Värmlandsörnen ger sig på taekwondo

Måste bara konstatera att jag gillar vad idrottsföreningen Samurang Taekwondo har gjort med Värmlandsörnen. Man sökte en funktionell symbol för sin verksamhet och grävde där man stod:

Vi har valt symbol för samurang med hänsyn till historiken där Johan III fastslog att Värmlands vapen skall vara en svart örn på gul botten. Vår örn har ett modernt snitt, är enkel, lätt att komma ihåg samt är definitivt påväg mot sitt mål. Det målet som du själv ställt upp för din träning.

Värmlands idrottsrörelses färger är svart och gult. Jag förmodar att det har med rörelsens framväxt under första halvan av 1900-talet, då Värmland fortfarande befann sig i heraldiskt förfall (vilket lyckligtvis inte var ett estetiskt förfall). Det finns många vackra men heraldiskt inkorrekta svart-gula värmlandsörnar. Möjglitvis kan Värmlands regementes svart-gula fana ha färgat av sig på idrottsrörelsen också.

Och heder åt alla som vårdar och berättar om sina symboler!

Bäversvansad militär pippi

Hamnade av en slump på hemsidan för Värmlands militärhistoriska förening (eller Wermlands Militär Historiska Förening, som man väljer att kalla sig). Och det vore väl skam om man inte hade hittat en värmlandsörn där!

Örnen i den här upplagan verkar vara en lätt retuscherad version av örnen på regementsfanan. Huruvida emblemet (eller vapnet, för det är ju fatiskt inplacerat i en sköld) alltid är svart-vitt eller om det verkligen rör sig om en svart örn i fält av silver, är svårt att säga. Vore kul annars.

När man ser regementsfanans örn utlyft ur sitt sammanhang på det här sättet funderar man ju lite på dess anatomi. Här för inte stjärtfjädrarna tankarna till någon bengtssonsk bubblande tallkotte, men frägan är, om inte det är en eventuell värmlandsbäver från Medelpad som varit inblandad, när mamma värmlandsörn värpte regementsfanans pippi?

Rosslande av skräck med en bubblande tallkotte i analen

Känsliga heraldiker och vexillologer varnas – här kommer en av de mustigare beskrivningarna av en Värmlandsörn som jag nån gång läst.

En ståtlig karl var han en gång, löjtnant Frykfeldt. Vem minns inte honom som ung fänrik förande regementets flagga  [sic!] vid högvakten i Stockholm för fem år sedan? Den gula flaggduken drev ut i vinden över honom, blottande de stolta segernamnen Fredriksodde, Lund, Narva, Malatitze, Gadebusch för den domesticerade stockholmska menigheten.

Nå, en ståtlig karl är han väl fortfarande. Men idag är han årbräckt av fyllsjuka och bondånger. Den mäktiga värmländska örn som han den där blåsiga, grå oktoberdagen för fem år sedan var ett med har förlorat flygförmågan. Svagt rosslande av skräck faller den räddningslöst mot marken. Vingar med en fjärils kraft försöker förgäves bromsa, blåser upp som en slängkappa. Stela klor spretar desperat för att mildra stöten mot marken. I analöppningen föder en vettlös fasa en bubblande tallkotte av exkrement.

Ur Erik Bengtssons ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå”, s. 83-84

Själv tycker jag att det är kul att man använder värmlandsörnen som litterärt motiv för att illustrera en fyllsjuk löjtnant. Man måste dock vara välbekant med regementsfanans örn, för att förstå det där med den bubblande tallkotten. Det hade kanske varit snyggare att låta ändalyktens fjädrar forma en fransk lilja, men det låg nog inte i tiden…

Vad som däremot stör mig något gruvlig är att Bengtsson, som annars är mycket noggrann med ordval,  när det gäller allt från timmerkälkens konstruktion till vadmalsbyxornas sömmar, lyckas kalla regementsfanan för en flagga! Inte har man väl plockat med sig den blå-gula svenska korsflaggan från kaserngårdens flaggstång till Stockholm för att släpa med sig i vaktparaden? Nej, jag tänkte väl det…