Igår gick det ett sträck med tio sångsvanar över min tomt. Men gårdagens riktiga vårfågel var Carl Ugglas Inledning til heraldiken, med introduktion av Jens Christian Berlin. Därmed fylldes en viktig lucka i mitt och många andra heraldikers bibliotek.
Boken kom ut första gången 1747 och har knappt gått att få tag på på senare år, så det var verkligen en välgärning av Jens Christian och Svenska Heraldiska Föreningen, som nu ger ut den som nummer 3 i sin skriftserie.
Det känns som att det våras för medlemsvården inom Societas Heraldica Scandinavica. Lokalavdelningarna står som spön i backen och idag har jag lärt mig att det finns en i Göteborg – Göteborgs Heraldiska Sällskap.
På Facebook (var annars 2011???) beskriver man sig såhär:
Göteborgs Heraldiska Sällskap (Societas Heraldica Gothoburgensis) är en sammanslutning i vardande. Målet är att bilda en lokalavdelning till Societas Heraldica Scandinavica med medlemmar från Göteborg med omnejd. Vad omnejd innebär kan diskuteras, men det kommer att tolkas ganska vitt. Tanken är också att anknyta till äldre heraldiska sammanslutningar i området.
Föreningens vision är att kunna samla heraldiskt intresserade i och omkring Göteborg till olika former av möten och sociala aktiviteter.
Hur man ska tolka ”omnejd” kan som sagt diskuteras, men en inte allt för vild gissning är att det åtminstone omfattar Sjuhäradsbygden, så bli inte förvånad om dubbelanslutningen mellan Göteborgs Heraldiska Sällskap och Borås Heraldiska Förening blir omfattande!
Har vi fått ett nytt heraldiskt sällskap är vi naturligtvis även på god väg att få ett nytt föreningsvapen. Göta lejon vänder den traditionellt fega Göteborgsheraldiken ryggen och vänder sig nu sturskt mot höger, med draget svärd och Societas Heraldica Scandinavicas sköld höjd till värn för den goda heraldiken. Kul och smakfullt. Ska bli kul att se i färg så småningom!
Det var länge sedan jag såg till något av den västsvenska glasskedjan Lejonet & Björnen. Jag vill minnas att deras kvasiheraldiska logga var snyggare sist jag såg den, men då var jag ju i Göteborg, så jag kanske var extra välvilligt inställd då. Elller har de förändrat den? Nu ser den ju ut som en extremt tidig skiss från reklambyrån…
Idag låg senaste tillskottet till mitt heraldiska bibliotek – ”Heraldik i svenska författningar” av Uno Lindgren, i brevlådan när jag kom hem från jobbet. Boken gav ett ganska tilltufsat intryck, men var vid närmare granskning inte särskilt välläst. Jag lovar både mig själv och salig Uno Lindgren att läsa den bättre än dess förste ägare!
Proveniens när det gäller heraldisk litteratur brukar innebära exlibris, men här avslöjas bokens förste ägare av en dedikation från författaren på pärmens insida:
Till Friherre Johan Brauner julen 1968
från tillgivne vännen förf.
Jag antar att vänskapen mellan den tillgivne författaren och Baron Brauner var ömsesidig, men intreset för heraldiken verkar de inte ha delat. Boken är inte sprättad längre än till sidan 27 – bara förord, inledning och en liten bit in i vasatiden i den historiska översikten. Plus de avslutande sidorna med bokens 60 illustrationer.
Det är osäkert om jag själv kommer att lusläsa boken, men jag ska i varje fall sprätta sidorna, så att jag kan läsa mig något om heraldiken i våra författningar!
Ibland är det ganska praktiskt att folk har lagt märke till ens udda intressen. Som när en vilt främmande student börjar förse en med spännande bilder på föremål som man annars inte skulle komma i kontakt med. Tack Daniel Kindahl!
Eller när ens kollegor kommer smygande med upphittade standar, glasklumpar och slipsar med vapen på. Tack alla, men James i synnerhet!
