Småländska änglavingar

Jag tyckte väl att vingarna såg väldigt fluffiga ut. Vi har fortfarande inte sett till någon blasonering för nye växjöbiskopen Jan-Olof Johanssons vapen, men Kyrkans tidning kommer med en intressant uppgift angående örnen:

Örnen och yxan som syns i biskopsvapnet står för namnet Jan-Olof. Örnen är symbolen för Johannes, som är kortform för Jan. Johannes är den av evangelisterna som mest utvecklat teologin om Jesu födelse som Guds inkarnation i världen. Dessuom för örnen tanken till Kalmarsund. I örnens en klo finns en yxa, som är Olof den heliges attribut.

Det där har vi höt förut. Men så biskopen själv:

– Örnens vinge är utformad som en änglavinge, säger Jan-Olof Johansson.

Utformad som en änglavinge alltså. Den blasoneringen ska bli kul att läsa.

Kyrkans tidning har förresten lyckats att publicera två artiklar om biskopen och vapnet veckans nummer. Kreativ redigering…

Annons

Glädje åt hela Småland!

Domprosten i Växjö, Jan-Olof Johansson, har utsetts till ny biskop i stiftet. På senare år har Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrkoheraldik ofta varit inblandad i framtagande av nya biskopsvapen, men inte den här gången. Vapen är komponerat och målat av vapenmålaren vid Kungl. Maj:ts orden Leif Ericsson, med visst bistånd från Claus K Berntsen från SHF.

Blasoneringen låter tydligen vänta på sig, men tankarna bakom vapnet berättas det utförligt om på stiftets hemsida:

Biskopens valspråk och vapen – Svenska kyrkan – Växjö stift

Det personliga vapnet för biskpen – Johannes (Jans) örn, hållande en yxa (Olof) i ljuset av Bethlehems stjärna funkar bra, trots att ”motsatta tinkturer” ofta blir utmanande när konstnären ska få vapnet tydligt.

Något som klingar lite märkligt i  mina öron är en association kring stiftsvapnet – de tre huvudena för S:t Sigfrids systersöner:

I vapnets första och fjärde fält finns stiftets vapen som utgörs av tre huvuden. Det är Smålands apostel S:t Sigfrids tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman som var hans följeslagare på missionsresan i Småland. De blev de första kristna martyrerna i det som sedan blev Växjö stift.  De påminner oss om missionsuppdraget och kan också tillsammans med Betlehemsstjärnan ge associationer till de tre vise männen, som ofta ses som uttryck för kyrkans internationalitet.

Hur kan man koppla huvudena till de tre vise männen, mer än till tretalet?

Biskopen och åsnan II

För att stilla min nyfikenhet lade Claus K Berntsen upp ett foto av Christina Odenbergs biskopsvapen på Heraldica. Det aktuella vapnet hänger över hennes korstol i koret i Lundsdomkyrka. Oerhört vackert! Hoppas att fler präster antar vapen med den ödmjuke tjänaren åsnan i!

Bil lade han upp redan för en vecka sedan, men det lyckades jag missa på Heraldica – det är farliga att använda funktionen ”Active topics” och sen bara läsa i en tråd!

Biskopen och åsnan

Göran Skytte berättar i sin bok ”Omvänd” om mötet med föredetta lundabiskopen Christina Odenberg och om hur de tillsammans skrevhennes herdabrev. Appropå hennes  vapen berättar han:

– Du har en åsna här på bordet. Och du har en åsna i ditt biskopsvapen. Varför?
– Därför att jag tycker att berättelsen om åsnan i evangelierna är så oerhört tilltalande. Man vet att åsnan fanns, men man vet inte vad det var för åsnå, vad han hade för färg, hur gammal den var. Men den bar Jesus till människor, och det tycker jag är en så härlig bild för mig som präst. Att få vara med och bära Jesus Kristus till människor.

Jag tycker att tanken är genialisk och funderar om inte åsnan borde vara vanligare i kryklig heraldik.

 

 

Hur ser du biskopens vapen ut? Jag kunde inte finna det på nätet. Inte en bild. Bara en bruten bildlänk i ett forum, som pekade på lundastiftets hemsida. Jag har inte ens hittat blasoneringen.

Biskopen, Bäckmark och S:t Erik

Julnumret av Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden pryds av två nykomponerade biskopsvapen, varav föreingens arbetsgrupp för kyrklig heraldik ligger bakom det ena. Det är vapnet för Stockholms stifts nya biskop Eva Brunne, som i sitt första utförande har målats av konstnären Magnus Bäckmark.

Det är ett snyggt vapen. Enligt traditionen är biskop Evas personliga vapen kvadrerat med stiftets vapen. Brunnevapnet är en kombination mellan talande personvapen och ämbetsvapen. För ämbetet och biskopens tro står den klassiska Lutherrosen, mot ett fält som anspelar på namnet Brunne.

Biskopen har fått en väldigt snygg förstaversion av sitt vapen i Bäckmarks tidlösa stil. Det som sätter igång mina tankar såhär på juldagen är Bäckmarks version av Stockholms vapenbild i stiftsvapnets två fält.

Uppfriskande att se det i någon annan version är Stockholms stads nuvarande grafiska profil. Jag gillar visserligen Karl-Erik Forsbergs kommunala variant av S:t Eriks pagelockiga huvud också, men ibland måste man påminnas om att den korrekta avbildningen av ett vapen aldrig kan fastställas i en grafisk profil.

Tog en titt på Wikipeida och konstaterade att det finns en annan S:t Erik även där. Konstnären heter i det här fallet Marmelad Jag har inte hört at Stockholms stad har opponerat sig mot det, vilket till exempel Kustbevakningen gjort. Förståndigt att låta bli.