Järnskog och istravet – ren stôllighet

Det är inte helt självklart vad huvudmotivet i Järnskogs vapen föreställer. En del ser direkt att det är en släde, men vet man inte bättre kan man lika gärna tro att det är en plog av något slag.

Järnskog_vapen.svg

Riktigt hur man resonerade när man valde att låta en hel socken representeras av en släde vet jag inte. Elaka tungor skulle kanske säga att det är på grund av att vägnätet är så dåligt underhållet att släde är säkraste transportmedlet. Men det är nog inte så man har tänkt.

Det här är inte vilken släde som helst. Det är ingen timmersläde för att släpa ved eller virke ur skogen med. Inte heller en malmsläde som har gått mellan järngruvan och något avlägset järnbruk. Det är en kappsläde. Ett helt onyttigt föremål, som du har bara för att det är kul. Huvudsyftet är alltså att köra fort, att köra ikapp. Möjligtvis kan du ta släden om du ska åka på visit. Då finns det plats för två i släden, en i korgen och en på kuskbocken bakom.

Därför tror jag att släden har valts som en symbol för det västvärmländsk levnadsglädje. Hästskon och skillingen finns där för att representera historien, sägnen och sockenkyrkorna. Stjärnan står för bruket, att arbeta för brödfödan. Men huvudmotivet är alltså en symbol för värmländsk stôllighet!

* * *

Hur representativ kappsläden är just för Järnskog har jag aldrig riktigt fattat. Men travtraditionen är stark i Värmland, särskilt i väster. Istrav har man uppenbarligen ägnat sig åt en hel del. Järnskogs hembygdsförening har publicerat den här bilden på nätet:

järnskog_istrav

Tyvärr är Hembygdsförbundets hemsida http://www.bygdeband.se nertages för service hela våren 2020, men enligt en länk på Pinterest ska den föreställa istrav på Nässjöns is i Järnskog. Mannen i mitten ska vara Abel från Hålan i Södra Lian.
järnskog_istrav_2
Även denna lilla bild från Järnskogs hembygdsförening ska föreställa istrav på Nässjön. Som synes var det OK att köra både med släde och vagn även då.
Det verkar som att det körs en hel del istrav i Värmland även säsongen 2019/20, även om de mest håller till på travbanorna i Årjäng och Arvika. Men det är kanske inte så säkert att köra på sjöis i vinter.
* * *
Diskussionerna innan kappsläden valdes som huvudmotiv vet jag som sagt inget om, men klart är att 1950-talets jarnskingar kände starkt för den. I Minneapolis finns än idag den kappsläde som var Järnskogs bidrag till Värmlandsgåvan, som överlämnade till American Swedish Intitute 1952. Förmodligen var det samma kommunalmän som spånade fram gåvan och deltog i diskussionerna med statsheraldikern om kommunvapnet, som antogs 1959.
Jaernskog_3[3]

Vad visar Visnums härads sigill?

När man tittar på våra Värmländska häradssigill är det ofta ganska lätt att förstå tanken bakom motivet. Man har valt något som är karaktäristiskt för bygden (Färnebos järnhantering och Näs sjöfart), något utmärkande för naturen (Nordmarks vildmark och de forsande fiskrika älvarna i Kil, Jösse och Karlstad) eller något utmärkande byggnadsverk (Saxholmens borg i Ölme eller kyrkorna i Grums och Väse). Men vad ska man tro om busken i Visnums härads sigill?

Visnums härads sigill

På årets sista dag slängde jag ut en fråga i Svenska Heraldiska Föreningens grupp på Facebook och fick många kreativa förslag på vad det skulle kunna vara. Kunde det vara en tall, ett lärkträd, eller en tistel?  Eller varför inte en barrande julgran på Tjugondedag Knut?

Martin Sunnqvist förde in mig på ett spår som jag tror håller ihop såpass mycket att vi kan kalla det en teori. En del gamla sigill innehåller ordlekar som anknyter till någon folketymologisk förklaring till ortnamnet. I sigillet för Harjagers härad i Skåne finns till exempel en flyende hare, trots att ortnamnet har det minsta att göra med jagade harar. Namnet betyder istället ”de hårda åkrarna”. Kan det handla om en ordlek även i Visnum?

