Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

Riksvapnet i Karlstad

På Stockholms centralstation hade man visst plockat bort lilla riksvapnet från fasaden för länge sedan. Men i Karlstad finns det kvar och fick faktiskt ny färg för inte så länge sedan. Själv har jag nog aldrig sett det så tjusigt förr. Minns jag rätt så var vapnet grått innan.

På rådhuset gjorde man tvärt om. När huset renoverades utvändigt förra gången gick man från gult med vita detaljer till en helgult, vilket gjort att stads- och länsvapnen smälter in totalt i tapeten. Någon gång hoppas jag att även rådhusfasaden får genomgå samma förvandling, så att man får se de heraldiska detaljerna uppsminkade i de värmländska färgerna.

Sanningen finns i Tomteboda!

Kontrollerar man saken på Wikipedia kan man få några svar på var den svenska järnvängsheraldiken tagit vägen. Till Tomteboda! Där, vid postterinalen, har nämligen Centralstationens gamla klocka hamnat.

sj

Fasaden lär även ha varit utsmyckad med lilla riksvapnet. Finns det också i Tomteboda?

Stationshuset byggdes 18671871 och invigdes 15 juli 1871, samtidigt med Sammanbindningsbanan. Arkitekt var Adolf W. Edelsvärd. Fastigheten ägs och förvaltas av Jernhusen AB. Fasaden mot Vasagatan kröntes av statyer av Svea och Göta på varsin sida om det lilla riksvapnet, krönt av en kunglig krona, konstnär Oscar Berg.

Välkomstkommitté

Nils Ericson

Sitter på X200 mot Stockholm. Det känns ganska ogästvänligt när klockan är 6.38 och tåget lämnar Karlstad. Mörkt, kallt, trött. I Stockholm i eftermiddag kommer det dock vara lite mer välkomnande. Framför Stockholms central står landsmannen Nils Ericson som en välkomstkommitté och ser ganska nöjd ut över att ha dragit stambanan ända hit.

För fötterna har han dessutom Svergies mest centralt placerade värmländska vapen – det Ericsonska friherrevapnet.