Lungsunds kyrka och Storfors kommunvapen

Gästinlägg av Carl-Johan Ivarsson

Numera har alla 290 kommuner i Sverige sina egna registrerade vapen. 2007 blev Härryda den sista kommunen som fick ett sådant vapen registrerat. Det är inte samma sak som att kommunerna använder sina vapen.

Kommunvapnen har fått många inspirationskällor. De historiska städerna i Värmland har haft sina stadsvapen som sedan blivit kommunvapen. Andra vapen är inspirerade av gamla häradssigill, som Grums, Torsby och Årjäng. Andra är nyskapade som Sunne och Kil.

När bruksorten Storfors, som genom historien alltid hört till Kroppa socken, upphöjdes till rangen av köping 1949 så blev det aktuellt för köpingen att skaffa sig ett vapen. Detta aktualiserades för mig när jag besökte Lungsunds kyrka härom veckan.

Storfors kommunvapens blasonering är som följer: ”I fält av guld två röda tänger för lancashiresmide, den högra störtad, överlagda med en delad, av silver och svart genom styckande skuror spetsrutad bjälke”.

Tängerna syftar förstås på smidet. Men den snedrutade bjälken kommer från ätten Linroths vapen. Ätten Linroth har haft mycket stor betydelse för hela bygden, men är tydligast kopplad till herrgårdar och kyrkor i Bjurtjärn och Lungsund. Det skulle dröja till 1967 innan Bjurtjärn och Lungsund, som då var delar av Ullvätterns kommun, blev inkorporerade i Storfors. Men eftersom en av de första Linrotharna, Claes Linroth inköpte Storfors bruk av kronan, så är kopplingen naturlig även där. Annars har Linrotharna också funnits på Säby i Visnum, Agnhammar i Grums och Västsjö i Övre Ullerud.

Det finns några kommunvapen som har anknytning till släkter och ätter. Ett av dem är Forshaga, där ett lagerlöv indikerar släkten Lagerlöfs ursprung från Skived inom kommunens gränser. Tre andra kommunvapen med referenser till adelsvapen är Motala (von Platen), Finspång (De Geer) och Boxholm (Stenbock).

• 

  Johan Linroths begravningsvapen i Lungsunds kyrka

• 

  Brita Rokes epitafium i Lungsunds kyrka

Elias Linderoth var son till en avsatt präst vid namn Laurentius Theodori i Tjällmo socken i Östergötland. Linderoth blev bruksarrendator i Fellingsbro socken och sedan bergsfogde i Filipstads och Karlskoga bergslager. Han blev ägare till herrgårdarna i Lanfors och Alkvettern och avled i början av 1691 och begravdes i gravkoret vid Bjurtjärns kyrka.

Elias Linderoths barn adlades 1691 med namnet Linroth och sönerna introducerades under nr 1222 år 1693. 

Av sönerna blev Johan Linroth (1653-1720) brukspatron på Bjurbäcks bruk i Lungsund och tillsammans med hustrun Brita Rokes (1655-1698), rådmansdotter från Göteborg, donerade han altartavlan till Lungsunds kyrka, utförd av ”mäster Johan B.” i Kristinehamn. Kyrkobeskrivningen uppger att Linroth gjorde ritningen till altartavlan. Altartavlan magasinerades vid den stora renoveringen 1887 men återställdes till kyrkans 300-årsjubileum 1943. Även predikstolen skänktes av makarna.

Lungsunds kyrka

Ätten Linroths vapen fick som grundmotiv en rotförsedd lind, dekorerad med den spetsrutade bjälken, då. 

Även om det är många värmlänningar och andra som kan få med ätten Linroth i sina antavlor genom ättlingar på kvinnolinjerna – så var sönerna dåliga på att föra ätten vidare och till slut utslocknade ätten Linroth den 10 maj 2011, då den siste Linrothen dog i England. Detta verkar inte ha vållat någon större uppmärksamhet, och diskussionen om Linroth är kort i t.ex. Anbytarforum. Något krossande av ättens sköld ägde inte rum. 

Carl-Johan Ivarsson

Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

När 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…