Sigillets träd har tydliga nakna grenar inne vid stammen, men markerade spretiga toppar. Enligt Svenska Akademiens ordbok finns en gammal betydelse av ordet ”vise”, som kan betyda skott eller utlöpare, dialektalt även topp, toppskott, grodd och så vidare. Det är väl inte helt otänkbart att en fyndig gravör har associerat så och sålt in idén till representanterna på häradstinget, någon gång på 1500- eller 1600-talet.

Hänger det alls ihop med etymologin? Njaej. Visnums härad har fått namn efter Visnums socken, som i sin tur ska ha fått sitt namn efter älven Visman, som rinner ut i Vänern från sjön Vismen vid dagens Björneborg. På på 1200-talet skrevs det Wisnhem och ska betyda antingen ”gården vid Visman” eller ”bygden kring Visman”. Hur sjön och älven har fått sina namn, kan jag däremot inte hitta någonstans.

Erik Fernow har dock en teori, men den bygger på det motsatta resonemanget, att både socknen och älven istället har fått sina namn av folket däromkring. I avsnittet om Visnums härad i ”det hedna tidevarvet” berättar han:

I de äldsta skrifter jag funnit är det skrifvet för Visnehem och Vystenhem. Det skulle synas mest sannolikt, att de forna Häradskonungar eller Viser, som hållas före hafva styrt landet, haft sin bostad i Visnhems gård; men dess läge gifver ingen anledning att komma på den tanken, emedan den var omgifven af skog och låg långt ifrån sjökanten; dock hålles Långeruds hemman ej långt derifrån för det äldsta eller åtminstone för ett af de äldsta i häradet. Men om man efter berättelser vill uppsöka hufvudsätet för dessa höfdingar, så har det ostridigt varit på Säby, 1/2 mil söder från Visnhem.

Erik Fernow, s. 82

De där viserna eller häradskungarna verkar det inte vara många andra än Erik Fernow som har hört talas om. Inte heller verkar de ha något med toppskotten på häradssigillets buske att göra, men nu var det ju inte det vi var ute efter.

Erik Fernow: ”Man får tro så mycket man vill och tål” om Järnskogs vapen

IMG_06981700-talshistorikern Erik Fernow får ofta utstå kritik för sina tveksamma uppgifter om förhållandena i Värmland i fornstora dar.  Hans verk ”Beskrivning över Värmland – avdelad i sex tidevarv” beskylls ofta för att vara ett enda långt återgivande av sagor och skrönor. Kritiken har naturligt visst fog för sig, men jag tycker ändå att domen över Fernow är onödigt hård. För det första nedtecknade han de enda fakta som då (och nu) fanns om vissa värmländska företeelser. För det andra tror jag att han insåg att det var lika bra att Jag tror jag att han insåg att det var lika gott att även ta med skrönorna, hur osannolika de än verkade. Någon gång i framtiden skulle de kanske komma till nytta.

Ett exempel på detta fick jag när jag i mellandagarna rotade lite i bakgrunden till Järnskogs kommunvapen från 1959. Julklappsböckerna från mor och far – tio årgångar av museets årsbok ”Värmland förr och nu” – kom väl till pass. I årsboken från 1922 fann jag en uppsats av en Knut Haldin om Koppoms bruks historia, som jag läste i hopp om att hitta något om hur den femuddiga stjärnan hade valts som symbol för bruket. Några sådana detaljer fanns inte i artikeln, men den avslutades med ett litet extranummer som jag gillade: ”Vilken härstamning har ortnamnet Järnskog?”.

Den folketymologiska förklaringen har jag har läst på flera ställen och själv återupprepat otaliga gånger, senast häromdagen på den här bloggen. Men jag hade aldrig stött på själva källan, som naturligtvis var Erik Fernow. Hans egen recension av skrönan är lite charmig, den ”smakar af skrock” och förses med brasklappen ”Man får tro så mycket man vill och tål”.

