Värmlänningar i Vaxholm

Jag har tänkt en hel del på Värmlands Fältjägare den senaste tiden. Jag har haft ett ganska långt förhållande till dem, men det har aldrig blivit av att jag grottat särskilt djupt i förbandets tillkomst och vidare öden. Det är lite underligt, med tanke på att jag gick klädd i deras uniform som tonåring och att jag på senare tid insett att flera av mina förfäder har tillhört ”di gröne”.

När jag i olika sammanhang får tillfälle att docera om värmländsk militärhistoria, brukar jag ta upp Värmlands fältjägare som ett exempel på tidigmodern kompetensutveckling. När förbandet lades ner 1901 ska manskapet nämligen ha skolats om till kustjägare, efter att ha fått lära sig simma 200 meter. ”Ska” skriver jag, för det är så jag har fått det berättat för mig. Några riktiga kustjägare lär de nog inte ha blivit, men sant är det att de, tillsammans med Hallands bataljon, blev överflyttade till Vaxholm och bildade Vaxholms grenadjärregemente 1902. (Hur det där faktiskt gick till ämnar jag ta reda på vid tillfälle).

Det där har jag alltså tänkt på och berättat om genom åren. Men jag har jag aldrig funderat på de rent heraldiska konsekvenserna av 1901 års härordning, alltså förra seklets första försvarsbeslut. Att Vaxholmsgrenadjärerna fortsatte att föra Värmlands fältjägares och Hallands bataljons fanor hade jag läst, men vad fick det nya förbandet för vapen?

En bildgoogling på ”Vaxholms grenadjärregemente” gav svaret. Självaste Wikipediaartikeln för regementet illustreras av dess vapensköld, förmodligen hämtad från någon uniformsdetalj. Någon blasonering presenteras inte och vapnet blev förmodligen aldrig formellt fastställt, men av bildens skraffering kan vi utläsa att vapnet, som delas av ett gaffelsnitt, har ett rött fält med en flammande granat, ett gyllne fält med en örn och ett blått fält med ett lejon. På goda grunder kan vi anta att örnen är svart och lejonet vitt. Den granaten är förmodligen gyllne.

Om det funnes en uppdelning mellan genealogiska och etymologiska vapen, så vore detta vapen någonting mittemellan. Övre fältet talar om att vi har med ett grenadjärregemente att göra. De två nedre fälten berättar om förbandets rötter i Värmland och Halland. Däremot får vi ingen som helst ledtråd om att vi befinner oss i Vaxholm eller över huvud taget i Stockholms skärgärd.

Google rotar också farm en annons för ett intressant planschverk som presenterar uniformer från Vaxholms grenadjärregemente och det samtidigt bildade grenadjärregementet i Karlskrona.

Jag har aldrig haft möjlighet att bläddra i själva häftet, men av bilderna i annonsen ser det ut som att presentationerna av respektive regemente inleds med något som kan beskrivas som ett heraldiskt stilleben.

Karlskrona grenadjärregemente, som bildades av Blekinge bataljon och Smålands grenadjärregemente, representeras av en en brinnande granat över Karlskronas stadsvapen och Smålands landskapsvapen. (Enligt Wikipeida förde karlskroniterna Smålands vapen oförändrat).

Vaxholms grenadjärregemente representeras av en motsvarande komposition. Under den brinnande granaten ser vi en rund sköld med något som borde representera Vaxolm stad, även om det inte stämmer med någon beskrivning eller avbildning av Vaxholms stadsvapen som jag kan hitta. På sinister sida finns Värmlands landkapsvapen, så som det såg ut fram till mitten av 1900-talet, med en tydligt svartskrafferad örn i ett gyllne fält. Av någon anledning har Hallands vapen utelämnats ur kompositionen.

När man skärskådar dessa två kompositioner slås man av två saker. För det första har konstnären placerat ett band i en rosett bakom Karlskronavapnen, medan Vaxholmskompositionen har korslagda gran- och tallkvistar över vad som borde vara ett jägarhorn, men sommer liknar ett posthorn.

För det andra har de flammande granaterna färgmarkerats på lite olika sätt. Den karlskronitiska är gyllne, medan den vaxholmska är röd. Det skulle kunna vara en slump, men eftersom konstnären uppenbarligen har koll på heraldisk skraffering (vapnen för Karlskrona, Småland och Värmland är korrekta), så får man anta att det finns en tanke även bakom granaternas tinkturer.

Vermlandsflickans andra heraldiska guldkorn

En vecka in på semestern är det dags att infria löftet från midsommarhelgen att presentera det andra heraldiska guldkornet från Anders Fryxells sångspel ”Vermlandsflickan”. Vid närmare eftertanke kanske det inte var så mycket mer än ett korn.

När jag läste ”Vermlandsflickan” tyckte jag mig skönja ett tydligt stråk av örnsymbolik i texten. Fryxell behövde inte bryta ryggen av sig för att få till liknelserna – pjäsen handlade ju om frihet, unga, friska, stolta människor i en vild värmländska natur och grönklädda soldater från Värmlands fältjägare, vars fana pryddes av Värmlandsörnen, springer kors och tvärs över scenen.

Referenserna finns på flera ställen, men tydligast här:

Sven (i Jägare-uniform, sjunger):

Vermelands-jägaren, i skog och mark han svärmar kring;
Så tapper och modig, han fruktar ingenting,
Intet han
Frukta kan!
Hurtigt han herrskar kring berg och dal och strand.

