1984 kunde man flagga ordentligt i Karlstad

Häromdagen skulle Societas Heraldica Lundensis ha hållit ett seminarium på Lund universitet. Martin Sunnqvist skulle tala om framtagandet av Malmö stads vapenflagga på 1940-talet. Sedan skulle alla lundaheraldikerna gå på Bishops Arms för att kontemplera över Martins föredrag. På grund av rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten blev det ändrade planer. Men istället för att ställa in, fick seminariet flytta ut på nätet. Martin höll föredraget från sitt hem via verktyget Zoom, vilket öppnade upp seminariet även för den som har långt till Lund.

Det var ju tråkigt för lundensarna att inte få gå på puben tillsammans, men desto roligare för oss från Karlstad, Oslo och Uppsala, som nu passade på att ansluta till seminariet. Martin höll ett mycket intressant föredrag med många illustrationer från förslagsprocessen, vilket passade det webbsända formatet väldigt bra.

Ämnet är också väldigt lätt att engagera sig i. I början av 00-talet, när aktiviteten på Svenska Heraldiska Föreningens diskussionsforum Heraldica var som störst, vill jag minnas att just kommunal flaggning var ett av de hetaste diskussionsämnena.

En korrekt heraldisk flagga ska vara kvadratisk och prydas av sköldens motiv och inget annat. Inga kronor, ingen sköld, inget kommunnamn, inga ”grafiska element”. Bara sköldens motiv.

Därför slog hjärtat dubbla slag för en tid sedan, när jag såg en bild som Jimmy Mithander hade laddat upp i Facebook-gruppen Gamla fotografier av Karlstad.

Bilden visar Stora torget i Karlstad i mars 1984, när staden firade sitt 400-årsjubileum. Mest iögonenfallande på bilden är nog det gula luftskeppet med texten ”Vi älskar KONUNGEN!” och den strategiskt placerade lastbilen från Löfbergs Lila.

Zoomar man in i bilden, ser man att det vajar svenska flaggor över vartenda hustak runt torget – på Handelsbanken, Domus och rådhuset, och även på ett antal extra flaggstänger på själva torget. På två av flaggstängerna vajar dock något som vi numera sällan ser i Karlstad: stadens egen flagga, med stadsvapnet på en kvadratisk duk. Mycket lämpligt, eftersom vapnet är ett av huvudnumren i Hertig Karls privilegiebrev från 1584. Hertigen säger sig visserligen beskriva den nya stadens sigill, men går sedan över till att beskriva dess färger. Därmed lyckas han skriva de första svenska stadsprivilegierna som samtidigt förlänar ett stadsvapen!

Zoomar man lite till i bilden, så ser man något annat spännande över residensets tak, längst i väster i bilden. Om jag inte ser fel, så är det kungens egen flagga, med stora riksvapnet i korsmitten, som vajar där.

* * *

Alla Karlstads skolor var stängda den där marsdagen 1984. Bussarna gick gratis och det var fri parkering i stan hela dagen. Själv hade jag förmånen att se den kungliga kortegen från andra våningen i riksbankshuset på Järnvägsgatan. Jag minns inte om vi gick till torget, men jag kan intyga att vädret var lika vackert som det verkar av Jimmys foto. Det måste ha varit en tidig vår 1984.

Liket lever!

Det var ett par år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Och några heraldiska reflektioner har jag inte lagt ut här sedan 2012. Därför var det både hedrande och lite genant när ”Under Wermlandsörnen” dök upp i Marcus Karlssons artikel om heraldiska bloggar i senaste numret av Vapenbilden. Hedrande att få stå i samma lista som bloggarna Berntsen, Wasling, Sunnqvist, Segersven och Breitholtz, samt konstnärerna Zovko, Falk och Andersen. Genant, eftersom jag låtit bloggen först spåra in på lokalhistoria för att sedan överge den.

Men det säger nog en del om heraldiken som ämne att Marcus tog med mig i listan. Att blogginläggen inte är rykande färska gör inget, eftersom det de behandlar är tidlöst. Det märker jag inte minst själv, när jag ibland googlar något jag funderar på och upptäcker att jag tidigare har tangerat ämnet i någon gammal bloggpost.