I ett försökt att göra texten så lexikalisk som möjligt har Fernow städat undan det intressantaste, själva skrönan, i en fotnot. Läser man O. Norstedts utgåva från 1898 (nedan) hittar man den längst ner på sidan, medan man i Arvid Ernviks utgåva från 1977 måste bläddra längst bak i boken för att hitta den:

Hjerneskog redkyrka af trä. Om denna och den följande är hos allmogen en besynnerlig berättelse, huru de blifvit bygda under den tid Sverige och Norge voro tillsammans under en konung, och att folket häromkring förut gingo till Edaskog (Medskogs) kyrka i Norge. Men sättet, huru det skett, smakar af skrock[1] och dessutom synas båda dessa kyrkor vara bygda före drottning Margarethas tid eller innan Calmarunionen skedde. Denna kyrka stod nu vid hemmanet Stommen, var liten, trång och mörk.

[1] Emedan Edskogs kyrka dels blef för trång, dels ock vägen dit var ganska lång, skola de hafva beslutit att lemna åt ödet, hvar de skulle få sig beqvämare kyrkoplatser. De uppfyllde derför 2:ne urgräfda stockar den ena med skillingar (norska styfrar) och den andra med hästskor. Dessa släpte de i vattendraget, som ur Norge går häråt, med föresats att bygga kyrkor, der de stannade. Den med skillingar skall hafva stannat vid Klefvenesundet och der bygdes Skiltingmark, den andra flöt längre till Stommen och der uppfördes Jernskogskyrka. Man får tro så mycket man vill och tål. Mig synes mera troligt, att denna socken har namn, såsom hon ock ofta skrifves, af skiljemark och den andra har sitt namn af jern, som der kunnat finnas. Åtminstone har den socken nog af de tecken, som utvisa jernmalm, fastän jag ännu icke haft tillfälle att söka derefter.

Erik Fernow (1898), s. 191

Det första man slås av i skrönan är såklart det orimliga i att låta ett par drivande timmerstockar bestämma var man ska bygga sina nya kyrkor. Det är andra är att om de nu tyckte att det så långt att gå från sina egna hembyar till den trånga kyrkan borta i Edaskogen i Norge, så borde de ändå vara ganska väl medvetna om var de själva bodde. Hemmanet i Järnskog skulle förresten inte kunnat heta Stommen innan kyrkan byggdes, eftersom det ju har fått sitt namn av att det är kyrkans stomhemman, som stod för en del av prästens försörjning.

Men det som sätter igång flest tankar hos mig, är att den 1700-talsbonde från Järnskog som berättade den här skrönan för Erik Fernow, skickade med information som han kanske inte tänkte på själv. Fernow konstaterar, på goda grunder, får man anta, att de två kyrkorna är byggda före drottning Margaretas regeringstid, det vill säga innan 1363. Alltså måste sägnen syfta på en ännu avlägsnare tid, då Sverige och Norge låg under samma kung. Kanske innehåller sägnen ändå ett litet spår av minnen från denna tid, innan riksgränsen var självklar? Och kanske berättar det om hur Västvärmland, om inte koloniserades, så ändå kristnades från väster?


Så här ser boksidan ut, förresten:

0209.5.png

Järnskogs kortlivade vapen

Efterkrigstidens hembygdsvurm begåvade Sverige med många fina kommunvapen. Tyvärr (ur heraldisk synvinkel) präglas samma tid av täta kommunsammanslagningar, så många av vapnen blev inte särdeles långlivade. Ett exempel på detta är Järnskogs landskommun.

Själva kommunen bildades som alla andra 1862, när socknen delades i en kyrklig och en borgerlig del. 1952 slogs Järnskog ihop med grannsocknen Skillingmark till storkommunen Järnskog. 1959 skaffade man sig ett kommunvapen, som fick tjäna i 25 år fram till 70-talets kommunsammanslagning, då Eda kommun bildades av Eda, Köla, Skillingmarks och Järnskogs socknar.

Järnskog_vapen.svg

Huvudmotivet i vapnet visar en kappsläde, som ska ha varit typisk för trakten i forna tider. Hästvapen finns det ganska gott om i området – Årjängs hade en bård av hästskor, Älgås vapen symboliserade en hästdriven järnväg och Arvika stad en livs levande stegrande häst.

Järnskogs släde kompletteras av tre symboler. Stjärnan står för Koppoms bruk, som var bygdens enda industri. Hästskon och rundeln/myntet står för storkommunens mytologiska etymologi. I en dunkel forntid ska någon ha satt ut två trästockar fyllda med mynt och hästskor i ett vattendrag och låtit dem driva med strömmen. Där stocken med mynt strandade anlades Skillingmarks kyrka och där stocken med hästskor strandade anlades Järnskogs kyrka.

