Petrus Magni Gyllenius sigill

Om allt går som planerat går jag i pension någon gång kring år 2040. Då hoppas jag få gott om tid att ägna mig åt arkivforskning i en rad ämnen. Något jag kommer att spana efter i arkiven är sigill av olika slag, bland annat prästers sigill. De finns där, det kan vi vara säkra på, som äkthetsstämpel på mantalslängder, sockendtämmeprotokoll och andra viktiga dokument som de ansvarat för i jobbet som präster och statstjänstemän.

Men innan jag har fått all den tiden får jag hoppas på att göra fynd i litteraturen. Ett sådant fynd dök upp häromdagen i förordet till Petrus Magni Gyllenius dagbok, som Värmlands Museum gav ut i sin årsboksserie ”Värmland förr och nu” 1962.

Bilden i boken visar en avgjutning av sigillet på en mantalshandling från 1671, med en sköld innehållande en uppväxande blomma med två blad. Över ses nitialerna PMG.

Petrus Magni Gyllenius använde sig alltså av ett vapen, även om det kanske aldrig målades i färg eller fick någon blasonering.

Annons

Biskop Sören Dalevis vapen

Om några veckor vigs Sören Dalevi till ny biskop över Karlstads stift. Han ställer sig i en lång tradition, som den 29:e stiftschefen och 16:e biskopen i stiftet.

Idag har  han presenterat sitt vapen och valspråk och blir därmed den tredje som skaffar sig ett personligt vapen att kombineras med stiftets till ett ämbetsvapen.

Vapnet har offentliggjorts på Svenska kyrkans hemsida och där berättas hur Sören har tänkt kring vapenkompositionen. För det konstnärliga och heraldiska stödet har Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström svarat.

Biskop Sörens motto och vapen

Sören Dalevi har valt ”Människa bland människor” som sitt motto.

Uttrycketet handlar om Jesus och är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i brevet till Diogneteus som hos kyrkofadern och teologen Ireneus (130-200 e. Kr.) Biskop Sören hänvisar också till författaren Teodor Kallifatides som i Ett liv bland människor konstaterar: ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

För Ireneus, som Sören vill lyfta fram, var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Han stred också för att Gamla testamentet skulle vara med i den kristna bibeln, liksom att evangelisterna skulle var fyra – Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Därför är det en bibel med i det biskopsvapen som Sören valt.

Till vänster i bibeln ses den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ses fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann människa och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Biskopsvapnet har en uttalat stram och enkel form. Det har tagits fram av Riksarkivets heraldiska konstnär Henrik Dahlström i nära samarbete med Sören Dalevi.

På kyrkans hemsida har inte någon blasonering presenterats, men det kommer förhoppningsvis med tiden. Det ska bli spännande att se hur biskop Sören väljer att använda sitt vapen efter att han har tillträtt!

Biskop Johan Jacob Hedréns vapen

Det finns en viktig komplettering att göra till vapenrullan för biskopar och superintendenter i Karlstads stift, nämligen att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna (som varande på samma nivå som generaler, amiraler och statsministrar) som togs upp i Serafimerorden. Hedrén utgör alltså ett undantag, tillsammans med Gottfrid Billing. De två var visserligen ”gemena” biskopar, men dessutom överhovpredikanter.

Biskop Hedrén räknas till åttonde flocken av riddare och ledamöter av orden, det vill säga de som utsågs av Karl XV, men var överhovpredikant hos hans farfar Karl XIV Johan och stod alltså kungahuset nära. Utmäningen skedde på slottet i dåvarande Kristiania och ska ha föranletts av att han blivit jubeldoktor, alltså i samband med 50-årsminnet av hans utnämning till teologie doktor.

Vapnet är en fröjd om man jämför med andra biskopsvapen bland serafimerriddarna. Det visar i röd sköld, ett vitt latinskt kors stående på en grön kulle, på vilket en vinranka klättrar. Vapnets komposition kompletteras av valspråket ”Amplexu Adsurgit”, vilket översätts som ”Det växer genom att söka stöd”, kröns av en röd mitra, men är inte timbrerat med någon kräkla, som övriga biskopsvapen.

Johan Jacob Hedrén var en dekorerad herre. När biskopsporträttet målades hade han ännu inte fått Serafimerorden, men på tavlan bär han utöver biskopskorset även Karl XIV Johans kröningsmedalj i dubbel kedja, ledamotstecknet för Nordstjärneorden, samt halskors och bröstkors för Carl XIII:s orden.

