Svensk vapenregister på Facebook

De heraldiska Facebook-sidorna som spön i backen. Det kan ju bero på att vi är en liten begränsad skara heraldiska webbredaktörer som hårdbevakar varandra. Heraldikk.no och Societas Heraldica Scandinavica har funnits på banan ett bra tag. Först ut i den senaste vågen var Societas Heraldica Lundensis, tätt följt av Svenska Heraldiska Föreningen.

Senaste tillskottet är Svenska vapenkollegiets Facebook-sida. Studerar man vapenkollegiets vapen ser man att det består av Svenska Heraldiska Föreningens sköld, timbrerad med svärd och häroldsstav, lagda på en lagerkrans. Vapenkollegiet granskar och registrerat nya svenska släktvapen och är ett samarbetsprojekt mellan Svenska Heraldiska Föreningen och Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik. Administrativt kan man nog se det som en utväxt på föreningen, men det fär faktiskt en självständig organisation, som bör ha sin egen identitet, även på Facebook.

Nu väntar vi bara på att Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik gör entré i de sociala medierna!

Ska jag vara ärlig, så gör jag det här inlägget, bara för att få en anledning att publicera Ronny Andersens teckning av vapenkollegiets vapen. Så har man ingen annan relation till kollegiet, så kan man ju alltid gilla vapnet.

Gilla!

 

Purpur och tinkturmöten

Nya numret av Vapenbilden kom idag. Med eftersändning igen, eftersom jag missat att anmäla nya adressen till sekreteraren. Jesper, om du läser det här, så kan du väl påminna mig om att ta mig i kragen!

Som vanligt kastar jag mig över mittuppslaget och kunde till min glädje konstatera att det fanns en radda meddelanden från svenska vapenkollegiet att lusläsa. Att det finns vapen med långa reservationer från medlemmar i kollegiet gör läsningen extra intressant – heraldisk debatt i kondenserad form, när den för tillfället inte förs på Heraldica.

Ikväll ska jag meditera över Nordviks och Rundströms bruk av purpur och tinkturmöten!

Bokslut över 00-talet

Nu är 00-talets heraldiska decenniekrönika avslutad. De ämnen som avhandlats är följande:

  1. Heraldiska hemsidor
  2. Heraldiska databaser
  3. Forumet Heraldica
  4. Heraldiska kongresser
  5. Heraldiskt föreningsliv
  6. Svenska Vapenkollegiet
  7. Myndighetsheraldik

Det kunde såklart ha blivit fler delar.  Det har skrivits en och annan akademisk uppsats under decenniet, fler har vågat sig på heraldiskt konstnärskap tack vare digitala arbetsmetoder, böcker har kommit ut i ämnet, och så vidare. Men någonstans måste man ju dra gränsen.

Om vi bortser från avsnittet om myndighetsheraldik (som kom med som ”extramaterial” eftersom det dök upp  i diskussionen på Heraldica) så är det sex avsnitt om sådant som jag själv har lagt märke till och tyckt varit utmärkande för 00-talet. Men vad har varit viktigast? Svårt att säga. Det kanske är dags för en omröstning? Förmodligen.

När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.