Laurentiistiftelsens banér

Tankarna på Svenska kyrkans stiftsbanér ledde mig till ett av de färskaste banéren i Kyrkan, det för Laurentiistiftelsen i Lund. Här är det alltså inte längre fråga om stiftsvapen, utan heraldik på församlingsnivå.

Vi har kunna läsa om banéret i olika heraldiska publikationer under året. I Laurentiistiftelsens egen tidning ”Meddelanden från Laurentiistiftelsen” december 2009 presenteras det av  Claus K Berntsen – en av upphovsmännen till banéret och dessutom drivande i Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik. 

Söndagen den 18 oktober 2009 installerades Laurentiistiftelsens nye föreståndare Carl-Johan Axskjöld av biskop Biörn Fjärstedt. Samma dag togs Laurentiistiftelsens nya banér i bruk.

Banéret föreställer stiftelsens vapen, komponerat 1961 av den kände kyrkokonstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde, och är utfört efter en förlaga till vapenflagga av den danske kunglige vapenmålaren Ronny Andersen.

Vapnet, och därmed banéret, föreställer S:t Laurentii halster, taget från Lunds stiftsvapen, samt en evangeliebok och en penningpung. Evangelieboken och penningpungen visar på det fornkyrkliga diakonatets huvuduppgifter – den liturgiska och den karitativa.

Vapnets heraldiska beskrivning, dess blasonering är: ”I ett fält av guld ett balkvis ställt, svart halster med nedåtvänt skaft åtföljt ovan av en evangeliebok och nedan av en penningpung, båda röda.”

Banéret är utfört i gult linne med svarta och röda sammetsapplikationer av Claus K Berntsen, Gabriel Fjellander och Fredrik Norberg.

Det arbetas för närvarande på en permanent bäranordning. Den som användes vid föreståndarinstallationen, var inlånad från Lunds domkyrka.

Skrivklåda med syfte

Med min skrivklåda är det märkligt att jag inte har bidragit med mer material till Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden. En gång, tror jag. Om heraldik på poststämplar. Inget eget specialintresse, men en kul ny bekantskap när intervjun skulle göras.

Nu är det – kors i taket – dags för ett nytt opus. Intervju med heraldisk konstnär på gång. Vi får se när redaktör Bäckmark får manuskriptet i brevlådan…

Passning till SHF:s styrelse

Alex har hittat tillbaka till Under Wermlandsörnen. I en lång kommentar till ett inlägg jag skrev i maj spinner han vidare på mina funderingar kring Svenska Heraldiska Föreningen och forumet Heraldica.

Vi verkar vara eniga om att man har stort utbyte av aktiviteterna på Heraldica, även om diskussionen ibland går lite på tomgång. Alex önskar dock att mer av själva föreningsarbetet ska bli synligt på forumet:

Jag tror att det interna arbetet måste bli mer synbart och drivande. ”Akademi” och praktik måste följas åt. Sker inte en samstämmig utveckling och hantering av båda dessa linjer så stannar utvecklingen av föreningen upp och föreningslivet begränsas till att ombesörja den aktiva ”kärnans” behov i nutid mer än allas framtid.

[…]

En annan intressant sak är hur man fångar upp olika initiativ, olika personligheter och införlivar dom i verksamheten, utvecklar och anpassar dessa personligheter och initiativ till ett utvecklingsarbete inför framtiden. Där finns stora brister inom shf.

Kanske har det inte så stor betydelse för shf´s funktion kanske grundar sig mer på en intern gemenskap…. Ibland är det synbara för utomstående inte riktigt bedömt korrekt utifrån historik och prägling från den ”starka kärnan” i föreningen. Den kärna som startade föreningen. Utifrån ett sådant perspektiv är det en förmån för alla utomstående att komma i kontakt med de kunniga inom området. Det finns en stor generös anda i föreningens. En genörs anda som dokumenteras i forumet. Men jag tror att det finns en hel del för shf att tänka över när det gäller PR, utvecklingsfrågor och integrering av olika personligheter och initiativ.

När det gäller SHF:s förmåga att fånga upp initiativ och förädla dem inom föreningen håller jag inte alls med Alex. När jag filosoferade över detta i vintras i min decenniekrönika drog jag rakt motsatt slutsats och kallade SHF:s föreningsarbete för en blandning mellan strukturfascism och folkbildningsanarki.

