Preussiska värmlandsörnar

Man kan hitta mycket spännande i ett glasskåp i en hemvärnsgård. Lördagens mest upphetsande fynd av två värmlandsörnar som uppenbarligen flugit lite för nära Tyskland. Preussisk disciplin kan man gärna hålla sig med inom både inom lagidrott och utbildning av beväringar, men man ska nog passa sig för att ta in preussiska örnar i klubbmärket.

Vid en första anblick kan man lockas att tro att man velat särskilja idrottsörnen från den gängse värmlandsörnen genom att lägga till den preussiska ”klöverstängeln” på vingarna (jag kände igen bilden, men var tvungen att konsultera expertisen på Heraldica för att få ett namn på den).

På det ena standaret, för Värmlands friidrottsförbund är stängeln neutralt vit. På det andra, för Värmlands idrottsförbund, är den röd, vilket dessutom ger en tinkturkrock mot den blå fjäderdräkten. Har man då velat skapa en ny symbol?

Värmlands friidrottsförbund


Värmlands idrottsförbund

Är det då en ambition att skapa ett nytt vapen? Förmodligen rör det sig om bristande kunskap hos konstnären. Det är inte bara klöverstänglarna som visar att att de två örnarna är nära släkt. Bägge två ser misstänkt tyska ut i stilen, med sina nedåtpekande fjädrar. Det är i stort sett bara idrottsförbundets kraftigare huvud som skiljer dem åt i stilen.

Konstnären – ska vi gissa att det rör sig om en ”reklamman” på 1950-talet? – har nog inte haft så stora kunskaper om vare sig heraldik eller Värmlands landskapsvapen. I brist på en bra förlaga har han använt sig av en heraldisk örn som han hittat någonstans och den råkade visst vara preussisk.

Bättre hade det varit om han hade hört sig för med länsstyrelsen, hembygdsförbundet eller någon annan som kunde ha lånat ut statsheraldikerns modellritning från fastställelsen av läns- och landskapsvapnet 1936. Då kunde det ha sett ut som handbolls-, mångkamps- eller militäridrottsförbundets standar.

Preussens vapen från Wikipeida

Tyskt heraldiskt trettiotal

Att det 1930-talet jag umgås med när jag läser Arvid Berghmans artikel ”Heraldisk litteratur” slår mig egentligen inte förr än jag kommer till avsnittet om aktuell tysk litteratur. Läshastigheten stannar upp en smula och jag blir på helspänn, som om en nära vän håller på att avslöja en mörk hemlighet.

Det är alltid svårt att som nutida läsare skilja mellan tyskt och nazistiskt när man blickar tillbaka till 30-talet, men det vore ju inte konstigt om det fanns brunskjortor även bland svenska heraldiker vid den här tiden. Några politiska referenser märks inte hos Arvid Berghman, men vad historikern Berghman tycker om vissa tyska författare är skönt att läsa:

Den nyaste heraldiska handboken, B. Koerners ”Handbuch der Heroldskunst”, Görlitz 1920-33, är baserad på en fullständigt ohållbar teori om att vapnen skulle ha utvecklats ur runorna och bör inte läsas utan ett samtidigt studium av O. Hupps skriftserie ”Wider die Schwarmgeister” I-III (München 1918-19), ”Runen und Hakencreutz” (München 1921) och ”Halali!” (München 1923). Även vid studiet av Hauptmanns ”Wappenkunde” är en jämförelse med ”Wider die Schwarmgeister I” att anbefalla.

Otto Hupp verkar vara ett bra vaccin mot nazistisk heraldisk villfarelse. Vanan trogen lämnar inte Berghman några som helst ledtrådar till vad som döljer sig bakom de tyska titlarna. ”Wider die Schwarmgeister” verkar betyda ”Mot fanatikerna” och ”Runen und Hakencreutz” är såklart ”Runor och hakkors”. Att Hupp har skrivit en bok med titeln ”Halali!” verkar oerhört fantasieggande på en bleckblåsande herlaldiker, ty det ska vara tyska jägares motsvarighet till signalen ”Eld upphör!”

Det är ett gravt handikapp att inte kunna tyska när man rotar i det här, men Otto Hupp och Bernhard Koerner kan inte ha varit såta vänner, för det finns en bok av Hupp med titeln ”Halali!: Die Beleidigungsklage Koerner gegen Hupp” (Ung. ”Halali!”: Förtalsmålet Koerner mot Hupp”). Det vore roligt att veta vilket svärmeri Hupp varnade för och vilken jakt han blåste av med sin Halali-signal!

Nåväl. Man kan ju bara gissa att det finns en och annan Leni Riefenstahl bland de konstnärer och hantverkare av olika slag, med tanke på nazismens dramaturgiska behov. Man kanske inte ska dra för stora växlar vilka uppdrag en tysk medborgare utförde under kriget, men det är ändå skönt att se att en gammal husgud som Ottfried Neubecker komprometterat sig genom att gifta sig med en judinna:

In 1931 Neubecker had married a woman of Jewish descent and was dismissed from state services. During the Nazi regime he received commissions from the state and municipal archives, Ministry Foreign Affairs, the Air Ministry and from Kriegsmarine, but his name could not be mentioned and his great book Flaggenbuch des Oberkommandos der Kriegsmarine was published without Neubecker’s name. He was paid clandestinely and unofficially for this work. From the summer of 1944 he was without a permanent residence, being continuously on the run from the Gestapo, surviving with the help of friends.