Rosslande av skräck med en bubblande tallkotte i analen

Känsliga heraldiker och vexillologer varnas – här kommer en av de mustigare beskrivningarna av en Värmlandsörn som jag nån gång läst.

En ståtlig karl var han en gång, löjtnant Frykfeldt. Vem minns inte honom som ung fänrik förande regementets flagga  [sic!] vid högvakten i Stockholm för fem år sedan? Den gula flaggduken drev ut i vinden över honom, blottande de stolta segernamnen Fredriksodde, Lund, Narva, Malatitze, Gadebusch för den domesticerade stockholmska menigheten.

Nå, en ståtlig karl är han väl fortfarande. Men idag är han årbräckt av fyllsjuka och bondånger. Den mäktiga värmländska örn som han den där blåsiga, grå oktoberdagen för fem år sedan var ett med har förlorat flygförmågan. Svagt rosslande av skräck faller den räddningslöst mot marken. Vingar med en fjärils kraft försöker förgäves bromsa, blåser upp som en slängkappa. Stela klor spretar desperat för att mildra stöten mot marken. I analöppningen föder en vettlös fasa en bubblande tallkotte av exkrement.

Ur Erik Bengtssons ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå”, s. 83-84

Själv tycker jag att det är kul att man använder värmlandsörnen som litterärt motiv för att illustrera en fyllsjuk löjtnant. Man måste dock vara välbekant med regementsfanans örn, för att förstå det där med den bubblande tallkotten. Det hade kanske varit snyggare att låta ändalyktens fjädrar forma en fransk lilja, men det låg nog inte i tiden…

Vad som däremot stör mig något gruvlig är att Bengtsson, som annars är mycket noggrann med ordval,  när det gäller allt från timmerkälkens konstruktion till vadmalsbyxornas sömmar, lyckas kalla regementsfanan för en flagga! Inte har man väl plockat med sig den blå-gula svenska korsflaggan från kaserngårdens flaggstång till Stockholm för att släpa med sig i vaktparaden? Nej, jag tänkte väl det…

Juni: Grums kompanifana

Kompanifanor vid Värmlandsregemente (ur "Värmlands regemente 350 år"/VF)

I senaste ”Grava i ord och bild” (nr 6) skriver Bengt Karlsson om ”Torp och indelta knektar i Grava socken”. Varför inte ägna en sida i fotokalendern åt minnet över dessa knektar? En kompanifana vore väl en lämplig symbol?

Fast det kanske är en lite missvisande rent historiskt. Ingen av knektarna lär ha sett nån sådan, eftersom fanorna (eller är det inte standar när de är sådär små?) togs fram 1967, och om jag inte missminner mig så dog den siste indelte knekten vid Värmlands regemente nån gång i början av 1900-talet.

Bilden här är lånad från Sir Henrys I2-bok, som är en guldgruva för den som gillar små och smalafakta om regementet. Men jag tror att det var lite si och så med faktakollen ibland. I textbeskrivningen av fanorna och de häradssigill som pryder dem sägs det till exempel att Gillbergs härads sigill skulle vara tre blommor. En enebärablomma i så fall, va?

Vilken fana ska man då knyta till Grava då? Svårt val, eftersom det inte finns någon för Kils kompani, som gravaknektarna verkar ha tillhört under en lång period. Grums kanske?

Heder åt NWT #1

För fjorton dagar sedan efterfrågade Nya Wermlands-Tidningens helgkorsord efter den heraldiska termen för en örns normala position. Idag körde korsordskonstruktören en favorit i repris – med bild.

Det borde inte vara några problem för den värmländska allmogen att klara av den frågan. I varje fall inte den manliga delen av befolkningen som tjänstgjort vid Kungl. Värmlands regemente, och som gått omkring med en ”fläkt kråka” på axeln.

Värmlands pistolskyttekrets

Vad gör man när man är för tidig till ett möte i en före detta försvarsbunker? Botaniserar i troféskåpet i korridoren, såklart!

Där hittade jag bland annat ett standar från Värmlands pistolskyttekrets, som tydligen för Värmlands vapen, på en pistol, påen lagerkrans.

Man kan fundera på om den svart-gula (felaktiga, men vedertagna) färgsättningen syftar på kopplingen till Värmlands regemente eller till idrottsrörelsen. Svart-gult är ju ofra Värmlands färger i landskapstävlingar. Kanske hänger det ihop? Idrottsrörelsen tog ju form under den period som Värmlands vapen var förvandskat.

Svart mot en gyllene sky

Att den heraldiska örnen skullel vara av någon speciell art är inte särskilt troligt. Därmed borde även Värmlandsörnen vara av en odefinierbar generell heraldisk örnras. Men frågan är om jag inte igår lyckades artbestämma den militära Värmlandsörnen!

På väg till Värmlands regementes kamratförenings höstmöte cyklade jag med min gode vän Sven- Bertil i lurarna. Och så kom vi till Havörnsvals. Jag kan egentligen inte mer än inledningsstrofen, men det räcker gott och väl:

Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svävar,
vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små emot svallvågor
slå som på öde havet gå!