När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.

Annonser

7 reaktioner på ”När Sverige fick sitt College of Arms

  1. Som initiativtagare till SVK, även om Martin var den som sedan tog över stafettpinnen och gjorde SVK till vad det är idag, så får jag komma med lite mer bakgrund.

    Svenska heraldiska föreningen (SHF), funderade redan under mitten av 90-talet på att publicera nya vapen. Det provades några gånger i Vapenbilden men många i styrelsen var orloiga för att föreningen inte skulle kunna granska kvalitén.
    Under ganska många år funderade vi på det här men det var först en bit in på 00-talet som vi insåg att vi i föreningen hade den kompetens som behövdes och de kontakter som var nödvändiga.

    Jag citerar här en bilaga till styrelsemöte 3:2004, 28 nov 2004.
    ”Svenska Heraldiska Föreningens heraldiska register
    På förra mötet tog vi upp frågan om ett heraldiskt register. Det sades då att Jesper (jag) och Martin skulle gå vidare med tanken och arbeta fram ett mer konkret förslag. Så har inte skett, men jag vill ändå utveckla mina tankar.

    Steg 1 är att samla in en ordentlig bas med vapen. Därför anser vi att alla vapen som är publicerade i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenbok” och skandinavisk vapenrulla är godkända. Det är en subjektiv bedömning men någonstans ska man dra gränsen och detta tycker jag blir begripligt för utomstående. Dessutom får vi genast ett register som är 100 år gammalt och innehåller närmare 900 vapen.

    Steg 2 är att samla in nya vapen. Detta ska inte ske aktivt utan passivt. Folk får helt enkelt anmäla sitt vapen till vårt häroldskollegium (som jag just döpte om sektionen till) som i sin tur bedömer vapnet. Eftersom vapen också tas in från SVR och numreras på nytt i vårt register blir SVR:s heraldiska råd likställt med vårt. Ett bra samarbete dem emellan behövs därför.
    Vapen som avvisats av SVR ska inte kunna tas med i SHFs register.

    Steg 3 är att häroldskollegiet utser några KUNNIGA heraldiker som är de som formellt godkänner varje vapen.

    Steg 4 är registrering av vapnet i vårt register. Endast godkända vapen hamnar i detta register. Övriga läggs in i vår förteckning över använda vapensköldar inom Sveriges gränser.

    Steg 5 är att varje person som har ett vapen i vårt register kan få ett signerat dokument som bekräftar att vapnet är godkänt av vårt häroldskolleguim. En avgift tas ut för detta, ex 200 kr.

    Steg 6 är att hela vårt register finns tillgängligt på hemsidan eller i tryckt form. Det senare är en sak som vi kan diskutera för det finns fördelar med båda sätten att offentliggöra vapen.

    Problem
    Vårt dokument ska inte innehålla en teckning eftersom vi då konkurrerar med SVR och de heraldiska konstnärerna.

    Vilka ska sitta i vårt häroldskollegium och vem utser ledamöterna?”

    Detta är det första konkreta utkastet till det som sedan blev SVK.

    Redan på nästa möte 4:2004, 20 februari 2005, presenterades ett första konkret förslag från mig och Martin.

    ”Förslag till registerstatuter
    Registrets organisation
    1. SHFs register handhas av ett häroldskollegium vars ordförande är SHFs härold.
    2. Styrelsen utser ledamöterna i kollegiet som består av fem ledamöter.

    Registrering av vapen
    1. Den som vill ha sitt vapen infört i SHFs register måste ansöka om registrering av vapnet.
    2. Kollegiet granskar vapen och godkänner eller avslår ansökningar om registrering av vapen.
    3. Granskningen skall avse att vapnet skiljer sig tillräckligt från tidigare förda vapen inom relevant geografiskt område.
    4. När kollegiet har granskat en ansökan om ett nyantaget vapen och funnit att det kan godkännas, anses det preliminärt godkänt. Blasoneringen skall då publiceras i Vapenbilden, och det skall anges en viss sista dag när den som vill invända mot vapnet kan göra detta. Om ingen invänder kan kollegiet besluta enligt sitt preliminära ställningstagande. Om invändning sker prövar kollegiet dess hållbarhet. Om det anses behövligt kan sökanden få yttra sig över invändningen. Om kollegiet finner att vapnet kan godkännas, meddelar kollegiet ett slutligt godkännande.
    5. Godkända vapen förs in i registret och numreras löpande.

    Utfärdande av vapenbrev
    1. Var och en som har rätt att föra ett redan i registret intaget vapen kan få ut ett vapenbrev som bevis på att vapnet är granskat av kollegiet och att personen har rätt att föra vapnet.
    2. I det fallet skall häroldskollegiets granskning endast avse om sökanden har rätt att föra vapnet. Om det anses behövligt kan den som har registrerat vapnet eller annan rättighetshavare till detsamma få yttra sig över ansökan.

