Något ska man ju göra när man väntar på tåget. Efter en trött nick åt den värmländske friherren utanför huvudingången släntrade jag i fredags eftermiddag in på Stockholms central och funderade över vart de heraldiska spåren efter Statens Järvägar har tagit vägen. I ögonhöjd i vänthallen finns inget annat än SJAB:s stiliserade version av den gamla symblen för statsjärnvägen – det bevingade hjulet.

Med en kvart kvar till avgång satte jag mitt hopp till fasaden och gick ut till Nils Ericson igen. Men icke. Visserligen kan man skönja någon sorts allegoriska motiv över välstånd och tekniska framsteg under fasadens fönsterrad. Om man kisar. Men inga bevingade hjul i sikte. Kanske ville man inte ens på 1860-talet låtsas om varför byggnad uppförts?
Jag vänder mot norr och tänker gå in igen via gången mot Cityterminalen och håller nästan på att missa den lilla sidodörren.Där finns det gamla svenska järnvängsvapnet – i träsnideri ovanför ingången till SJ:s huvudkontor, flankerad av sin yngre efterföljare.

Så ska det se ut! Spåren kanske inte är helt borta i alla fall? Väl inne i vänthallen igen dristar jag mig till att lyfta blicken och hittar krönta bevingade hjul svävande över hela vänthallen – på ljusarmaturen.
