Thomas Falk i arbete

För ett tag sedan presenterades Thomas Falk ett nytt exlibris på sin blogg. Snyggt och elegant, med konstnären själv iförd smoking, nonchalant lutad mot sin skapelse – det falkska familjevapnet.

Men eftersom jag älskar konstnärers egna exlibris hade jag garanterat valt utkastet till höger – samma motiv, men färgen har inte hunnit torka än. Så ska ett konstnärsexlibris se ut!

Den berlinska Ugglan – en veritabel nötknäpparsvit

 

Efter ett par kapitel med Carl Uggla kan man gott konstatera att det är en bok i min smak. Kanske inte något för den som vill ha en introduktion till heraldiken, men väl en mycket god introduktion till den svenska 1700-talsheraldiken för den redan frälste.

En del av charmen med boken är den tredimensionella notapparaten – något som man måste tacka redakaktören-introduktören Jens Christian Berlin för. Men ska man få ut det mesta av läsningen, kräver det att man har bägge händernas fingrar intakta.

På vänster hand räcker det i och för sig med det ordinarie tumgreppet, för att boken inte ska slå igen. Men på höger hand sköter tummen och ringfingret det jobbet. Då kan man läsa Ugglas text, jämte hans alfabetiska fotnoter och asterisker. Under tiden håller pekfingret koll på bildbilagan och ringfingret på redaktör Berlins numeriska noter. Mycket intrikat, men givande.

Carl Uggla – en riktig vårfågel

Igår gick det ett sträck med tio sångsvanar över min tomt. Men gårdagens riktiga vårfågel var  Carl Ugglas Inledning til heraldiken, med introduktion av Jens Christian Berlin. Därmed fylldes en viktig lucka i mitt och många andra heraldikers bibliotek.

Boken kom ut första gången 1747 och har knappt gått att få tag på på senare år, så det var verkligen en välgärning av Jens Christian och Svenska Heraldiska Föreningen, som nu ger ut den som nummer 3 i sin skriftserie.

Göta Lejon värnar den goda heraldiken

Det känns som att det våras för medlemsvården inom Societas Heraldica Scandinavica. Lokalavdelningarna står som spön i backen och idag har jag lärt mig att det finns en i Göteborg – Göteborgs Heraldiska Sällskap.

På Facebook (var annars 2011???)  beskriver man sig såhär:

Göteborgs Heraldiska Sällskap (Societas Heraldica Gothoburgensis) är en sammanslutning i vardande. Målet är att bilda en lokalavdelning till Societas Heraldica Scandinavica med medlemmar från Göteborg med omnejd. Vad omnejd innebär kan diskuteras, men det kommer att tolkas ganska vitt. Tanken är också att anknyta till äldre heraldiska sammanslutningar i området.

Föreningens vision är att kunna samla heraldiskt intresserade i och omkring Göteborg till olika former av möten och sociala aktiviteter.

Hur man ska tolka ”omnejd” kan som sagt diskuteras, men en inte allt för vild gissning är att det åtminstone omfattar Sjuhäradsbygden, så bli inte förvånad om dubbelanslutningen mellan Göteborgs Heraldiska Sällskap och Borås Heraldiska Förening blir omfattande!

Har vi fått ett nytt heraldiskt sällskap är vi naturligtvis även på god väg att få ett nytt föreningsvapen. Göta lejon vänder den traditionellt fega Göteborgsheraldiken ryggen och vänder sig nu sturskt mot höger, med draget svärd och Societas Heraldica Scandinavicas sköld höjd till värn för den goda heraldiken. Kul och smakfullt. Ska bli kul att se i färg så småningom!


Kvasiheraldisk glassheraldik

Det var länge sedan jag såg till något av den västsvenska glasskedjan Lejonet & Björnen. Jag vill minnas att deras kvasiheraldiska logga var snyggare sist jag såg den, men då var jag ju i Göteborg, så jag kanske var extra välvilligt inställd då. Elller har de förändrat den? Nu ser den ju ut som en extremt tidig skiss från reklambyrån…

Heraldisk litteratur med proveniens

Idag låg senaste tillskottet till mitt heraldiska bibliotek – ”Heraldik i svenska författningar” av Uno Lindgren, i brevlådan när jag kom hem från jobbet. Boken gav ett ganska tilltufsat intryck, men var vid närmare granskning inte särskilt välläst. Jag lovar både mig själv och salig Uno Lindgren att läsa den bättre än dess förste ägare!

Proveniens när det gäller heraldisk litteratur brukar innebära exlibris, men här avslöjas bokens förste ägare av en dedikation från författaren på pärmens insida:

Till Friherre Johan Brauner julen 1968
från tillgivne vännen förf.

Jag antar att vänskapen mellan den tillgivne författaren och Baron Brauner var ömsesidig, men intreset för heraldiken verkar de inte ha delat. Boken är inte sprättad längre än till sidan 27 – bara förord, inledning och en liten bit in i vasatiden i den historiska översikten. Plus de avslutande sidorna med bokens 60 illustrationer.

Det är osäkert om jag själv kommer att lusläsa boken, men jag ska i varje fall sprätta sidorna, så att jag kan läsa mig något om heraldiken i våra författningar!

Vänner med udda intressen ska man vara rädd om!

Ibland är det ganska praktiskt att folk har lagt märke till ens udda intressen. Som när en vilt främmande student börjar förse en med spännande bilder på föremål som man annars inte skulle komma i kontakt med. Tack Daniel Kindahl!

Eller när ens kollegor kommer smygande med upphittade standar, glasklumpar och slipsar med vapen på. Tack alla, men James i synnerhet!

Eller när före detta kollegor tänker på en, när de fördjupar sig i sina egna obskyra intressen. Tack Björn Albinson, som i jakt på brandistoria, bläddrar i ett översiktsverk över de första hundra åren med kommunallagen och under rubriken ”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962” ramlar över en uppsats med titeln ”Den kommunala heraldiken” och omedelbart slänger den i skannern för min skull!

Uppsatsen är författad Svenska kommunalheraldikska institutets skapare Uno Lindgren, en peson som jag gärna läser mer av. Det blir kvällens kvällslektyr, till sista perioden av hockeyn.

Imorgon får jag nog lägga senaste årsboken från Grava hembygdsförening i skannern och förära Björn en kopia av  notisen om hur Grava landskommun skaffar sig ny brandspruta.