Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

Örninventering #4

Örninventeringen fortsätter. Här kommer en bild som varit upp till diskussion förr, så vi gör ett försök igen, med lite bättre ledtrådar. Det är omslaget till ”En bok om Värmland av värmlänningar”, från 1917 med Sixten Samuelsson som redaktör. I bokens bildförteckning står kort och gott att omslagsvgnetten visar ”Värmlands vapen, godkänd av Riksheraldikern” – inget  om konstnären. Men det det finns en signatur som kan ge lite ledning för den som kan sina konstnärer.

Irish heraldry – pekoral av jämmerligt slag

Mannen på bilden är inte heraldiker, utan poet.

Arvid Berghman förnekar sig inte:

”I  Amerikas förenta stater ha utkommit […] ”Irish heraldry. Coats of arms of eleven hundered irish family names, executed from descriptions contained in O’Harts Irish pedigrees, Fairbairns Crests, Burnes Peerage, Fox-Davies’ Armorial bearings, etc, etc, including crests and mottoes”, New York 1930, den […] är dock ett pekoral av så jämmerligt slag, att det är ofattbart att någon förläggare velat ödsla papper på att trycka den.”

(meddelanden från RHÄ 1935)

Fantasieggande. Man vill ju äga boken bara därför! (Man kan ju alltid fjärrlåna…) Hur kan en heraldisk bok bli pekoral, alltså ett litterärt verk ”som är oavsiktligt komiskt genom författarens misslyckade ansträngningar att imitera en högstämd eller högtidlig stil”? Kan man ana den gamla världens syn på transatlanternas längtan att äga något anrikt?

Tyskt heraldiskt trettiotal

Att det 1930-talet jag umgås med när jag läser Arvid Berghmans artikel ”Heraldisk litteratur” slår mig egentligen inte förr än jag kommer till avsnittet om aktuell tysk litteratur. Läshastigheten stannar upp en smula och jag blir på helspänn, som om en nära vän håller på att avslöja en mörk hemlighet.

Det är alltid svårt att som nutida läsare skilja mellan tyskt och nazistiskt när man blickar tillbaka till 30-talet, men det vore ju inte konstigt om det fanns brunskjortor även bland svenska heraldiker vid den här tiden. Några politiska referenser märks inte hos Arvid Berghman, men vad historikern Berghman tycker om vissa tyska författare är skönt att läsa:

Den nyaste heraldiska handboken, B. Koerners ”Handbuch der Heroldskunst”, Görlitz 1920-33, är baserad på en fullständigt ohållbar teori om att vapnen skulle ha utvecklats ur runorna och bör inte läsas utan ett samtidigt studium av O. Hupps skriftserie ”Wider die Schwarmgeister” I-III (München 1918-19), ”Runen und Hakencreutz” (München 1921) och ”Halali!” (München 1923). Även vid studiet av Hauptmanns ”Wappenkunde” är en jämförelse med ”Wider die Schwarmgeister I” att anbefalla.

Otto Hupp verkar vara ett bra vaccin mot nazistisk heraldisk villfarelse. Vanan trogen lämnar inte Berghman några som helst ledtrådar till vad som döljer sig bakom de tyska titlarna. ”Wider die Schwarmgeister” verkar betyda ”Mot fanatikerna” och ”Runen und Hakencreutz” är såklart ”Runor och hakkors”. Att Hupp har skrivit en bok med titeln ”Halali!” verkar oerhört fantasieggande på en bleckblåsande herlaldiker, ty det ska vara tyska jägares motsvarighet till signalen ”Eld upphör!”

Det är ett gravt handikapp att inte kunna tyska när man rotar i det här, men Otto Hupp och Bernhard Koerner kan inte ha varit såta vänner, för det finns en bok av Hupp med titeln ”Halali!: Die Beleidigungsklage Koerner gegen Hupp” (Ung. ”Halali!”: Förtalsmålet Koerner mot Hupp”). Det vore roligt att veta vilket svärmeri Hupp varnade för och vilken jakt han blåste av med sin Halali-signal!

Nåväl. Man kan ju bara gissa att det finns en och annan Leni Riefenstahl bland de konstnärer och hantverkare av olika slag, med tanke på nazismens dramaturgiska behov. Man kanske inte ska dra för stora växlar vilka uppdrag en tysk medborgare utförde under kriget, men det är ändå skönt att se att en gammal husgud som Ottfried Neubecker komprometterat sig genom att gifta sig med en judinna:

In 1931 Neubecker had married a woman of Jewish descent and was dismissed from state services. During the Nazi regime he received commissions from the state and municipal archives, Ministry Foreign Affairs, the Air Ministry and from Kriegsmarine, but his name could not be mentioned and his great book Flaggenbuch des Oberkommandos der Kriegsmarine was published without Neubecker’s name. He was paid clandestinely and unofficially for this work. From the summer of 1944 he was without a permanent residence, being continuously on the run from the Gestapo, surviving with the help of friends.

