgon får jag nog lägga senaste årsboken från Grava hembygdsförening i skannern och förära Björn en kopia av  notisen om hur Grava landskommun skaffar sig ny brandspruta.