Uno och Institutet – so far

Jesper Wasling satt såklart på en del av svaren på mina frågor om Kommunalheraldiska institutets historia Jag skickade ut frågan även på Heraldica och fick ytterligare svar från Elias Granqvist.

Om vi summerar vad jag vet om Uno Lindgren och hans skapelse Svenska kommunalheraldiska institutet, så

  • Svenska kommualheraldiska institutet, som det egentligen heter,  grundades  som en stiftelse 1951 för att på vetenskaplig grund forska om svensk orts- och bygdeheraldik.
  • SKI var som mest verksamt innan de stora kommunsammanslagningarna i början på 1970-talet.
  • SKI var istort sett synonymt med Uno Lindgren, men det fanns även andra aktiva.
  • SKI drev tesen att det räckte för juridiskt skydd av vapnet att en kommun själv antog det, det behövdes inte att vapnet fastställdes av regeringen,
  • Dokumentationen om SKI:s verksamhet verkar finnas i Uno Lindgrens privata arkiv, som tyvärr verkar vara stängt för allmänheten.

Det var lite torra fakta om Svenska kommunalheraldiska institutet. Det finns nog många som skulle kunna berätta mer, särskilt som Uno Lindgren verkar ha varit en väldigt kontroversiell man i Heraldiksverige – ovän med statsheraldikern och alla andra representanter för offentlig heraldik.

Men om det stämmer som Jesper Wasling konstaterade, så kan nog inte SKI:s historia skrivas förr än man får tillgång till Uno Lindgrens efterlämnade arkiv. Jesper har dock anmält sig frivillig som Lindgrens biograf, så nu gäller det att se till att han får tillgång till arkivet!

Torsby kommunvapen

Torsby kommuns vapen
– en av SKI:s många skapelser

Både-och på myndighetsfronten

Det är dags att runda av 00-talets heraldiska decenniekrönika. Jag gör det med att sammanfatta några tankar från Heraldica – om myndighetsheraldik på 00-talet. Jag har själv inte tänkt på det som särskilt utmärkande för 00-talet, men andra gör det, och av vitt skilda anledningar.

Somliga hävdar att svenska myndigheter visar ett allt mindre intresse för heraldik, medan andra pekar på ett ökat vapenantagande bland myndigheterna. Och naturligtvis har bägge sidor rätt i sina påståenden.

James Butler pekar på en rad myndigheter – MSB, och Sadev, Språkrådet, Transportstyrelsen och Migrationsverket – som under 00-talet tagit sig ickeheraldiska symboler av olika skäl – ”socio-kulturella-politiska anledningar”. Och det stämmer.

Andra, som till exempel Marcus Karlsson, pekar på att det skapats många nya myndighetsvapen. För en lång rad domstolar, till exempel. Det är bara att kolla statsheraldikerns lista på nya vapen, år för år, så ser man facit.

2001 Västmanlands tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Linköpings tingsrätt.
2002 Domstolsverket, Lunds tingsrätt och Norrköpings tingsrätt.
2003 Göta hovrätt, Mariestads tingsrätt, Malmö tingsrätt och Hässleholms tingsrätt plus Folke Bernadotteakademin.
2004 Länsrätten i Blekinge, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i Gotlands län, Blekinge tingsrätt, Borås tingsrätt, Kristianstads tingsrätt och Skellefteå tingsrätt.
2005 Helsingsborgs tingsrätt, Växjö tingsrätt, Kronobergs tingsrätt och Varbergs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Kriminalvården.
2006 Ystad tingsrätt.
2007 Länsrätten i Västmanlands län, Notaricus Publicus i Karlstad,
2008 Lotteriinspektionen, Skaraborgs tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Notaricus Publicus i Östersund, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.
2009 Försvarsunderrättelsedomstolen.

”Problemet” med listan är inte att den är innehåller för få myndigheter, utan ”fel” myndigheter. Var är de centrala myndigheterna som uppstått under 00-talet, genom sammanslagningar och nybildningar.

Och hur ser det ut om man tittar på stora myndigheter som Skolverket, Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Jordbruksverket och så vidare. Hur är intresset för heraldik där?

Nej, 00-talet var nog ett ganska mediokert decennium för myndighetsheraldiken i stort, även om det ser rätt bra ut på domstolsfronten.

När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.

Alla dessa databaser

Om man till 00-talets decenniekrönika ska plocka ut en enskild företeelse som möjliggjorts av Internet och som fångar heraldikens väsen måste det vara databasen. Själva grundidén med heraldiken är ju att varje vapen ska vara unikt. Därför blev det en central uppgift för medeltidens härolder att hålla ordning på alla existerande vapen, för att ingen skulle råka anta ett vapen som redan var i bruk i samma hörn av världen.

Vapenrulla hette det från början. Vapenböcker har det kallats senare i historien. Men syftet har varit detsamma – att hålla ordning på vem som antagit ett vapen och hur det blasoneras, alltså beskrivs i ord.

De gamla härolderna delade med sig bäst de kunde av sina vapenrullor och skrev av när de träffades. Boktryckarkonsten gjorde det lättare att dela med sig av sina förteckningar. Både medeltida härolder och renässansens hovgenealoger skulle bli gröna av avund om de hade hört talas om Internet och möjligheten att göra sina samlingar tillgängliga och sökbara för alla.

De heraldiska hemsidorna från 90-talet hade detta som en viktig ingrediens – att förteckna och publicera vapen inom ett område – Värmländska på Wermlandsheraldik, borgerliga på Gröna Stubben, eller adliga på Adel på Internet.

Men sen kom möjligheten att publicera enkla databaser på nätet. Hur simpelt som helst, men kraftfullt. Standardiserat och trevligt.

Först ut var Riddarhuset med sin ätte- och vapendatabas. De hade verkligen rutin på att publicera vapenrulla, efter många år med illustrationer till Adelskalendern. 2008 kom Statsheraldikerns databas över offentliga vapen i Sverige med kommuner, län och landskap. Bägge dessa var viktiga tillskott på nätet.

Men den viktigaste måste vara Svenska Heraldiska Föreningens databas Heraldiska källan, eftersom den listar så mycket. Vapen för borgerliga släkter. Adliga vapen, inte bara de levande ätterna som man finner på Riddarhuset, utan även de utdöda. Och så den sköna kategorin ”Allmänna” vapen, alltså allt annat – myndigheter, föreningar, företag, byar, städer, härader och socknar.