En mödosam vandring med Arvid Berghman

”En svensk, som vill ägna heraldiken ett verkligt ingående studium, har […] en mödosam väg att vandra. Den svenska heraldiska litteraturen är knapphändig och väger föga tungt” beklagar sig Arvid Berghman i sin exposé över heraldisk litteratur i Meddelanden från Riksheraldikern 1935.

Det har visserligen hänt en del de senaste 75 åren, men trots ett ökat intresse för ämnet heraldik är hans litteraturgenomgång skrämmande aktuell. Och inte minst nyttig och underhållande läsning!

Berghmans torra upprapande av heraldiska standardverk blixtrar till ibland med välmenande varningar till läsaren. ”En del små monografier om diverse [vapen]  finnas förtecknade […] men få av dem hava något nämnvärt värde” berättar han, men tillägger att det finns några undandtag, bland annat Torsten Lencks ”Värmlands vapen” och Emmanuel Bergmans ”Dalslands namn och vapen”.

”Klent försedda äro vi med vapenböcker över de officiella vapnen. F Liljeblands 1878 utgivna ”Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen” torde hava gjort mera skada än gagn” varnar han med all rätt på ett annat ställe.

En mödosam vandring blir det också om man vill hänga med på Berghmans internationella utblick, där man får reda på alla titlar på originalspråket, men inte på svenska. Det kan man kanske leva med när man håller sig inom de germanska och latinska språksfärerna. Men där slutar mina allmänna språkkunskaper. Så vill man veta mer exakt vad en rysk eller polsk bok handlar om, får man nog ta Google translate till hjälp.

Mödosam eller inte, så tänker jag fortsätta den heraldiska vandringen – bitvis i sällskap av Arvid Berghman.

David Nessle – årets sista bekantskap

Eftersom jag mentalt tillhör 30-talisterna så har jag aldrig stiftat närmare bekantskap med serieskaparen och författaren David Nessle. Jag har visserligen skymtat honom på en och annan sökresultatsida när jag varit ute på nätet i något obskyrt ärende. Jag har till och med varit inne och vänt på bloggen någon gång, observerat någon skön formulering och tänkt ”Hit får jag nog återvända någon gång…”

Men idag fastnade jag, när jag ännu en gång skruvade på sökbegreppet för Värmlands vapen. Jag skrev för ett tag sedan om heraldikerna Martin Sunnqvist och Elias Granqvist som gjort heraldiska utvikningar på sina i övrigt ickeheraldiska bloggar. Men att hitta en icke heraldisk bloggare som kåserar över svenska landskapenvapen var brutalt uppfriskande.

Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad.

Och så den om Värmlands landskapsvapen. Den är visserligen inte så utförlig som vissa andra artiklar, men han gör allt rätt för att fånga mitt intresse. För det första uppträder han på inledningsbilden, iförd vad som tydligen är vår gemensamma favorit-T-shirt. Min gymnasieala Kafka-T-shirt-fäbless delas tydligen av många 60-talister.

Dessutom poserar han exakt samma ställe där NWT-journaliseten Anna Sims placerade mig, när hon som redaktör för studenttidningen Citrus och skulle skriva om folk med udda intressen. Jag hade gjort mig känd som lokalhistorikern som tvångsguidar överförfriskade och hjälplösa studenter på väg hem från kåren.

Att plocka upp kopparsticket på Värmlands vapen ur Erik Dahlbergs Suecia är inte heller dumt.

Men, kanske mest avgörande –  karln har givit ut en bok med titeln ”Gasen i botten Hieronymus Bosch”. Måste ha!

Carl Uggla var klok som en

Julnumret av Vapenbilden var av det tunnare 16-sidiga slaget. Snabbt genomläst, men det gav löfte om hundratalet sidor till – Carl Ugglas handbok ”Inledning till heraldiken” som äntligen kommer i nytryck! Boken blir nummer tre i Svenska Heraldiska Föreningens skriftserie och man kan ju hoppas att den följs av fler nyutgivningar av det här slaget.

I sin inledare till tidningen avslöjar SHF:s ordförande Henric Åsklund att det är Jens Christian Berlin som varit drivkraften bakom projektet, och bjuder sedan på ett kärnfullt smakprov ur boken:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Hade jag inte redan bestämt mig för att beställa den, så hade det fällt avgörandet!

Den röda örnen plågar mig fortfarande!

Jag har äntligen fått en liten pusselbit till i mitt huvudbry kring den röda värmlandsörnen i Värmlands hertig Carl Adolphs (1798-98) serafimersköld och S:t Andreaslogen Carl Augusts vapen från samma period. Det kan jag tacka Ralf Hartemink för!

2004 gjorde jag ett försök att bringa lite klarhet i hur det kan hamna en röd örn i ett värmländskt vapen, så jag slängde ut en fråga på Heraldica och fick en mycket bra förklaring av Magnus Bäckmark.

2008 sammanfattade jag mina rön och gjorde ett nytt försök att väcka frågan på Heraldica, men fick inget napp.