Marcus uppmuntran och de senaste dagarnas funderande på Karlstads biskopars vapen har lett fram till att jag nu måste bryta tystnaden. Länge leve heraldiken!

De lokalhistoriska funderingarna har för övrigt fått maka på sig och kanaliseras nu på bloggen http://gravahistoria.wordpress.com.

David Nessle – årets sista bekantskap

Eftersom jag mentalt tillhör 30-talisterna så har jag aldrig stiftat närmare bekantskap med serieskaparen och författaren David Nessle. Jag har visserligen skymtat honom på en och annan sökresultatsida när jag varit ute på nätet i något obskyrt ärende. Jag har till och med varit inne och vänt på bloggen någon gång, observerat någon skön formulering och tänkt ”Hit får jag nog återvända någon gång…”

Men idag fastnade jag, när jag ännu en gång skruvade på sökbegreppet för Värmlands vapen. Jag skrev för ett tag sedan om heraldikerna Martin Sunnqvist och Elias Granqvist som gjort heraldiska utvikningar på sina i övrigt ickeheraldiska bloggar. Men att hitta en icke heraldisk bloggare som kåserar över svenska landskapenvapen var brutalt uppfriskande.

Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad.

Och så den om Värmlands landskapsvapen. Den är visserligen inte så utförlig som vissa andra artiklar, men han gör allt rätt för att fånga mitt intresse. För det första uppträder han på inledningsbilden, iförd vad som tydligen är vår gemensamma favorit-T-shirt. Min gymnasieala Kafka-T-shirt-fäbless delas tydligen av många 60-talister.

Dessutom poserar han exakt samma ställe där NWT-journaliseten Anna Sims placerade mig, när hon som redaktör för studenttidningen Citrus och skulle skriva om folk med udda intressen. Jag hade gjort mig känd som lokalhistorikern som tvångsguidar överförfriskade och hjälplösa studenter på väg hem från kåren.

Att plocka upp kopparsticket på Värmlands vapen ur Erik Dahlbergs Suecia är inte heller dumt.

Men, kanske mest avgörande –  karln har givit ut en bok med titeln ”Gasen i botten Hieronymus Bosch”. Måste ha!

Heraldiska bloggar och bloggande heraldiker

Appropå Jesper Waslings lista på heraldiska bloggar, kan man konstatera att det finns å ena sidan heraldiska bloggar och å andra sidan bloggande heraldiker. Som heraldiker är jag intresserad av bägge dessa kategorier, men av skilda anledingar.

Varför de heraldiska bloggarna intresserar mig är väl inte så konstigt. Vi är några hundra i Sverige som delar detta intresse och då är det ju inte inte så underligt att man med nördig lusta kastar sig över ett inlägg där Fredrik Brodin presenterar en ny version av Prinsessan Sibyllas vapen. Nördigt och trevligt för oss redan frälsta.

Men jag när ju också ett hopp om ett heraldiskt uppvaknande i Sverige. Och det är här de bloggande heraldikerna kommer in i bilden – de som skriver för en helt annan publik än den heraldiska.

Just nu är det två bloggande heraldiker med bakgrund inom juridiken som fångat mitt intresse.Varken Elias Granqvist eller Martin Sunnqvist skriver några heraldiska bloggar. Elias bloggar som moderat lokalpolitiker från Hässelby och i Martins blogg  ”förs tankar om rätt och rättskipning fram, särskilt om dömandets förutsättningar historiskt och i nutid”. Knappast något att punktmarkera för den som är specialintresserad av heraldik.

Och det är just det som är poängen. När dessa två gör en avstickare från sina huvudområden och kombinerar juridik eller politik med heraldik når de en ny målgrupp. Det kommer inte ske varje vecka, kanske inte ens varje månad. Men när det sker blir det intressant.

Just nu diskuterar de bägge heraldiken i domstolsväsendet (Elias, Martin). Är det ett sätt att få stockholmsmoderater och rättsfilosofer att intressera sig för heraldik? Förmodligen inte. Men jag hoppas på att få se fler i röster i diskussionen i respektive blogg – allra helst röster som jag aldrig hört förut.

Och jag hoppas även på att få läsa heraldiska diskussioner på andra bloggar, diskussioner som förs mellan miljöpartister, reklambranschfolk, folkmusiker, fotbollsfans och lastbilschaufförer.

När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.