Det sista skvallrar om att han även var höggradig frimurare, vilket innebär att han hade ett heraldiskt vapen till. Detta kan, men måste inte, vara identiskt med hans vapen som ledamot av Serafimerorden.

Hedrén var även kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, men det är av underordnad heraldisk betydelse.

Detta är inte en logotyp!

Maria Küchen skriver om Svenska kyrkans rödgula symbol i sin ledarkommentar i senaste Kyrkans tidning.

Såhär avslutas inlägget:

Som så riktigt påpekas i ledaren ovan måste kyrkan hitta sin kärna och man måste våga tro att kärnan håller och bär, i vår tid som i andra tider. Och kärnan i kyrkan – jag är ledsen att behöva bli så här jobbigt entydig – är Jesus. Och det går inte att sälja in Jesus hos en materialistisk sekulär allmänhet, redan Paulus insåg det, han påpekade att de troende är dårar i världens ögon.
Därmed blir det övertydligt vilken verkligt usel aktör kyrkan onekligen reduceras till så fort hon försöker agera som alla andra i en sekulär kontext.

Till att börja med föreslår jag i stället en fet annonskampanj med kyrkans logotyp och krigsrubriken DET HÄR ÄR INGET VARUMÄRKE, och under detta en finstilt helt ärlig harang, helt utan taktiskt målgrupps- och marknadstänk, om vad kyrkan faktiskt ÄR.
Jag prövade idén på en reklamkille som sa att den är helt genial. Våga!

Jag är benägen att hålla med henne i allt – utom språkbruket. Svenska kyrkans symbol är ingen logotyp, utan ett vapen. Men det är inte Maria Küchens problem, utan mitt 😉

Hoppas att ärkebiskopen köper hennes reklamkampanj. Att få se Sverige tapetserat med Svenska kyrkans vapen vore en nåd att stilla bedja om.

Den gode herden på Facebook

På sin Facebook-sida delar Karlstads stift med sig av en underbar bild, där biskop Esbjörn Hagberg just har klivit ut på kyrkbacken i Karlstad tillsammans med en sprudlande glad nyvigd präst. Ett underbart motiv, fotografiskt snyggt och biskopens ryggtavla med den gode herden plockar upp grönskan i hängbjörkarna på Lagbergets krön. Men den är heraldiskt underbar också!  Hur?

Biskopsskruden är såklart översållad med kyrkliga symboler – den gode herden står i centrum, på skuldrorna har han ett par kors som symboliserar evangelisation och på huvudet mitran som en symbol för lågorna som stannade över apostlarnas huvuden den första pingsten. Allt är allmänkyrkligt  och katolskt.

Men så har vi det som gör den här skruden till Karlstadsbispens skrud och då tar man heraldiken och sfragistiken till hjälp. På mitrans band ser vi två symboler som placerar just den här biskpen i just det här stiftet: Domkapitlets och stiftsstadens sigill.

Korkåpans rygg och mitrans band.
Hela biskopen finns på stiftets Facebook-sida.

Domkapitlets sigill visar Kristus med segerfana på axeln. Den fick han på sjuttiotalet låna ut till stiftets vapen. Omskriften lyder ”Sigillum Consistorii  Carlstadiensis”. Stadens sigill har ingen omskrift. På motsvarande plats verkar det finnas ett sicksackmönster. Någon sorts strålkrans? Kanske en anspelning på Sola i Kallsta?

Detta är inte ett vapen

Att det här inte är ett pipa, det har jag lärt mig av René Magritte. Men nästa bild, då. Är det ett vapen?

Om man får tro Wikipedia så är det i varje fall så. Bilden visar Kristi pinoredskap, passionsionsredskapen, även kallade Arma Christi. Begreppet innefattar allt som kan förknippas med Jesu lidande under påsken. Inget konstigt med det.  Men när jag läste artikeln på Wikipedia blev jag förbryllad:

Föremålen är vapen i heraldisk mening och vapen med meningen verktyg, som Jesus behövde för att uppnå sina mål.

Oj, vilken dålig översättning. Trodde jag. Men den engelska säger faktiskt samma sak:

They are seen as arms in the sense of heraldry, and also as the weapons Christ used to achieve his conquest over Satan; the prime member, the Cross, had been introduced to Christian art in the 4th century as the crux invicta, a symbol of victory.