Nu, 2010 har jag äntligen fått en liten, liten pusselbit till. Den kommer ut ”Svenska Rikets Vapen” av F. Liljeblad. Jag fick boken som PDF av Ralf Hartemink i förra vecka och det var en fröjd att skrolla igenom planschverket! Liljeblad presenterar själv, felaktigt eftersom boken är utgiven 1878, Värmlands vapen som svart örn på guldbotten. Men så delar han med sig av följande lilla passus:

Vapnet gafs af Hertig Carl, sedermera Car’l IX. Några anse att örnen bör vara röd; men derom nämnes inget i hertigens gåfvobref. Aldre vapen hafva varit: dels en filfras i silverfält, dels en uppspänd både med pålagd pil, dels, efter Erik XIV, som förbättrade landskapsvapnen, en blå örn i silverfält.

Den hjälper mig inte i någon riktning, men det skänker lite tröst att höra att någon uppmärksammat samma fråga för hundra år sedan… Man undrar vilka de där ”några” äro, som har åsikter om örnens färg.

Fast hela notisen är rätt förvirrad. Vad är det för gåvobrev han pratar om? Det måste röra sig om en sammanblandning med Karlstads privilegiebrev från 1584. Men där uttalar sig verkligen hertigen om örnens färg, och säger att den ska vara blå, så om storebror Erik har ”förbättrat” landskapsvapnet.

”Förfallet”, när örnen gick från blå till svart och fältet från silver till guld inleddes inte under Carl IX:s regeringen, men väl under nästa generation.

Civilförsvarsstyrelsens flagga

Som verksheraldiker emertitus vid Statens räddningsverk borde jag ha känt till flaggan till vänster på bilden. Men när Åke frågade om den hade jag ingen aning. Det var i och för sig inga problem att härleda den – Civilförsvarsstyrelsens vapen, åtföljt av tre kronor. Det kan ju inte betyda mycket annat än just Civilförsvarstyrelsen, men det var ändå förvånande att flaggan inte var en vapenflagga rakt av.

Bilden kommer från omslaget till boken ”30 år i Ådalen – Civilförsvarsskolan – Räddningsskolan”, från 1992. Det är en jubileumsskrit från Sandöskolan, numera ett av verksamhetsställena inom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Inuti boken kan man på sidan 25 se hur det heraldiska CFS ersätts av det oheraldiska SRV.

Bildtext: ”Flaggbyte. Den 1 juli 1986 halas Civilförsvarets flagga för sista gången samtidigt som Räddningsverkets flagga går i topp. Civilförsvarsstyrelsen som funnit som myndighet i 42 år är från och med detta datum, en del av det nya Räddningsverket.”

Tack Åke för vaksamma ögon och Margaretha för skanningen!

Nio frågor till Claus K Berntsen om Laurentiistiftelsens banér

Artikeln om Laurentiistiftelsens banér väckte ytterligare frågor, så jag vände mig till Claus K Berntsen för att få dem besvarade.

Vad var motivet för att ta fram ett banér för Laurentiistiftelsen?
— Man ville gärna lyfta fram stiftelsens vapen.

Varifrån kom initiativet?
— Församlingens dåvarande ordförande hade pratat ihop sig med den dåvarande informationsansvarige, Gabriel Fjellander, som jag arbetade ihop med för att ta fram ett vapen. De kom att prata om stiftelsens vapen och hur det skulle kunna användas igen, utöver sigillet.

Hur kommer banéret att användas i församlingslivet?
— Det används vid större gudstjänster, exempelvis vid pontifikalhögmässor, och vid liturgiska processioner, senast vid processionen från Domkyrkan till St. Laurentii kyrka i anledning av stiftelsens och kyrkans jubileer.

Vilken roll har banéret när det används i dessa ceremonier?
— Vapnet representerar Laurentiistiftelsen som institution och församling.

Hur förvaras banéret när det inte används?
— När banéret inte används står det inne i St. Laurentii kyrka, var det har fått en plats på södra sidan, intill orgeln.

Hur används vapnet i andra sammanhang?
— Vapnet i övrigt används, just nu, enbart i stiftelsens sigill och logotyp. Tidigare har det funnits brevpapper med enbart vapnet som studenterna kunde köpa.

Det finns ju med i stiftelsens sigill på hemsidan – används det fristånde med bara skölden?
— Inte vad jag vet, men man skulle kunna låta tillverka en riktig vapenflagga, efter den förlaga som Ronny Andersen har ritat, om man en dag får en flaggstång.

Hur kom vapnet till?
— Enligt boken ”Laurentiistiftelsen i brytningstid” av förre föreståndaren Sven O. Berglund togs vapnet fram 1962 av Bengt Olof Kälde. Uppenbarligen fanns det ett äldre vapen, men ”det var inte bra”.

Finns det någon heraldisk tradition i övrigt inom Laurentiistiftelsen, bland dess präster eller andra funktionärer?
— Inte vad jag vet, men jag arbetar på det…

 

Claus K Berntsen (Foto: Johannes Jansson)