Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

När 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

Skådespelaren Bror Jacques de Wærn

”Var det ikke Bror Jaques de Waern som vakte stor oppsikt med en fiktiv dokumentar om at VM i fotball 1958 i Sverige aldri hadde funnet sted?” undrade Odd Andreas. ”Förmodligen inte” tänkte jag. För mig är han bara känd som heraldisk konstnär vid Riksarkviet, med boken ”Ny svensk vapenbok” tillsammans med Clara Nevéus som främsta bidrag till historien.

Men jag hade fel – åtminstone om man får tro Wikipedia har han fler strängar på sin lyra – historiker, författare, filmare – och skådespelare:

Bror Jacques de Wærn har även medverkat som skådespelare i den fiktivt dokumentära filmen Konspiration 58. Han har även dokumentärfilmat Stockholm med en dubbel-8 kamera mellan 1959 och 1971. Filmerna bearbetades av Johan Löfstedt till dokumentärfilmen Kometen 2004.

För inte så länge sedan hade jag en diskussion om Wikipedias tillförlitlighet med en bibliotekarie och en gymnasielärare. Då fick jag klart för mig att hänvisning till Wikipedia ger underkänt. Och så måste det väl vara i den akademiska världen – hitta gärna källan på Wiki, men skaffa dig beläggen någon annanstans.

Jag hade nog inte vunnit några poänger i den diskussionen om jag kunde hänvisa till det här exemplet. Men hade inte Odd Andreas hänvisat till Wikipedia, hade de Waern bara varit heraldisk konstnär (och köksförklädesformgivare) för mig. Han är inte omnämnd i NE och hans övriga sidor beskrivs vare sig i motiveringen till SHF:s förtjäsntmedalj, eller på baksidestexten till ”Ny svensk vapenbok”.

Heraldikgrupp på Flickr

Jag har just gått med i gruppen Insignia and Emblems på Flickr (tack Odd Andreas för tipset!)

Det finns 3964 taggade foton i ”poolen”, men reglerna för att lägga till foton är så rigida, så att man nästan blir nervös:

The pool should show straightforward colour photography so no black and white, monochrome, duotone, negatives, heavy manipulations, light experiments, mosaics, montages, collages, computer graphics, elaborate or decorative borders (borderless preferred), large titles (no titles preferred) or drawings/paintings.

No nonsense heraldry, alltså. Men jag dristade mig ändå till att lägga till några bilder. Så länge det är foton ur mobilkameran borde man ju vara säker, hoppas jag.

Gruppen har en häftig feature också – en världskarta, dit fotona i poolen är kopplade. Hur nu det funkar…

Dåligt med heraldik i sociala medier

Det blev inget kapitel om heraldik i sociala medier i min krönika över 00-talet. Förbisåg jag den delen av nätaktiviteten?

Nej, avsnittet platsade helt enkelt inte, eftersom de sociala medierna är en arena som ännu inte har intagits av skandinaviska heraldiker. Däremot räknade jag de heraldiska hemsidorna till 00-talets heraldiska epok (om den nu finns), med samma logik som historiker räknar 1900-talet som tiden mellan skotten i Sarajevo och Berlinmurens fall.

Heraldica är visserligen ett väldigt socialt medium, men är väl annars ett exempel på sociala medier i sin primitivaste form. Aktiviteten stannar ganska mycket inom forumets ram. I vilka sammanhang är det då jag tycker att heraldiken lyser med sin frånvaro? Vi vänder väl oss som vanligt till Wikipedia och tittar på definitionen:

Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll. Det kan ta sig uttryck i Internetforum, bloggar, wikier, poddradio och artikelkommentarer. Termen används ofta som slagord för sådana tjänster.

En annan definition är ”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

Internetforum? Som sagt – aktiviteten på Heraldica kan man inte klaga på. Första versionen körde vi ju faktiskt i botten och fick ersätta med nya fräscha versionen som körs nu. Några andra forum på skandinaviska språk finns det knappast något behov av. Och diskussioner på utrikiska har jag inte intresserat mig för.

Bloggar? Svenska heraldiker med skrivklåda finns det gott om, men det inte många som fastnat för bloggformen. Sedan Jesper Wasling utropade sig till den förste heraldiske bloggaren har jag bara upptäckt Thomas Falk och Fredrik Brodin. Vad som är kul med dessa två är att de är bloggande konstnärer och publicerar sina verk i bloggform och inte teoretiserande som undertecknad.

På fotobloggen Flickr hittade jag Wikipediaillustratören och Heraldicamedlemmen Lokal_profil, tyvärr utan några publicerade alster. Annars är Odd Andreas Sørgård min ende aktive vän där.

Wikier? På självaste Wikipedia finns heraldiken såklart representerad med en egen kategori på svenska. Men någon särskild heraldikwiki har jag inte stött på. Lokal_profil och några illustratörer har gjort ett mycket ambitiöst jobb med att skapa (istort sett) upphovsrättsfria illustrationer av istort sett alla vapen som omnämns.

Poddradio? Heraldisk poddradio – dra åt skogen! Det vore något att försjunka i på bussen till jobbet. Snälla någon!!!

Artikelkommentarer? Nu kanske inte Wikipedias snabblista var så givande längre, men vi kan ju fortsätta med några egna fenomen:

Facebook? Hmm… SHS-gruppen Heraldik i Norden finns med 84 medelmmar och Svenska Heraldiska Föreningens grupp har 55 medlemmar. Aktiviteten är inte imponerande. Norrmännen har ingen grupp, men Heraldikk.no har en ”sida” med 57 fans. Det är självklart att de där grupperna/sidorna ska finnas, men tveksamt vad man ska ha dem till.

Twitter? Kanske inte det första man förknippar med heraldik. Ordet ”heraldik” ger mycket riktigt inga sökträffar, men det gör ”heraldry”.

Nej, heraldiken i sociala medier blir nog ett fenomen för 10-talet istället. Fast Internet som vi känner det har kommer säkert att tjäna ut ganska snart och etiketten ”sociala medier” kommer inte att fungera på den aktivitet vi kommer att ägna oss åt i nya tekniska manicker, som vagt påminner om datorer och mobiltelefoner. Den som lever får se.