Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

Bildande debatt på Heraldica

Ibland tycker jag att samtalet på SHF:s forum Heraldica går lite på tomgång. Det är inte alltid man har så mycket att debattera inom ett smalt område som heraldik inom ett litet språkområde som det skandinaviska. Men ibland händer det att det dyker upp trådar som faktiskt innehåller en meningsfull debatt, samtidigt som det är bildande för den som följer tråden utan att själva delta i samtalet.

Detta hände nyligen när signaturen ”SthlmSimon” ställde några oskyldiga frågor; får man kvadrera en sköld, får man lägga till en hjärtsköld och får man använda en krona i vapnet? Man kan lära sig mycket av att följa de spretiga svaren i en sån tråd.

Eller ännu tydligare, när Mats Persson ställde en fråga om tinkturregeln. Debatten säger ganska mycket om hur olika heraldiken tillämpas i olika länder, men också i olika tider.