Julafton 2018 innebar välkommen påfyllning av Värmlandslitteraturen här hemma. Inte minst täpptes ett antal luckor till bland årgångarna av museiårsboken ”Värmland förr och nu”. Boken från 1959 innehåller bland annat artikeln ”Karlstads stift och dess herdaminne” av Anders Edestam. Där gjorde jag julens hittills vackraste och intressantaste heraldiska fynd.
Edstam berättar om hur den gamle Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius föresatte sig att skriva en komplett kyrkohistoria och herdaminne för hela Svenska kyrkan:
Hans forskarambition visste inte någon gräns, och han föresatte sig att för hela landet kartlägga ”varje pastorats och kyrkas historia och i en stiftsvis uppgjord svenska kyrkans universalmatrikel förtälja alla prästers öden ända från de missionerande munkarnas tid”
Projektet var ju vansinnigt, men han försökte ändå. Först klarade han av Linköping, som var hans eget stift. Sedan grep hans sig an Skara stift, där han var född. Och så Karlstads stifts, som ju hade hört till Skara fram till reformationen.
Karlstadsdelen, som han kallade ”Wermlandia Ecclesiastica & Literata”, gjorde han själv en handskriven kopia av och skickade till Karlstads prästerskap som en nyårsgåva 1738. Den har sedan slutet av 1700-talet förvarats i Karlstads stifts- och läroverksbibliotek, och om jag har förstått saken rätt finns Rhyzelius bok och övriga handskrifter som en del av föreningsarkivet på Arkivcentrum i Karlstad.
Vad är det då som är så märkvärdigt med denna handskrift? Jo, på sidan till vänster om titelsidan har Rhyzelius placerat en komposition som visar på behovet av ett stiftsvapen, drygt 200 år innan man gjorde slag i saken. Arrangemanget är uppenbarligen inte gjort av en heraldisk konstnär, men av någon som förstår heraldikens värde.
Överst ser vi stiftets två landskapsvapen, tecknade i naturalistisk stil, utan att vara naturtrogna. Örnen har till exempel fått ett litet huvud, som mer påminner om en påfågels, placerat på en alldeles för grov nacke. Vingar och stjärt är utförda i heraldisk stil, liksom den spolformade kroppen. Även klorna ser heraldiskt kraftiga ut, men de har placerats på ett par långa spinkiga ben, som verkar mycket opraktiska för en majestätisk rovfågel. Dalslandstjuren ser lite överviktig ut och hukar i den skarpa middagssolen, som belyser honom rakt ovanifrån.
Ned från vapnen hänger Karlstads domkapitels sigill, ritat på ett papperssigill i form av en fyruddig stjärna.
Nu var det här en massa gnäll om det konstnärliga utförandet, men själv kompositionen är alldeles, alldeles underbar!
Under Wermlandsörnen 