Hur i hela fridens namn kan man få dem till ”vapen i heraldisk mening”? Det måste röra sig om heraldik i mycket överförd mening –  ”om Jesus hade haft ett vapen så skulle det mycket väl kunna se ut så här”. Ungefär som ”Kristi adelsmärke”.

Sankt Bernhard av Visby?

Det kanske blir en sankt bernhardshund i visbybispens nya vapen? Det är ju inte ovanligt att man tar upp något som anspelar på sitt dophelgon när man tar sig ett personligt vapen. Det gjorde till exempel biskop Jan-Olof Johansson i Växjö, som anspelar på både aposteln Johannes och S:t Olof, med örn respektive yxa.

Hur resonerar Sven-Bernhard Fast när han ska ta sig ett vapen som nybliven biskop i Visby stift.

Något Sven-helgon tror jag inte att vi hann prestera innan reformationen. Det närmaste man kommer är väl stackars Sankt Eskil som slogs ihjäl av Blot-Sven (kanske en win-win-situation – om den ene kom till himlen och den andre kom till Valhal?).

Förutom att Sankt Bernhard från Clairvaux är namne med den nye biskopen har han ju anknytning till stiftet, eftersom det gotländska Roma kloster hörde till cisterciensorden. Man kanske lånar något från dess vapen?

Cisterciensordens vapen

Fast han verkar ju ha haft ett eget vapen som man kan knycka bilder från. Så vitt jag kan förstå så ska det vara vapnet till vänster (heraldiskt höger) här:

St Bernhards vapen från Flickr

När det gäller helgon är det nog vanligare att man väljer att plocka in dess attribut i vapnet. Vilket attribut har då Sankt Bernhard? Här måste till lite ordentlig källkritik, för jag har inte hittat två samstämmiga källor på nätet:

”Hjul”, säger svenska Wikipedias lista över helgonattribut

”Pen, Bees, Instruments of passion” säger engelska Wikipedias sida Saint symbolism

”…a demon fettered to his feet, or to a rock beside him, in token of his success in putting down heresy, and writing materials, in allusion to his homilies in praise of the Virgin” säger Catholic-saints.info

Jaha. Det är väl i stort sett bara skrivredskapen som återkommer på två ställen, men jag litar nog mest på den engelska sidan.

Bernhard av Clairvaux har famnen full av symboler som Sven-Bernhard av Visby kan välja mellan i kompositionen av sitt vapen. Men jag hoppas att han nöjer sig med några få – överlastade biskopsvapen finns det redan några stycken och man behöver inte presentera allt man står för i sitt vapen.

Heraldisk yra på Bishops Arms?

Det arbetas för högtryck på nya biskopsvapen. Nye växjöbispen har just intagit sitt stift och nu väntar Martin Modéus på att få efterträda Martin Lind i Linköping och nyvalde Sven-Bernhard Fast på att efterträda Lennart Koskinen i Visby under 2011.

Det innebär att det är fullt upp för svenska kyrkoheraldiker med primus motor Claus K Berntsen i spetsen. Claus lär överväga att ”skicka nyvalda biskopar i kloster ett halvår, så de får förbereda sig, och enbart låta dem ha kontakt med deras heraldiker…” Nog med förslag!

När det lugnar ner sig för Svenska Heraldiska Föreningens kyrkoheraldikgrupp tycker jag att man ska verka för att pubkedjan The Bishops Arms lever upp till sitt namn. Pubarna i våra stiftstäder borde prydas en vapensvit för stiftets biskopar!

Själv funderar jag på att muta någon konstnärligt lagd kumpan att smyga sig till Bishops Arms i Karlstad någon mörk natt och förse den ölfryntlige pösmunken på skylten med den betydligt spänstigare Esbjörn Hagbergs anletsdrag. Jag håller vakt och passar stegen! Någon frivillig?

Före…

…och efter!

Äntligen kom biskopens blasonering

Idag damp senaste numret av Vapenbilden ner i min brevlåda – med nye växjöbiskopens vapen på omslaget. Den här gången var det inteSvenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik som låg bakom. Istället verkar vapenmålaren Leif ‘Ericsson ha varit drivkraften bakom framtagandet, men SHF har varit involverat i form av Claus K Berntsen, som har assisterat med blasoneringen av vapnet.