Vapnet kom alltså att mista sin betydelse som kommunalt vapen 1971, när Järnskog gick upp i Eda kommun. Vapnet har dock överlevt i olika former. Själv minns jag det från plastpåsar, som måste ha delats ut i ICA-affären i Koppom någon gång på 1980-talet.

Att stoltheten över det egna kommunvapnet fortfarande var stor ännu i mitten av 1970-talet kan man se av det tidningsklipp som Carl-Johan Ivarsson försåg mig med för några dagar sedan. Unge kung Carl XVI Gustaf var ute på eriksgata och besökte Järnskog. Besöket uppehöll sig vid Hierneskolan, med rundvandring och uppvaktning av av skolbarnen. I samband med besöket överräckte socknens komminister Hans-Olof Hermansson en gåva från bygden – en broderad vepa med Järnskogs landskommuns vapen.

Det är tveksamt om den lilla vepan hänger i Konungens arbetsrum på Stockholms slott. Men någonstans finns den säkert, i hovstaternas gömma av grytlappar och akvareller som Konungen har förärats genom åren.

järnskog

Edit: På julnatten hade jag nöjet att springa på komminister Hermansson, numera kyrkoherde emeritus i Gillberga, i Grava kyrka. Hans-Olof mindes såklart mötet med majestätet och kunde upplysa mig om att vapenvepan var tillverkad av en av lärarna på Hierneskolan.

Grandios Värmlandsheraldik i hotellmiljö

Länsmedia har rapporterat om den pågående restaureringen av takmålningen i Grands Matsalar, festvåningen i före detta Grand Hotell i Karlstad. Härdomdagen fick jag också möjlighet att ta mig en närmare titt på takmålningen, vars centralmotiv ju utgörs av ett Värmlandsvapen.

Grand Hotell är klassisk mark, bland annat var det där som den svenska delegationen bodde i samband med förhandlingarna inför unionsupplösningen mellan Sverige och Norge sommaren 1905. Om svenskarna tog bakvägen ut ur frimurarhuset och slank ut på Västra Torggatan kunde de ta sig till hotellet utan att stöta på broderfolkets delegater. Norrmännen använde huvudentrén på Tingvallagatan och sneddade över Stora Torget när de skulle hem till Stadshotellet på kvällarna.

När hotellet slutade vara hotell vet jag inte. I min barndom fick jag ibland följa med mamma till Gustaf Petterssons bosättningsaffär i bottenvåningen. I halvmörkret kryssade vi bland borden med finporslin i det atriumliknande rummet som måste ha varit hotellets restaurang. Längst in fanns en springbrunn där man kunde fiska upp slantar på botten, nästan utan att bli blöt.

För sentida Karlstadsbor är nog hotellet mest förknippat med nöjen. Bosättningsaffären ersattes under det sena 1980-talet av den skandalomsusade krogen Carlstads Wapen (vars logotyp jag gärna skulle återse – jag har inget minne av hur heraldisk den eventuellt var). Wapen följdes av nattklubben Jäger, där jag tillbringade mina sena tonår och hörde storheter som Bo Kaspers, Lisa Nilsson och Jumper för första gången. Efter Jäger-eran flyttade Cubus klädaffär in en kort period innan O’Learys gjorde stället till sportbar under några år.

De gamla hotellrummen har varit studentlägenheter under de senaste decennierna, eftersom studenter sällan har synpunkter på störande ljud nattetid. Nu har de tydligen omvandlats till bostadsrättsförening, i samband med att hela huset har varit inpackat för renovering. Den där inpackningen var visst inte så lyckad, eftersom Värmlands Museums konservatorer nu finns på plats för att återställa takmålningarna, som delvis förstörts i en vattenskada.

