Alla dessa databaser

Om man till 00-talets decenniekrönika ska plocka ut en enskild företeelse som möjliggjorts av Internet och som fångar heraldikens väsen måste det vara databasen. Själva grundidén med heraldiken är ju att varje vapen ska vara unikt. Därför blev det en central uppgift för medeltidens härolder att hålla ordning på alla existerande vapen, för att ingen skulle råka anta ett vapen som redan var i bruk i samma hörn av världen.

Vapenrulla hette det från början. Vapenböcker har det kallats senare i historien. Men syftet har varit detsamma – att hålla ordning på vem som antagit ett vapen och hur det blasoneras, alltså beskrivs i ord.

De gamla härolderna delade med sig bäst de kunde av sina vapenrullor och skrev av när de träffades. Boktryckarkonsten gjorde det lättare att dela med sig av sina förteckningar. Både medeltida härolder och renässansens hovgenealoger skulle bli gröna av avund om de hade hört talas om Internet och möjligheten att göra sina samlingar tillgängliga och sökbara för alla.

De heraldiska hemsidorna från 90-talet hade detta som en viktig ingrediens – att förteckna och publicera vapen inom ett område – Värmländska på Wermlandsheraldik, borgerliga på Gröna Stubben, eller adliga på Adel på Internet.

Men sen kom möjligheten att publicera enkla databaser på nätet. Hur simpelt som helst, men kraftfullt. Standardiserat och trevligt.

Först ut var Riddarhuset med sin ätte- och vapendatabas. De hade verkligen rutin på att publicera vapenrulla, efter många år med illustrationer till Adelskalendern. 2008 kom Statsheraldikerns databas över offentliga vapen i Sverige med kommuner, län och landskap. Bägge dessa var viktiga tillskott på nätet.

Men den viktigaste måste vara Svenska Heraldiska Föreningens databas Heraldiska källan, eftersom den listar så mycket. Vapen för borgerliga släkter. Adliga vapen, inte bara de levande ätterna som man finner på Riddarhuset, utan även de utdöda. Och så den sköna kategorin ”Allmänna” vapen, alltså allt annat – myndigheter, föreningar, företag, byar, städer, härader och socknar.

De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.