Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

Öppet mål för Bikungskupan

Fem enkla punkter att tänka på om du vill att jag ska läsa din nya  roman:

  1. Låt den utspela sig där jag är född
  2. Förlägg den andra halvan av 1800-talet
  3. Bygg ett persongalleri med personer som jag ständigt umgås med till exempel Gustaf Fröding, Mauritz Hellberg och F A Boltzius
  4. Ge mig en huvudperson som badat i samma vatten, lekt i samma dunge och tentat i samma aula som jag
  5. Låt honom umgås med tidens stora tänkare och politiker

Har du uppfyllt dessa fem punkter kommer jag att sluka din bok, hur träigt berättad den än är.

När jag frågade David Liljemark om vad han rekommenderade för Grava-läsning, vid sidan av hans egen tegelsten om Boltzius, tipsade han om Lars Anderssons ”Bikungskupan”. Bokens handling, som kretsar kring prästsonen i Grava, Emil Thorelius och hans liv i Karlstad och Uppsala var ju såklart som klippt och skuren för mig. När den dessutom är berättad med Lars Anderssons underbara språk var det såklart en fröjd att läsa den.

Nu är det bara att vända blad i samlingsvolymen ”Vattnets bok” och fortsätta med ”Vattenorgeln”