Eller när före detta kollegor tänker på en, när de fördjupar sig i sina egna obskyra intressen. Tack Björn Albinson, som i jakt på brandistoria, bläddrar i ett översiktsverk över de första hundra åren med kommunallagen och under rubriken ”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962” ramlar över en uppsats med titeln ”Den kommunala heraldiken” och omedelbart slänger den i skannern för min skull!
Uppsatsen är författad Svenska kommunalheraldikska institutets skapare Uno Lindgren, en peson som jag gärna läser mer av. Det blir kvällens kvällslektyr, till sista perioden av hockeyn.
Imorgon får jag nog lägga senaste årsboken från Grava hembygdsförening i skannern och förära Björn en kopia av notisen om hur Grava landskommun skaffar sig ny brandspruta.
DN berättar att delstaten Utah i Amerikas förenta stater har valt handeldvapnet Browning M1911 som sitt landskapsvapen. Varför inte? Man ska ju välja sina symboler med omsorg.
Browning M1911.
Observera att vapnet på bilden är fegvänt! Fegvänd betyder att det pekar åt vänster, alltså sinister på heraldiska. På amerikanska har sinister följande betydelser:
Vet inte vad dem amerikanska extremhögern tycker om det, men det är ju inte mitt problem.
Osökt kommer jag att tänka på Fredrik Lindström, som i TV-programmet Ingesson delade ut landskapsdatorer till våra svenska provinser. Om jag minns rätt fick Dalsland en ABC80 för att kompensera att man av Fiskeriverket fått hornsimpa som landskapsfisk. Men jag kan ha fel.
Utahs landskapsfisk är förresten en öring som heter Oncorhynchus clarki utah på latin. Om de har en landskapsdator vet jag inte, men om man kan vara säker på något så är det väl inte PCn, för den måste väl tillhöra Washington. Annars finns det ingen rättvisa här i världen.
Idag begick en sextett ur tidigare Hemvärnets musikkår i Värmland debut som frivilliga musiker i Försvarsutbildarna i Värmland. Som nybliven försvarsutbildare måste jag såklart bli vän med vapnet, men än så länge är jag mest förvirrad. Jag jämför wikipediakonstnären lokal_profils version (ovan) med den i loggan på hemsidan och konstaterar att de är identiska i allt väsentligt.
Men blasoneringen på Wikipedia (som stämmer med Heraldiska Källan) stämmer inte överens med utseendet på någon av dem:
Gustaf Fröding är odödlig. Hans plats på den svenska parnassen är sedan länge säkrad. Men hur ter sig egentligen internettillvaron för en odödlig skald? Jag tog den Stora Sökmotorn till hjälp och konstatera att det inte är något stimulerande liv den stackars Gustaf för.
Just nu befinner jag mig mitt inne i 1809 års revolution. Egentligen borde man väl ha läst in sig för ett par år sedan, för att vara rustad inför 200-årsjubiléet, men så blev det inte. Jag önskade mig Anders Isakssons bok ”Kärlek och revolution” om Georg Adlersparre och hans avtåg från Eda skans med hela Västra arméen, ockupation av Karlstad och inställt intagande av Stockholm. Men eftersom jag skrev ”Isakssons bok om revolutionen 1809” på önskelistan lyckades jag få Börje Isakssons ”Två dygn som förändrade Sverige” istället. Det gjorde inget, för nu får jag sträckläsa bägge två istället.
Det är många vapen som fladdrar förbi på varje boksida. Inte konstigt, eftersom statlig ämbeten intill detta år var förbehålla adelsmännen och dessa av naturen var begåvade med heraldiska vapen. Lite förvirrande är det, att två av handlingens kontrahenter bägge har namn på Adler-: Georg Adlersparre och Carl Johan Adlercreutz. Bägge finns förtjänstfullt beskrivna i Marcus Karlssons tråd ”Vapen för kända och ökande personer” på Heraldica:
Adlersparres friherrevapen
Hans [Georg Adlersparres] bidrag till 1809 års statskupp var att han helt resolut förde sin armékår (den s.k. värmländska fördelningen) från Värmland mot Stockholm; utan denna åtgärd är det möjligt att kuppen hade runnit ut i sanden. Han utnämndes till friherre (och sedan greve) av den nya regeringen, och han förbättrade då det gamla Adlersparre-vapnet genom att lägga till texten ”Wermländska Fördelningen 1809” runt skölden – ett inte helt lyckat tilltag ur strikt heraldisk synvinkel. När han sedan blev greve behöll han friherrevapnet oförändrat, men lade till en tredje hjälm ovanför skölden.