Fast det är klart att det måste till en avvägning mellan struktur och spontanitet i varje enskilt fall. Jag förutsätter att det förs en sådan diskussion löpande inom styrelsen, men skickar ändå vidare Alex fundering till Åsklund & Co.

Välkommen, Dansk Heraldisk Selskab!!!

I januari summerade jag det heraldiska föreningslivets decennium. Nu har ytterligare en förening sett dagens ljus i och med att Heraldiska Sällskapets (SHS) köpenhamnsavdelning har avknoppats från moderföreningen. Kopplingen till SHS är fortsatt stark, även om man enligt stadgarna räknar sina anor till ett par tidigare danska föreningar, som var verksamma under 1900-talet:

 

Selskabet er dannet ved en omlægning i 2010 af Societas Heraldica Scandinavicas lokalafdeling for København og Omegn (grundlagt 1961) og er som sådan tilknyttet Societas Heraldica Scandinavica som dettes danske lokalafdeling. Selskabet har dermed rødder i de to tidligere danske foreninger, Dansk Selskab for Heraldik og Sfragistik (grundlagt 1941 som Collegium Heraldicum) og Dansk Heraldisk Samfund af 1946, der i 1959 begge og samtidigt blev opløst til fordel for Societas Heraldica Scandinavica. 

 

Läget i Danmark före 1959, med nedläggning och uppgående i SHS, verkar likna situationen i dagens Sverige, med en heraldisk förening och ett heraldiskt samfund.

Sett snett uppifrån norr tycker jag att den nya föreningen bådar gott för det heraldiska skandinaviska samarbetet – SHS verkar på skandinavisk nivå och de nationella föreningarna på sin nivå. Känns smart inför kommande heraldiska kongresser i Danmark – då slipper SHS uppdra åt sig själv att stå för arrangemanget. Fast risken är väl stor att det är stor överlappning mellan de två styrelserna.

Bildande debatt på Heraldica

Ibland tycker jag att samtalet på SHF:s forum Heraldica går lite på tomgång. Det är inte alltid man har så mycket att debattera inom ett smalt område som heraldik inom ett litet språkområde som det skandinaviska. Men ibland händer det att det dyker upp trådar som faktiskt innehåller en meningsfull debatt, samtidigt som det är bildande för den som följer tråden utan att själva delta i samtalet.

Detta hände nyligen när signaturen ”SthlmSimon” ställde några oskyldiga frågor; får man kvadrera en sköld, får man lägga till en hjärtsköld och får man använda en krona i vapnet? Man kan lära sig mycket av att följa de spretiga svaren i en sån tråd.

Eller ännu tydligare, när Mats Persson ställde en fråga om tinkturregeln. Debatten säger ganska mycket om hur olika heraldiken tillämpas i olika länder, men också i olika tider.

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.

Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.

I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:

Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Källa: http://www.langarydsslakten.se/heraldik.htm

Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:

En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanför
en föreläsningssal. Utan att känna mig öste
hans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.
Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 torde
jag utan att störa friden över hans minne våga
erkänna att det under de följande tjugotvå års
kongresser som vi båda deltog i för min del
gällde att hålla mig utom syn- och hörhåll från
denne orosmakare.
s. 286
Och:
Uno Lindgren (1915–1992), Älvsjö, till
vardags avdelningsdirektör i vägverket, hade
en tid varit deltidsanställd medarbetare vid
dåvarande Riksheraldikerämbetet, vilken
befattning han med någon överdrift latiniserat
till ”secretarius” på ett av sina exlibris (här
i naturlig storlek). Han har gett ut Heraldik
i svenska författningar (1951) ochvarmannen
bakom Kommunalheraldiska institutet, som
genom flitiga vapenförslag sporrade många
kommuner att anta vapen.
Bildtext på s. 287
Den där sista bildtexten är jag osäker på om det är Olsson själv eller redaktören Magnus Bäckmark som skrivit. Bäckmarks egen, annars mycket fyllliga, ”Vem är vem?” på Gröna Stubben listar förresten bara Lindgren som författare och nämner inte hans verksamhet med KHI:

UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.

http://hem.passagen.se/gronstub/kannarna.htm

Idag finns inte KHI längre – den kommunalheraldiska sverigekartan är så gott som färdigritad. Istället verkar   Sockenheraldiska institutet (SHI) med ungefär samma syfte, fast nu att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen.  SHI är en verksamhet inom Svenska Heraldiska Föreningen, och det är därför  mycket lätt att hitta information om det. SHF är mycket bra på att informera om sin verksamhet och att skriva sin egen historia.
Men vem skriver Kommunalheraliska institutets historia?

