De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.

Biskopen, Bäckmark och S:t Erik

Julnumret av Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden pryds av två nykomponerade biskopsvapen, varav föreingens arbetsgrupp för kyrklig heraldik ligger bakom det ena. Det är vapnet för Stockholms stifts nya biskop Eva Brunne, som i sitt första utförande har målats av konstnären Magnus Bäckmark.

Det är ett snyggt vapen. Enligt traditionen är biskop Evas personliga vapen kvadrerat med stiftets vapen. Brunnevapnet är en kombination mellan talande personvapen och ämbetsvapen. För ämbetet och biskopens tro står den klassiska Lutherrosen, mot ett fält som anspelar på namnet Brunne.

Biskopen har fått en väldigt snygg förstaversion av sitt vapen i Bäckmarks tidlösa stil. Det som sätter igång mina tankar såhär på juldagen är Bäckmarks version av Stockholms vapenbild i stiftsvapnets två fält.

Uppfriskande att se det i någon annan version är Stockholms stads nuvarande grafiska profil. Jag gillar visserligen Karl-Erik Forsbergs kommunala variant av S:t Eriks pagelockiga huvud också, men ibland måste man påminnas om att den korrekta avbildningen av ett vapen aldrig kan fastställas i en grafisk profil.

Tog en titt på Wikipeida och konstaterade att det finns en annan S:t Erik även där. Konstnären heter i det här fallet Marmelad Jag har inte hört at Stockholms stad har opponerat sig mot det, vilket till exempel Kustbevakningen gjort. Förståndigt att låta bli.

Livet i Finnskogarna #1

finnskogens häradMor och syster var på rundtur i Värmlands finnskogar i somras. Med sig hem hade de en broschyr som varken de eller jag trodde att jag skulle vara intresserad av. Mycket riktigt innehöll den långa tirader och rökstugor och uthus fördelade på ett dussintal finngårdar i norra och västra Värmland. Sådan litteratur ska läsas på plats vid pörtet och gör sig bäst om den intas tillsammans med motti och fläsk.

Men till min förvåning fanns det en intressant bild på förstasidan som gjorde mig oväntat uppspelt. Finnskogens härads sigill skulle det föreställa. Och jag som trodde att jag hade koll på alla häradssigll, tack vare att Magnus Bäckmark var snäll och tänkte på mig vid ett besök hos Riksheraldikern. Häradsavdelningen på Wermlandsheraldik ska vara så gott som komplett.

Jag hade för mig att jag sett någonstans att Finnskogens härad skulle ha varit ett kortlivat experiment, men efter lite googlande har jag slutit mig till att det var ett förslag som nog aldrig realiserades. Det som itne finns omnämnt på Värmlandsrötter har aldrig funnits.

Allt pekar på att denna lilla finnskogssymbol är en produkt av politiska strävanden från en viss Carl Axel Gottlund. Om honom finns det förvånansvärt mycket att läsa på nätet. På norvarmland.com kan man läsa om hans projekt att skapa ett område med finskt självstyre i dubbelmonarkin Sverige-Norkes finnbygder:

Petitionen åtföljdes av en ritning till sigill. Inskriptionen löd SUOMALAISTEN LIITTO-MERKKI – FINNSKOGENS HÄRADS SIGILL och hade årtalet 1824, då man hoppades att det nya området skulle vara etablerat. I en lagerkrans omkring sigillet stod orden ”Rauha ja rakkaus” (Fred och kärlek) samt ”Sopu ja sovinto” (Endräkt och samstämmighet) att läsa. Ovanpå dem fanns två händer, som tryckte varandra, samt vapnen för Savolax, Karelen samt – i betydligt mindre format – för Sverige och Norge.

Föredömligt beskrivet!