Detta är del fem i den heraldiska decenniekrönikan – om det sjudande föreningslivet i Heraldiknorden. Det som skrivs stämmer kanske i någon mån in på Societas Heraldica Scandinavica, Norsk Heraldisk Forening eller Heraldiska Sällskapet i Finland. Men Svenska Heraldiska Föreningen – som jag känner bäst – får stå som representant.
Svenska Heraldiska Föreningen gick in i 00-talet med en relativt ung funktionärskader. Kärnan utgjordes av ett gäng entusiastiska västsvenskar, företrädelsevis boråsare, kompletterade med några uppsvenskar från trakterna kring huvudstaden.
Att styrelsen var så västsvensk är inte så konstigt, eftersom föreningen har sitt säte i Göteborg, men det har inte präglat föreningens verksamhet nämnvärt.
SHF har inte heller drabbats av någon skadlig inavel, vilket annars kan vara faran för en riksförening inom ett till synes smalt område som heraldik. Förmodligen har forumet Heraldica spelat en viktig roll, när det gäller att få in nytt blod i föreningen: Jesper Wasling lämnar följande intressanta kommentar från styrelserummet:
Jag minns en tid då nya kandidater till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse avslogs därför att personerna inte var kända och inte kunde komma till ett årsmöte i en annan del av landet. Det var ingen bra tid.
Jag misstänker starkt att SHS fungerade precis likadant, även om de äldre där inte har varit villiga att prata lika högt om sina interna problem som vi i SHF (och NHF med, för den delen).
Jag tror att hemligheten bakom Henric Åsklunds tid på ordförandeposten i SHF (som startade 2003) har varit att man har hittat en skön balans mellan den struktur och formalia som måste finnas i en fungerande förening, med en prestigelöshet mot och ett väldigt effektivt nätverkande med det övriga Heraldiknorden. Samma inställning verkar finnas även hos övriga aktörer i Skandinavien.
SHF och Heraldiska Samfundet samarbetar kring utgivningen av Vapenbilden. Heraldica skapades inte som ett svenskt forum, utan som ett nordiskt. De nordiska nationella föreningarna samarbetar med SHS kring heraldikkongresserna. SHF samarbetar med lokala föreningar kring utflykter, föredrag och workshops – ena stunden är lokalavdelningen knuten till SHF, nästa till SHS, nästa fristående – slumpen verkar ha avgjort vilket. Listan på samarbetsformer kan göras lång.
SHF:s styrelse har också haft en märklig förmåga att utnyttja föreningslivets positiva kombination av strukturfascism och folkbildningsanarki. Det sägs att om oss man sammanför fler än två värmlänningar på en plats, så bildar de automatiskt ett dansband. Samma fenomen verkar finnas inom SHF – är fler två medlemmar intresserade av en och samma aspekt av heraldiken har styrelsen omedelbart sanktionerat dem som officiell arbetsgrupp. Ett oerhört smart sätt att ta till vara på enskilda initiativ och visa sin uppskattning för nedlagt arbete.
Jag nöjer mig med att peka på två lyckade arbetsgrupper – Sockenheraldiska Institutet och kyrkoheraldikgruppen. Den ena med mål att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen, den andra att beväpna alla nyvalda biskopar.
Det här synsättet på ideellt arbete, med en styrelse som litar på sina aktiva medlemmar har gjort att mer arbete kunnat utföras för svensk heraldik – ofta dessutom i föreningens namn.
Så kanske är ändå 00-talet det heraldiska föreningslivets decennium?
Under Wermlandsörnen 
Här vore det på sin plats om jag kom med små kommentarer. Men det väntar jag med. Jag nöjer mig med att glädjas åt att Fredrik insett att det faktiskt var vår ambition att skapa en föreningsanarki genom att ge anarkin en strikt formalia.
Visst, det låter som en omöjlighet, men har man (som jag, Henric Åsklund och Stefan Bede) varit aktiva i både rollspels- och rockföreningar med deras vi ska erövra världen-attityd så förstår man vad det hela innebär 🙂