Skjut inte på pianisten!

Riksdagen har, liksom amerikanska kongressen, förklarat att folkmordet på armenier och andra minoriter i Turkiet under det Osmanska riket 1915-23. Detta har utlöst  en diplomatisk kris mellan Sverige och Turkiet. En ambassadör har kallats hem till Ankara i protest, en annan upp till UD i samma stad för att förklara sig. Utrikesminister Carl Bildt beklagar beslutet, etniska minoriteter välkomnar det, turkarna rasar. Och Svenska Heraldiska Föreningens hemsida har hackats.

”HACKED by Serheld4n | For Turkiye ! Armenian Genocide is a politic Lies” har hackaren klämt in i titletaggen på forumet Heraldica. Vad SHF har med krisen att göra vet jag inte, men det spelar nog ingen roll i sammanhanget.

Betaversion av Heraldik.se

Dagens fynd i bloggosfären: en betaversion av Svenska Heraldiska Föreningens hemsida. Jag gissar av toppbild och annat att man inte har börjat titta på det grafiska än, men sidan är uppenbarligen byggd på open source-plattformen Joomla, vilket ju lovar gott när det gäller utvecklingen och nya funktioner. Många funktioner kommer ju med på köpet, så det lär bli en mer lättadministrerad sida för reaktionen med Alexander Ulltjärn i spetsen. Och mer användbar för oss besökare. Det lovar gott!

Tydligare och vackrare

Noterar att frågan om heraldiskt korrekta flaggor har blivit aktuell igen. Claus K Berntsen, vice ordöfrande i Svenska Heraldiska Föreningen och aktiv i Societas Heraldica Lundensis, har väckt frågan genom ett medborgarförslag till Lunds kommun. Och Elias Granqvist efterlyser utgången av ett ärende i Boden, där en folkpartisten Carola Larsson 2008 motionerade om att gå över till kvadratiska flaggdukar.

Egentligen har jag svårt att harmas över att en organisation låter trycka sin logotyp på ett tygstycke, som de hissar upp i en flaggstång. De är ju helt naturligt och inte något etikettsbrott som stör mig. Vad som stör mig mer är att de reklambyråer som arbetar med att hjälpa våra myndigheter med sin visuella identitet inte förstår bättre.

Ett grafiskt profilprogram tas fortfarande oftast fram med tanke på de behov som finns för tryck på papper. Under senare år har man dessutom insett att webben ställer andra krav, vad gäller typsnitt, kontraster, färgåtergivning, storlekar, och så vidare. Webben är helt enkelt ett nytt medium, och man har skapat ett nytt kapitel i profilpärmen för detta behov.

Då borde steget inte vara så långt till att inse att det ställs helt andra krav på den symbol som ska ses på stort avstånd – kanske till och med uppe på ett hustak. Den kan helt enkelt inte vara utformad på samma sätt som loggan som ska tryckas på blyertspennan som delas ut i kommunens monter på universitetets arbetsmarkandsdag.

Och då finns det en vetenskap som sysslat med symbolers tydlighet i olika format. Det som värmer när man läser Carola Larssons argument för att Bodens kommun ska flagga kvadratiskt är att hon har insett hur heraldikens krav på en flaggduk har uppkommit: ”En flagga där bilden tar upp hela ytan är också tydligare och vackrare”, Bättre kan det inte uttryckas. Skla man klämma in kommunvapnet i en sköld och dessutom låta den trängas med en murkrona och kommunens typograferade namn syns det helt enkelt inte vad collaget föreställer.

När man från heraldiskt håll ställer krav på att kommunens vapen bör uppta hela flaggduken är det inte för att krångla med de styrande i kommunen. Lika litet som informationsavdelningen tar fram ett grafiskt profilprogram för kommunen för att göra sig viktiga och göra livet surt för den övriga organisationen. Det blir helt enkelt tydligare och vackrare.