Det heraldiska föreningslivets decennium

Detta är del fem i den heraldiska decenniekrönikan – om det sjudande föreningslivet i Heraldiknorden. Det som skrivs stämmer kanske i någon mån in på Societas Heraldica Scandinavica, Norsk Heraldisk Forening eller Heraldiska Sällskapet i Finland. Men Svenska Heraldiska Föreningen – som jag känner bäst – får stå som representant.

Svenska Heraldiska Föreningen gick in i 00-talet med en relativt ung funktionärskader. Kärnan utgjordes av ett gäng entusiastiska västsvenskar, företrädelsevis boråsare, kompletterade med några uppsvenskar från trakterna kring huvudstaden.

Att styrelsen var så västsvensk är inte så konstigt, eftersom föreningen har sitt säte i Göteborg, men det har inte präglat föreningens verksamhet nämnvärt.

SHF har inte heller drabbats av någon skadlig inavel, vilket annars kan vara faran för en riksförening inom ett till synes smalt område som heraldik. Förmodligen har forumet Heraldica spelat en viktig roll, när det gäller att få in nytt blod i föreningen: Jesper Wasling lämnar följande intressanta kommentar från styrelserummet:

Jag minns en tid då nya kandidater till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse avslogs därför att personerna inte var kända och inte kunde komma till ett årsmöte i en annan del av landet. Det var ingen bra tid.
Jag misstänker starkt att SHS fungerade precis likadant, även om de äldre där inte har varit villiga att prata lika högt om sina interna problem som vi i SHF (och NHF med, för den delen).

Jesper Wasling appropå Heraldica

Jag tror att hemligheten bakom Henric Åsklunds tid på ordförandeposten i SHF (som startade 2003) har varit att man har hittat en skön balans mellan den struktur och formalia som måste finnas i en fungerande förening, med en prestigelöshet mot och ett väldigt effektivt nätverkande med det övriga Heraldiknorden. Samma inställning verkar finnas även hos övriga aktörer i Skandinavien.

SHF och Heraldiska Samfundet samarbetar kring utgivningen av Vapenbilden. Heraldica skapades inte som ett svenskt forum, utan som ett nordiskt. De nordiska nationella föreningarna samarbetar med SHS kring heraldikkongresserna. SHF samarbetar med lokala föreningar kring utflykter, föredrag och workshops – ena stunden är lokalavdelningen knuten till SHF, nästa till SHS, nästa fristående – slumpen verkar ha avgjort vilket. Listan på samarbetsformer kan göras lång.

SHF:s styrelse har också haft en märklig förmåga att utnyttja föreningslivets positiva kombination av strukturfascism och folkbildningsanarki. Det sägs att om oss man sammanför fler än två värmlänningar på en plats, så bildar de automatiskt ett dansband. Samma fenomen verkar finnas inom SHF – är fler två medlemmar intresserade av en och samma aspekt av heraldiken har styrelsen omedelbart sanktionerat dem som officiell arbetsgrupp. Ett oerhört smart sätt att ta till vara på enskilda initiativ och visa sin uppskattning för nedlagt arbete.

Jag nöjer mig med att peka på två lyckade arbetsgrupper – Sockenheraldiska Institutet och kyrkoheraldikgruppen. Den ena med mål att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen, den andra att beväpna alla nyvalda biskopar.

Det här synsättet på ideellt arbete, med en styrelse som litar på sina aktiva medlemmar har gjort att mer arbete kunnat utföras för svensk heraldik – ofta dessutom i föreningens namn.

Så kanske är ändå 00-talet det heraldiska föreningslivets decennium?

De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.