Att blasoneringen har dröjt till nu är intressant på många sätt. Själv skulle jag inte våga publicera mitt vapen utan att ha  blasoneringen klar för mig. Det är ju blasoneringen som utgör själva vapnet, det enda beständiga i sammanhanget. Men om gemene man ska kunna ta till sig en heraldisk komposition måste det nog finnas en framställning. Annars blir det nog lika begripligt som att ta till sig en hemsida via HTML-koden.

Hönan och ägget-frågan med teckning och blasonering har på Claus initiativ diskuterats en del på Heraldica. Jag har inte hunnit mer än skumma igenom tråden, men har noterat att det sagts en del kärnfullt i frågan, så jag ska ta mig tid nån gång och meditera över temat.

Nu har alltså Biskop Jan-Olofs blasonering presenterats för den heraldiska publiken i Vapenbilden och jag konstaterar nöjt att örnens vingar beskrivs som en vanlig flygande örn och inte som en örn med änglavingar. Gott så!

Såhär lyder blasoneringen:

I blått en stråle av silver och en flygande örn av motsatta tinkturer, med röd beväring och hållande en yxa av silver, samt i övre dexter hörn en framskjutande rundel av silver förenad med strålen och belagd med en blå femuddig stjärna.

Dag Sandahl vänder biskopens vapen mot domkapitlet

Kyrklige debattören Dag Sandahl tar till nye biskopens vapen i sin strid med domkapitlet i Växjö.  Under rubriken ”Gycklare eller hycklare” gör han i sin blogg på Östran.se en analys av biskop Jan-Olof Johanssons vapen:

Biskop Johanssons biskopsvapen presenteras. Det innehåller en örn med en yxa i klon. Men vad i allsin dar? Hur hör en yxa samman med valspråket om glädjen för hela folket? Det fanns en förklarande text i dagens Ölandsbladet: Örnen är Johannes (Jan) och yxan är Den helige Olofs attribut. Inte mig emot. Växjö stift sökte en visionär och det passar bra med örnen. De som säger ”Växjö stift sökte en visionär och valde Johansson”, har en poäng, liksom de som sett intervjun inför biskopsvalet med Johansson och hört att han karaktäriserat sig som ”förnöjsam”. En förnöjsam visionär kanske är just den tulipanaros stiftet behöver. Han kommer att laga efter läge inte för att göra det bra men väl för att göra det så bra som möjligt – för det är de förnöjsammas lott här i liv

Sedan följer ett avsnitt som man kan hoppa över om man inte är intresserad av Sandahls strid med domkapitlet angående hans språkbruk vid förra kyrkomötet. Det är på domkapitlet (och därmed även på Johansson, som ju både som domprost och nu som biskop leder kapitlet) bloggrubriken ”Gycklare eller hycklare” syftar.  Men i slutet av boggen återkommer Dag Sandahl till sin heraldska analys:

Och Johanssons val av yxa begriper jag bättre – men hur kan ha få för sig att han skapar glädje med sin yxa?

I inläggets kommentarstråd handlar det mest om för eller emot Sandahl. Men i en kommentar får vi en ambitiös, och därmed underhållande, analys av vad biskopen, på bibliska grunder, bör nyttja sin yxa till. Analysen står signaturen ”Värmlänning” för (OBS! ej undertecknad). Här följer det i sin helhet:

En biskop och hans vapen?

En biskop bör nog vara försiktig med sin yxa. Det mest funktionella är nog vedhuggning inte församlingsbygge. När vi läser 1 Kung 6:7 förekom inte yxredskap vid tempelbygget. Stenarna var färdiga redan vid stenbrottet. I dagens postmoderna kontext får vi vara beredda på att yxorna används som tillhyggen. Nietzsche filosoferade med hammaren. Dagens dekonstruktörer är ivriga att ”yxa till” det som Gud gjort rätt och färdigt så att det skall anpassas till ideologin. Dessa yxmänniskor möter vi i frälsnings, kyrko och dogmhistorien. En del kan vara riktigt våldsamma såsom psalmisten vittnar om: Allt har fienden förött i helgedomen. Dina ovänner skränade i ditt hus, de ställde upp sina tecken där. De högg som när man låter yxan gå i täta skogen. Ornamenten slog de sönder med bila och bräckjärn Ps 74:3ff. En biskop bör inte vara en sådan yxman utan likna den Gode Herden som inte flyr när vargen kommer.

Skrivet av: Värmlänning den 20 november 2010 22:45