Värmländska sjuksköterskor – i helg och söcken

Sila bläck, rulla krull.Vissa böcker köper man för omslagets skull. En bok som jag inte kunde motstå av detta skäl, är ”Sila bläck, rulla krull. Verklighet, dikt och historier från den värmländska sjukvården under 1900-talet.” Omslaget visar en blå-vitrandig klänning med vit stärkkrage och en Värmländsk sjuksköterskeborsch. Att broschen är av modell 1943 vet jag sedan ett par dagar tillbaka.

Jag har inte läst någon hel artikel i boken tidigare, men den har stått där i hyllan några år och jag brukar plocka fram den och bläddra lite, när jag letar efter någon annan bok i samma hylla. För sakens skull kollade jag ikväll vem som formgivit den och jag blev inte förvånad, när jag såg namnet Anita Stjärnlöf-Lund på omslagets insida. Anita har berikat Värmlandslitteraturen med många vackra böcker. Och som vanligt är det inte bara omslaget som är genomtänkt. Även när det gäller inlagan, har hon lyckats att ge artiklarna en form som inbjuder till bläddring och läsning.

Gårdagens fynd om  sjuksköterskebroscher fick mig att plocka fram boken igen och leta efter något om uniformer. Artikeln ”Först fick vi plätten, sedan blev det frack” (s. 19-27), där Elvy Gustafsson berättar om sin tid som sjuksköterskeelev i Karlstad, visade sig innehålla en del uniformsfakta.

Det börjar redan inför studierna:

I samband med antagningsbeskedet som provelev fanns också besked om vad som skulle anskaffas till uniformen. Den skulle bestå av tre ankellånga klänningar av ”systertyg”, tre vita förkläden, tre bakknäppta vita rockar, tre stärkkragar samt tre näsdukar med smal spets, helst knypplade eller hemvirkade och handsydda. Dessa näsdukar var provelevens mössa och kallades ”plätt”. Efter att det stärkts skulle de vikas till en trekant, som vi sedan bar på huvudet under provelevstiden och första läskursen. På så sätt kunde man se vem som var provelev och då förväntades inte så mycket annat än vanligt hyfs och värdigt leverne.

Sedan kunde studierna börja. Efter tre månader som provelev fick man besked om man var godkänd för vidare studier.

Återigen syddes förkläden, nu med speciell design. Vi köpte klänningar och kragar, likaså mössa samt elevbrosch. Vi fick använda mössan först sedan vi klarat läskursen, teorin heter det numera, innan dess hade vi ”plätten”.

Mer om samma tid:

Klädseln skulle vara strikt. Svarta strumpor till svarta skor. Bruna strumpor till bruna skor. Rena och välstrukna klänningar och förkläden. Stärkta kragar och mössor. Kragarna fick man gnida med stearinljus för att de inte skulle ge skavsår på halsen när de var nystärkta. Elevbrosch. Välvårdat hår. Om det var långt skulle det vara uppsatt. Uniformskappa och yttermössa.

Sista halvåret fick vi ha klänningar med lång ärm och med armbindel. Vid alla högtider som jul och påsk skulle alla bära högtidsuniform. Denna bestod av svart klänning med vit atärkkrage, armbindel, vita manschetter, högtidsmössa, men utan hakband tills man var färdig sjuksköterska, samt svarta strumpor och svarta skor. När vi var lediga fick vi vara civilt klädda.

Utbildningstiden avslutades med sjuksköterskeinvigning:

Mor och far och eventuella syskon och släktingar fick bjudas in till invigningen. Fotograf skulle beställas. Hovfotograf Green var självskriven.

Alla var klädda i högtidsuniformer som bestod av svart klänning, vit krage, armbindel med broschens märke på och mössa med hakband knuten till en rosett. Till detta hade vi svarta strumpor och svarta pumps med lagom hög klack. Efter en morgonsamling gick vi tillsammans till de avdelningar vi varit elev på och ”hälsade”. I och med detta lade avdelningssköterskan bort titlarna med oss. Ett steg in i yrkeslivet. Vi bjöds på lunch och sedan var det invigning till sjuksköterska i Karlstads domkyrka. Prosten Holm och rektor Signe Johansson delade ut broscherna och allt var mycket stämningsfullt denna bistra decemberdag, 16 december 1955. Därefter var det samkväm på sjuksköterskeskolan för oss nyinvigda med föräldrar och andra anhöriga. Tal hölls och blommor och telegram anlände. Det hela slutade vid 19.00-tiden, då alla skingrades för fortsatt värv i yrkeslivet.

Nu började allvaret.

I samband med mina besök på Centralsjukhuset i Karlstad har jag ofta stannat till vid montern med sjuksköterskeuniformen, i korsningen vid lasarettets blomsterhandel. Letar man i min mobiltelefon hittar man många dåliga bilder tagna genom glasmonterns rutor. På mitt insomnade Flickr-konto hittade jag denna bild:

3689400713_4c5812debc_b

Uniformen tillhör uppenbarligen en värmländska, utbildad före 1943.

I en annan korridor på lasarettet står en monter med en elevuniform, samma vardagsuniform som är avbildad på omslaget till ”Sila bläck, rulla krull”:

IMG_4786

Synar man henne i sömmarna, så ser man att elevbroschen är betydligt mindre än de färdiga systrarnas broscher. Man ser också att denna elev har påbörjat sin utbildning efter 1943.

Elevbrosch, Karlstads Lasarett

Är man intresserad av fakta blir man mycket nöjd över sjukhusmuseets föredömligt informativa skyltning:

IMG_4783

Det var Röda Korsets tjänstetecken

Fredrik Brodin kunde berätta att det var Röda Korsets tjänstetecken som förbryllat mig sen jag fick jubileumsnumret av Hemvärnets tidning:

Fredrik, det där är Röda korsets tjänstemärke till uniform (ett ”frivilligtecken”). Det kan göras i metall (guld för sjukvårdsgruppchef eller brons för övriga i gruppen) med emalj eller i tyg och bärs av hemvärnets sjukvårdspersonal.

Är det då ett vapen? Min gissning är att tjänstemerket är bestämt till sitt utseende, så då borde det inte vara ett vapen. Funderingarna fortsätter på Heraldica.