Letandet efter Liljeblads synder på Stockholmsutställningnen 1909 ledde in på en del trevliga villospår. Bland annat lyckades jag illustrera en efterlysning på Facebook med en bild från Stockholmsutställningen 1897. Jag får ursäkta mig med att det var Ferdinand Boberg som var huvudarkitekt för bägge utställningarna.
Utställningen 1909 är alltså den bortglömda utställningen med den ”Hvita staden”, medan 1897 års utställning är den mer kända, som dyker upp först om man söker på Stockholmsutställningen.
Bilderna från utställningen är helt magiska, särskilt de handkolorerade vykorten, som ger Ferdinand Bobergs huvudbyggnad med minareter en känsla av Disneyland.
Det finns dock en baksida med det handkolorerade – lämna aldrig det jobbet till någon som inte riktigt har koll på detaljerna. (På Kungahuset.se finns en korrekt version, men den är ju inte riktigt lika kul.)
Med tanke på färgerna som unionsflaggan har fått vågar jag inte föreställa mig hur vapnen på huvudpaviljongens portal har målats. Eller, ja, föreställa sig kan man väl kosta på sig. Och zooma lite.
Med tanke på att det bör vara en svensk svit av landskapsvapen som avbildas kan man ju börja med att konstatera att det lite väl många vapen i färgställningen rött-svart. Men fotot är vackert, det måste man erkänna.
Överhuvudtaget måste känsliga heraldiker avhålla sig från att titta på bilder från den här perioden. Utställningen skulle ha ett skandinaviskt tema, så en affisch med svenska och norska unionsflaggorna tillsammans med den danska flaggan är inte helt långsökt. Det blir snarare utsökt, när konstnären heter Richard Bergh.
Men om man ger samma upplägg till konstnären Victor Andrén, kan man få detta resultat:
Ut ur den nationalromantiska 1600-talsdimman kliver en trumpetare, iförd älghudskyller, kragstövlar och polkagrisrandiga pösbrallor, framför ett fantasivapen värdigt Kalmarunionen. I skandinavismens anda kan jag förlåta mycket…
Under Wermlandsörnen 