Nåväl, det kanske inte var mer än ett korn, men det har fått mig att fortsätta fundera över Värmlands fältjägare. Just nu fascineras jag mest av att Anders Fryxell förlägger handlingen till ”1790 års fälttåg”, alltså samma år som Värmlands fältjägarkår sattes upp av Gustaf III. Men det finns inte en enda referens i texten till att fältjägarna skulle vara något nytt inslag i det värmländska folkmedvetandet, snarare tvärt om. När Fryxell skrev sin pjäs, 32 år senare, hade ”di gröne” tydligen blivit så bekanta att gemene man trodde att de hade funnit i Värmland i alla tider.

Det kommer mer om Värmlands fältjägare. Kanske redan ikväll…

Heraldiska inslag i Värmlands första nationalepos

För att friska upp minnet plockade jag igår fram Anders Fryxells pjäs ”Vermlandsflickan”, som han skrev för PDA Atterboms pocket ”Poetisk kalender” 1822. Det jag var ute efter var likheter mellan ”Vermlandsflickan” och ”Wermlänningarne” som FA Dahlgren skrev ett par decennier senare. Den som bara har läst om ”Wermlänningarne” på Wikipedia, eller har ett vagt minne av en artikel i Sohlmans musiklexikon, brukar säga att Fryxells pjäs var en förlaga till Dahlgrens pjäs, men det är att göra det lite för lätt för sig. Likheterna kan summeras i två låtstölder (”Värmlandsvisan” och ”Hej hopp sasa”), flicknamnet Anna, ung kärlek med förhinder, Värmland som miljö och en romantisk syn på landskapet och dess invånare. Då kan man lika gärna säga att han ”Romeo och Julia”, som Dahlgren nyss hade översatt, är lika mycket förlaga. (För den som är nyfiken klistrar jag in min sammanfattning av ”Vermlandsflickan” sist i inlägget.)

När jag ändå lusläste kunna jag inte undvika att notera vissa heraldiska referenser i texten. Anders Fryxell skulle med tiden bli en flitig arkivbesökare och hade nog sett ett och annat lacksigill. Någon blasonering för Karlstads vapen hade han uppenbarligen aldrig läst. I pjäsens inledning kommer länsman, som jag tror Fryxell vill framställa som komisk och löjeväckande figur, in med en inkallelseorder:

Pehr (kommer ut): Hvad står på, Herr Länsman, att I för ett sådant väsen?

Länsman: Hvad står det på? Jo, jo! nu är det tid att föra väsende, det må ni veta. Vi halva fienderna över oss! Det ingenting blir af med freden. Här har jag bref från Landhöfdingen fått – – (han tar opp ett bref).

Se! här är hans Sigill, så bredt och rödt; en halffläckt Örn emellan tvenne pålar – –

En halv fläkt örn mellan två pålar är onekligen en beskrivning av Karlstads sigill. Har man bara sett lackavgjutningar av sigillet är det inte konstigt om man tror att de två tornen med spetsiga huvar är två stolpar.

Det kan kanske tyckas lite märkligt att residensstaden Karlstads stadsvapen pryder det sigill som förseglat landshövdingens brev och inte landskapets/länets vapen, men så kanske praxis var i slutet av 1700-talet? Att man ibland talade om ”Karlstads län” var heller inte så konstigt, flera av länen är ju fortfarande uppkallade efter sin residensstad.

Ett annat alternativ hade ju varit att använda landshövdingens eget vapen i sigillet (länsman säger ju faktiskt ”hans sigill”. I så fall skulle det ha varit vapnet för friherrliga ätten Uggla (nr 69), eftersom pjäsen utspelar sig under 1790 års fälttåg, ett år efter att det nuvarande Värmlands län hade brutits loss från Örebro län med landshövdingen Johan Gustaf Uggla som chef.

* * *

”Vermlandsflickan” bjöd på ytterligare ett heraldiskt guldkorn, men det får vi spara till imorgon. Här kommer istället min sammanfattning av pjäsens handling:

Historien handlar om den unga Anna, dotter till den rike bonden och nämndemannen Pehr. Anna är förlovad med Sven, som tidigare studerat i Karlstad, med sikte på att bli präst, men av oklar anledning hoppat av och nu är en fattig dräng och soldat i Värmlands Fältjägarkår.

Pjäsen börjar med att Anna sjunger ”Hej, hopp sasa! Hej, hopp sasa! Munter och glättig ständigt är jag!” Det är oroligheter vid gränsen. Sven bli inkallad och Anna och hennes bror Axel blir skickade till farfar Gunnar, som kämpat med Karl XII, men nu vaktar sin kolmila långt uppe i skogen. Där blir Anna tillfångatagen av en dansk kapten, men fritas av Sven, som själv blir tillfångatagen.

Sven vaktas av en norsk jägare, som sjunger om sitt fosterland och ber Sven att sjunga om sin tös. Sven kontrar då med att sjunga Värmlandsvisan. Anna kommer till det dansk-norska lägret utklädd till en gosse och hjälper Sven att fly. Strid utbryter, men länsman kommer och berättar att kriget är slut, varvid nämndeman lovar att Anna och Sven ska få gifta sig.