Banne mej! Hittar vi inte en värmlandsörn i hjälmprydnaden (ja, jag är chauvinist!) Dexter örn, som stiger upp ur kronan ska jag inte göra till värmlänning, men på sinisterhjälmen ser jag en svart örn på gul fanduk och kan inte få det till annat.
Även Adlercreutz-sköden visar en svart örn i gyllne fält, men den ska jag inte försöka annektera. Adlercreutzarna var av finländsk börd:
Carl Johan Adlercreutz, som också bidrog till att kuppen inte rann ut i sanden. Han arresterade personligen Gustav IV Adolf när denne försökte springa ut på Kungl. slottets borggård och ropa på hjälp. Som militär hade han vunnit flera segrar i Finska kriget och blev redan 1808 friherre, varvid han förbättrade det gamla adlercreutzka vapnet som syns i hjärtskölden:
Adlercreutz friherrevapen
Fick för mig att jag skulle kolla vilka skandinaver som sitter i L’Académie Internationale d’Héraldique, men hittade inget på något av de germanska språken. Så jag tog Google translate till hjälp och förskräcktes av resultatet. Där siter nämligen Fru Doktor Clara Brorsöner. En skymf mot förra statsheraldikern Clara Nevéus! Hon är visserligen doktor, och dessutom gift med en doktor om jag inte missminner mig, men jag tror inte att några brorsöner var inblandade när hon valdes in i akademin!
Annars ser den skandinaviska bänken ut som följer:
36 (1981) M. Nils G. BARTHOLDY (Danemark)
Archiviste aux Archives royales du Danemark et leur rapporteur pour l’héraldique et la sigillographie.
62 (2000) M. Tom BERGROTH (Finlande)
Conservateur au Musée historique de la province d’Abo; membre du Conseil héraldique d’État près les Archives nationales de Finlande; secrétaire du Comité national finlandais pour la généalogie et l’héraldique.
66 (1984) M . Hans CAPPELEN (Norvège)
Avocat ; Membre du bureau de la Societas heraldica scandinavica; ancien président de la Norsk heraldisk forening; ancien référendaire de la Norsk slektshistorisk Forening.
22 (2006) M. Steen CLEMENSEN (Danemark)
Biochimiste; cadre supérieur à l’Agence danoise de protection de l’environnement; secrétaire de la Societas Heraldica Scandinavica.
29 (1998) M. Bengt-Olof H. KÄLDE (Suède)
Peintre armoriste et conservateur des Ordres royaux à Stockholm; membre du Conseil héraldique des Archives de l’État; secrétaire du comité national de généalogie et d’héraldique.
10 (2009) M. le dr Henrik KLACKENBERG
Héraldiste d’État de Suède; ancien conservateur en chef du Cabinet royal des médailles.
45 (1977) M. le dr Jan von KONOW (Suède)
Ancien directeur du Musée de l’armée de Stockholm; ancien héraldiste de l’État.
28 (1998) Mme le dr Clara NEVÉUS (Suède)
Archiviste; héraldiste d’État; secrétaire du Conseil héraldique des Archives royales de Suède; membre du Comité national suédois de généalogie et d’héraldique.
52 (2002) M. le prof. Knud PRANGE (Danemark)
Vice-président du Samfundet for dansk genealogi og personal-historie et de la Dansk historik Faellesforening; directeur de la section d’histoire régionale à l’Université de Copenhague; ancien président de la Societas heraldica scandinavica.
49 (2000) M. le dr Lars TANGERAAS (Norvège)
Docteur en histoire; ambassadeur; chef du protocole et conseiller héraldique du ministère des Affaires étrangères.
Under Wermlandsörnen 