Det var väldigt spännande att få återse festvåningen, eftersom jag nog varit på Grands Matsalar lika ofta som nere på Jäger genom åren, både som gäst och som underhållning. En av de mest minnesvärda spelningarna på Grands Matsalar var en privatfest som en kortlivad nöjesprofil i Karlstad anordnade. Hela festvåningen var fullsatt, det bjöds storstilat på mat och dryck och dans till Melkers Svänggäng. Värden för kalaset festade som om det inte fanns någon morgondag. När vi hade spelat färdigt och det var dags att betala gaget till bandet undrade han om det OK att vi fick betalt efter helgen istället. Visst, det kunde väl vara OK, tyckte vi. Problemet var bara att han försvann spårlöst från stan efter den där festen. Lite snopet för oss som hade offrat en lördagkväll på att underhålla honom och hans gäster. Ännu snopnare för kocken, som fick bjuda på hela middagen…

Takmålningen då? De centrala delarna hade klarat sig ganska bra från vattenskadan. Målningen är signerad Olof W. Nilsson, konstnären som även har gjort tak- och väggmålningar i Sockerslottet. Mitt i målningen svävar en okänd allegorisk dam (låt oss kalla henne Wermlandia), hållande en oval sköld med Värmlands landskapsvapen. Eftersom hotellet invigdes 1904 är det de klassiska svart-gula färgerna som gäller.

Heraldiskt stilmässigt är det en ganska tråkig skapelse. Ganska naturalistisk i stilen, men med klen näbb, tuppkam och vingarna i en onaturlig pose. Kanske kan man förklara sköldhållerskans lite trumpna min med att hon delar min heraldiska snobbism och drömmer om ett kraftfullare heraldiskt formspråk?

Men kompositionen i sig är däremot så grandios som man kan önska sig i festvåningen på ett sekelskifteshotell som aspirerar på att vara det största och finaste i provinsen! Något som är  ännu tjusigare är vapensviten i de blyinfattade fönstren ut mot Drottninggatan. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Helge Kjellin om Grums häradsfana

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.02.28

Ibland hittar man den där nålen i höstacken. Kanske gjorde jag det ikväll, när jag finkammade källorna kring våra värmländska häradssigill och -fanor. När Värmlands regementes kompanier tilldelades fanor i slutet av 1960-talet, pryddes de av de namngivande häradernas sigill. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” hävdade Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169), något som jag har haft svårt att smälta. På vilket sätt kan häraderna eller kompanierna sägas vara förknippade med särskilda färger? Ikväll har jag dock slutit mig till att Älvdals kompani såsom varande livkompani, har fått regementets svart-gula färger. Men sen då?

Efter gediget googlande och tröskande av tidigare noteringar ramlade jag över en uppgift om Grums härads uppbådsfana, vilken jag nog tidigare har förbisett. Det var den förträfflige professor Helge Kjellin, Värmlands museums legendariske chef, som försedde mig med uppgiften i en skrift om kyrkorna i Grums härad från 1924:

Häradsfana (fig. 20) av ljusblått linne med i ockra och rött målad lagerkrans samt häradets initialer och vapen: en kyrka, vit med rött tak. (Jfr häradssigillet å titelbladet). Fanan spikad med läderrem vid en enkel, omålad, i spetsen järnskodd fanstång (L. 345 cm.). Fanan L. 177 cm. Br. 180 cm. Denna häradsfana, vilken sedan 1915 deponerats i Värmlands museum, Karlstad, är omkring 1710 förfärdigad för det till hemortens försvar uppbådade manskapet. Liknande fanor, avsedda för ett helt härad eller som oftast för en socken, äro kända från Södermanland, Dalarne, Älvsborgs län och Västergötland, Gotland samt Åbo län. – Värmländska dylika finnas i K. Livrust­kammaren från Gillbergs, Fryksdals, Nordmarles, Karlskoga, Kils samt ”Ny och Dalby” härader (de båda sistnämnda socknarna höra numera till Älvdals härads övre tingslag). Bondefanor av samma art omtalas även från Bro och Jösse Ny socknar.

”Häradssigillet å titelbladet” är detta:

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.16.17

Tycker man om att upptäcka tidigare förbisedda samband har man anledning att titta närmare på de stjärnor eller solar som lagts till som dekorativa element mellan orden i sigillets omskrift (GRUMZ * HERADZ * SIGNETE *). Det är möjligt att det är oavsiktligt, men när Grums köping antog sitt vapen 1952 lät man den moderna industrin symboliseras av tre sågklingor – förvillande lika stjärnorna/solarna i sigillets omskrift!

