Heraldiska inslag i Värmlands första nationalepos

För att friska upp minnet plockade jag igår fram Anders Fryxells pjäs ”Vermlandsflickan”, som han skrev för PDA Atterboms pocket ”Poetisk kalender” 1822. Det jag var ute efter var likheter mellan ”Vermlandsflickan” och ”Wermlänningarne” som FA Dahlgren skrev ett par decennier senare. Den som bara har läst om ”Wermlänningarne” på Wikipedia, eller har ett vagt minne av en artikel i Sohlmans musiklexikon, brukar säga att Fryxells pjäs var en förlaga till Dahlgrens pjäs, men det är att göra det lite för lätt för sig. Likheterna kan summeras i två låtstölder (”Värmlandsvisan” och ”Hej hopp sasa”), flicknamnet Anna, ung kärlek med förhinder, Värmland som miljö och en romantisk syn på landskapet och dess invånare. Då kan man lika gärna säga att han ”Romeo och Julia”, som Dahlgren nyss hade översatt, är lika mycket förlaga. (För den som är nyfiken klistrar jag in min sammanfattning av ”Vermlandsflickan” sist i inlägget.)

När jag ändå lusläste kunna jag inte undvika att notera vissa heraldiska referenser i texten. Anders Fryxell skulle med tiden bli en flitig arkivbesökare och hade nog sett ett och annat lacksigill. Någon blasonering för Karlstads vapen hade han uppenbarligen aldrig läst. I pjäsens inledning kommer länsman, som jag tror Fryxell vill framställa som komisk och löjeväckande figur, in med en inkallelseorder:

Pehr (kommer ut): Hvad står på, Herr Länsman, att I för ett sådant väsen?

Länsman: Hvad står det på? Jo, jo! nu är det tid att föra väsende, det må ni veta. Vi halva fienderna över oss! Det ingenting blir af med freden. Här har jag bref från Landhöfdingen fått – – (han tar opp ett bref).

Se! här är hans Sigill, så bredt och rödt; en halffläckt Örn emellan tvenne pålar – –

En halv fläkt örn mellan två pålar är onekligen en beskrivning av Karlstads sigill. Har man bara sett lackavgjutningar av sigillet är det inte konstigt om man tror att de två tornen med spetsiga huvar är två stolpar.

Det kan kanske tyckas lite märkligt att residensstaden Karlstads stadsvapen pryder det sigill som förseglat landshövdingens brev och inte landskapets/länets vapen, men så kanske praxis var i slutet av 1700-talet? Att man ibland talade om ”Karlstads län” var heller inte så konstigt, flera av länen är ju fortfarande uppkallade efter sin residensstad.

Ett annat alternativ hade ju varit att använda landshövdingens eget vapen i sigillet (länsman säger ju faktiskt ”hans sigill”. I så fall skulle det ha varit vapnet för friherrliga ätten Uggla (nr 69), eftersom pjäsen utspelar sig under 1790 års fälttåg, ett år efter att det nuvarande Värmlands län hade brutits loss från Örebro län med landshövdingen Johan Gustaf Uggla som chef.

* * *

”Vermlandsflickan” bjöd på ytterligare ett heraldiskt guldkorn, men det får vi spara till imorgon. Här kommer istället min sammanfattning av pjäsens handling:

Historien handlar om den unga Anna, dotter till den rike bonden och nämndemannen Pehr. Anna är förlovad med Sven, som tidigare studerat i Karlstad, med sikte på att bli präst, men av oklar anledning hoppat av och nu är en fattig dräng och soldat i Värmlands Fältjägarkår.

Pjäsen börjar med att Anna sjunger ”Hej, hopp sasa! Hej, hopp sasa! Munter och glättig ständigt är jag!” Det är oroligheter vid gränsen. Sven bli inkallad och Anna och hennes bror Axel blir skickade till farfar Gunnar, som kämpat med Karl XII, men nu vaktar sin kolmila långt uppe i skogen. Där blir Anna tillfångatagen av en dansk kapten, men fritas av Sven, som själv blir tillfångatagen.

