Sven Sköld – Berghmans borgerlige illustratör

Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.

Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.

Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:

BORGERLIG
VAPENRULLA

utgiven av

ARVID BERGHMAN

med teckningar av

SVEN SKÖLD

Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.

Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.

Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.

När man ser bilden måste man känna till  blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.

Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:

En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.

Jag kan bara instämma.

Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.

Kronprinsessans trosor

När man sträckläst några årgångar av Meddelanden från Riksheraldikerämbetet är det ganska trevligt att få små reklampauser emellan uppsatserna. Reklamen är inte av det där slaget som får en att konsekvent hålla sig till de statskontrollerade medierna. Snarare av den karaktär som gjorde att svenskarna fordom lade sig vinn om att komma i tid till bion (Killar med sprätt i gillar Mazetti!)

Egentligen är det rätt chockerande för en nutida statsbyråkrat att se att näringsidkare inom en myndighets verksamhetsområde tilläts annonsera i dess publikationer. Det känns nästan futuristiskt på något sätt. Men på trettiotalet var man nog lite oskuldfullare än idag.

Vem var då intresserad av att annonsera i ”Meddelanden från Riksheraldikerämbetet”? Heraldiska konstnärer inom olika områden, såklart – gravörer, smeder, bildhuggare och juvelerare. Men även taxibolag, skräddare och konditorer intresserade sig för den heraldiska marknaden.

En radda hovleverantörer bjöd också ut sina tjänster. Idag har vi bara hovleverantörer som utses av Kungen och Drottningen. Men under mellankringstiden var det här en brokigare bransch. Porla bordsvatten kunde till exempel stoltsera med att vara hovleverantör både till Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf. Följaktligen annonserade man med både riksvapnet och kronprinsens personliga vapen.

Man kunde även vara hovleverantör till kronprinsessan – i det här fallet den blivande drottning Louise. Vad som först verkade vara ett helt vanligt hovleverantörsmärke, som det ser ut idag, med stora riksvapnet, rymmer istället ett alliansvapen mellan kronprinsparet – Bernadotten Gustaf Adolf och hans maka Louise, född Lady Mountbatten.

Ville man ekipera sig som prinsessan Louise skulle man vända sig till Germas, specialister på korsetter, underkläder och strumpor.

Mountbatten

Prins Bertil lär ha varit den siste som höll sig med egna hovleverantörer vid sidan av kungaparet, men hovet låter meddela att inget utesluter att nya hovleverantörer utses för kungabarnen. Det ska bli spännande att se vilka leverantörer som Hertigen av Värmland utser!