grumsMen sågklingorna var inte dagens egentliga upptäckt, bara iakttagelse på vägen. Själva upptäckten handlar om Helge Kjellins beskrivning av häradsfanans (eller häradsvapnets, som han skriver!) färger: en kyrka, vit med rött tak. Vitt och rött, det skulle kunna ge en förklaring till kompanifanans färger:

HV3

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.38.43

 

Värmland förr och nu – nu och då

I Värmlands Museums digitala arkiv kan man hitta ett och annat. Bland annat en massa gamla årgångar av museets årsbok Värmland förr och nu, en kulturhistorisk klenod som har utkommit i obruten svit sedan 1905. Det är väldigt sällan man ser alla omslagen uppradade sida vid sida, sådana bokhyllor har åtminstone inte jag här hemma. Men när man ser tumnaglarna av Värmland förr och nu på arkivets nerladdningssida är det just den effekten som uppnås.

Vid denna anblick slogs jag av en sak. Omslagens Värmlandsvapen, som jag har tänkt mig som identiska hela första halvseklet, förekommer faktiskt i flera olika varianter:

Värmland förr och nu 1905

1905: Första årgången. Värmlands vapen med skrafferad sköldyta, det vill säga prickar på skölden istället för det gyllne fältet. Vapnet kröns av en kunglig krona, vilket är väldigt ovanligt.

Värmland förr och nu 1906

1906: Redan till andra årgången har vapnet fått den traditionella hertigkronan, som hör hemma på ett landskapsvapen. Sköldens fält verkar inte längre vara skrafferat, utan helt enkelt svagt grå, för att illustrera något annat än vitt i den svart-vita framställningen. Örnen är också ritad i en annan konstnärlig stil.

Värmland förr och nu 1910

1910: Nu har vapnet fått en mer bekant utformning. Skölden har placerats inom en lagerkrans och kröns av en hertigkrona med tydligare stoppning (påminner lite om den som används av Värmlands Nation i Uppsala). Hela kompositionen känns betydligt säkrare, både konstnärligt och heraldiskt.

Värmland förr och nu 1927

1928: Vapnet håller sig nu inom samma grundkomposition. Kronans sidenstoppning är lite lägre, örnen har samma kraftfulla uttryck, men är mer stiliserad än de senaste 18 årens.

Värmland förr och nu 1946-47

1946-47: Nu byter vapnet skepnad igen. Kransen runt skölden är borta och örnen har fått  ett uttryck som ligger nära den version som publicerades i samband med riksheraldikerns revision av vapnet 1936. Kronans stil harmonierar med örnen.

Värmland förr och nu

1951: Nu har vapnet tappat sin krona, men ansluter stilmässigt väldigt nära till 1940-talets Brita Grep-inspirerade version. Utan kronan blir vapnet mycket nedtonat, men formgivningen i övrigt plockar upp de nygamla heraldiska färgerna vitt och silver.

Vad kan då dessa förändringar bero på? För det första har museet gjort helt rätt i att förändra vapnet successivt genom historien. I de första stegen kan man tala om rena förbättringar av vapnet, sedan om anpassningar till sin tids stilideal. Typsnittet på titelsidan har ju förändrats på samma sätt.

Men när har man gjort förändringarna? Det nya uttrycket 1928 sammanfaller exakt med att Helge Kjellin tillträdde som intendent för museet, året innan Cyrillus Johanssons museibyggnad på Sandgrundsudden togs i bruk. Nytt utseende för årsboken låter som en logisk åtgärd för en nytillträdd museichef. Det vackra vapnet är klart tyskt i stilen, vilket nog kändes helt rätt i mellankrigstidens Sverige.

Revisionen av landskapsvapnets färger 1936 fick inget snabbt genomslag och var nog inget man orkade ta itu med under kriget, men 1946/47 var det alltså dags. Kanske kändes det också bra att kunna gå ifrån den svart-gula varianten av vapnet, som ju faktiskt sammanföll med Tysklands statsvapen.

Nästa skifte sammanfaller med att Helge Kjellin efterträds av Gösta von Schoultz som museichef 1950. Nästa år var den nye chefen redo att sätta sin prägel på flaggskeppet Värmland förr och nu, med en ny modern formgivning. Denna formgivning behölls hela von Schoultz tid på museet, en bit in på 1970-talet. Fortsättningen är en annan historia, för då har vi kommit förbi museets digitaliserade årgångar av Värmland förr och nu.