Sven vaktas av en norsk jägare, som sjunger om sitt fosterland och ber Sven att sjunga om sin tös. Sven kontrar då med att sjunga Värmlandsvisan. Anna kommer till det dansk-norska lägret utklädd till en gosse och hjälper Sven att fly. Strid utbryter, men länsman kommer och berättar att kriget är slut, varvid nämndeman lovar att Anna och Sven ska få gifta sig.

Ett sällskap för Värmland med omnejd

Den västgötske heraldiske skriftställaren Jesper Wasling är så produktiv att man inte hänger med i hans utgivning. Bland annat missade jag vad han skrev om Värmländska Heraldiska Sällskapet i mellandagarna. Jesper har känt till mina planer på ett värmländskt heraldiskt sällskap länge och konstaterar att vi äntligen har gjort slag i saken. Jag kan bara instämma – det var på tiden!

Jesper förskräcks dock över sällskapets ambitioner att verka i Värmland, Dalsland och Närke. Det behöver han inte göra. Visst kan det låta överambitiöst, men tanken är inte att vi ska ordna regelbundna sammankomster i de tre landskapen, snarare att ta någon form av ansvar dem i heraldiska sammanhang. För även om man försöker koncentrera sig på Värmland går det inte att komma ifrån kopplingarna åt öster och sydväst.

Carl_IX_SP009.jpgVärmland kan spåra mycket av sin administrativa historia tillbaka till hertig Carls dagar på 1500-talet då han styrde över Södermanland, Värmland och Närke. Värmland, Dalsland och Närke utgjorde tillsammans Närkes och Värmlands län under 1600-talet och hela Värmland hörde till Örebro län innan vi fick egen landshövding 1779.

Karlskoga berglag, alltså nuvarande kommunerna Karlskoga och Degerfors tillhör fortfarande Örebro län. Värmlands landskapsvapen ingår därför i Örebro läns vapen. Besöker man Örebro slott finner man många heraldiska referenser till Värmland.

I kyrkligt hänseende är Värmland och Dalsland sammankopplade genom Karlstads stift sedan 1581, då vi skiljdes från moderstiftet Skara. Detta har gjort att Värmland och Dalsland häger ihop även i akademiska sammanhang. Dalslänningar har ofta börjat sin akademiska bana vid läroverket i Karlstad och de har därför av tradition organiserats av de värmländska nationerna i Uppsala och Lund.

Även militärt finns det starka band, främst mellan Värmland och Närke. Det som vi idag tänker på som Kungl. Värmlands regemente var egentligen Närke-Värmlands regemente under större delen av sin existens. Efter många pragmatiska ombildningar är det idag åter Örebro-Värmlandsgruppen som organiserar det värmländska militära försvaret.

Allt detta gör att de tre landskapen Värmland, Dalsland och Närke är intimt sammanflätade i administrativt, historiskt och därmed även heraldiskt hänseende.

Så Jesper kan vara lugn. Vi är inte överambitiösa, även om jag förstår hur han tänker.

En sak måste dock göras klar: Det är inte okej att kalla vårt verksamhetsområde för ”norra Götaland”. Det ursäktas icke! Dalsland må höra till Götaland, men Värmland och Närke gör det icke!

NWT:s gyllne örn

Nya Wermlands-Tidningen kallar sig konservativ och då hör det väl till att man värnar om sina traditioner.  Det gör man, åtminstone i fråga om Värmlandsörnen. På ledarsidan kan man se landskapsvapnen från spridningsområdet ”Värmlands län och Karlstads stift”, vilket tydligen omfattar även Västerdalarna – Värmland, Dalsland och Dalarna. Ibland kan man också det gamla märkliga logotypen, där bokstäverna NWT snirklats ihop till en örn.

I helgen har vi också kunnat se den gyllene Värmlandsörnen i NWT:s variant. Sportredaktionen delade för 80:e gången ut NWT:s guldmärke. Iår fäste sportchefen Håkan Kamp den gyllene örnen på  viltskytten Niklas Bergström. Frågan är bara vad det står på örnens bröst. ”NWT för…”