    Övrigt
    1. All kollegiets granskning skall ske utifrån god heraldisk sed. Principiellt intressanta ställningstaganden skall motiveras skriftligt och publiceras i Vapenbilden.
    2. Anmälan är gratis.
    3. För vapenbrev tas en avgift av 200 kr. Ingen bild medföljer.
    4. Registret ska finnas tillgängligt på hemsidan
    5 . Vapenbok. Häroldskollegiet ska tillsammans med skriftserieredaktionen ta fram uppgifter om ofrälse vapen från 1900-talet och låta publicera dessa i en skrift. Här kan vi ta med vapen ur Berghman, SVR, SHFs register mm mm.
    Denna bok ska vad gäller blasoneringarna översättas till engelska och ha en kort introduktion på engelska för att kunna nå en internationell publik.
    6. Terminologi
    Heraldiskt register = Föreningens register över vapen som häroldskollegiet godkänt.
    Heraldisk databas = Föreningens databas över alla vapen som förts eller förs i Sverige. Ingen granskning sker. Ska bara vara en hjälp för de som vill anta ett vapen. Här ryms SVR, adelsvapen, rollspelsvapen, ordensvapen mm mm. Möjligen på sikt också offentliga vapen.”

    Detta förslag godtogs inte på årsmötet 2005, för det ansågs inte tillräckligt förankrat i heraldiksverige. Därefter togs nuvarande statuter fram och då antogs förslaget (årsmötet 2006).

  2. Bara lite skvaller innifrån styrelsens möten på Skansen Kronan i Göteborg.
    En av de ivrigaste förespråkarna för en vapenrulla var nuvarande redaktören för Vapenbilden, Magnus Bäckmark, och den gamle vice ordföranden Perolow Jonsson-Falck. Deras motiv var visserligen lite olika, men tanken var densamma.

    Mest skeptisk var Tor Flensmarck, som var medveten om det svåra i att granska nya vapen och vapentagarnas rätt till dessa. Han hade ju gott om erfarenhet från Skandinavisk Vapenrulla.

    Så här i efterhand så måste jag säga att det var bra att vi väntade men också bra att vi drev på för att komma igång.

  3. Förekom det några diskussioner om vilka konsekvenser registret och vapenkollegiet skulle få för Skandinavisk vapenrulla?

    Och fanns det några motförslag, till exempel att utveckla Skandinavisk vapenrulla till det som Vapenregistret blivit idag, fast på skandinavisk grund? Och med uppbackning av SHS och de nationella sammanslutningarna?

  4. Vill gärna tacka för ett intressant debattinlägg. En viktig skillnad mellan SVK och SVR är att vi i SVK har en offentlig omgång, där preliminärt godkända vapen ligger på http://www.heraldik.se/svk och i Vapenbilden, så att den som vill kan invända mot dem. På så sätt kan eventuella vapenstölder eller olämpligheter som SVK har missat uppmärksammas. Först därefter meddelas – om inget hinder möter – ett slutligt godkännande. Medräknat de slutliga godkännanden som meddelas i dagarna har vi registrerat ett 90-tal vapen, som lämnats in till oss 2007-2009. Alla som får sitt vapen registrerat får erbjudande om att publicera det i SVR – och det är väl ett naturligt steg att först sedan vapnet godkänts i SVK våga ta kostnaden för en ordentlig vapenteckning och för SVR-publiceringen. När det gäller tryckkostnaden för SVR pågår kontinuerliga diskussioner om teknikval m.m. som jag hoppas leder till en sänkt kostnad.

  5. Tack Martin!

    Jag tänkte väl att det inte var en slump att du satt på två stolar. Jag kan se logiken i det du beskriver.

    Men funkar det åt andra hållet också? Det vill säga att SRV:s råd har granskat ett vapen, som sedan blir publicdrat i SVR – kan man få det registrerat av SVK:s register utan granskning från SVK?

    I Jespers protokollsutdrag ovan talar man ju om att likställa rådet med kollegiet.

    //FH

  6. Vi har haft ett antal vapen från SVR och de flesta har vi naturligtvis kunnat godkänna – men ibland har det uppkommit frågor om vapens självständighet eller blasoneringens innehåll, och då har SVK gjort en oberoende bedömning. Till saken hör att det i SVK finns en möjlighet för en ledamot att skriva en avvikande uppfattning, om sådan finns, så eventuell oenighet kommer till allmän kännedom. Motsvarande möjlighet finns inte i SVR.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s