22 kungar i liljekonvaljedungen

En snabb inventering ger vid handen att det på YouTube finns minst 22 versioner av Kung Liljekonvalje av Dungen. Text av Fröding, tonsatt av David Wikander. Det måste vara ett bevis på något, men jag vet inte på vad.

Frödings storhet? Wikanders ställning i Körsverige? Förmodligen på både-och. Bland exekventerna finns körer från hela Sverige. Där finns studenter från Lund, Umeå, Örebro och kungliga teknologer från Stockholm. Där finns traditionella kammarkörer, sjungande poliser och drösvis med gymnasister från Stockholm. Fröding är nationalskald och Wikanders tonsättning ett standardverk, det är inte att ta fel på.

Men det finns gott om utrikiska klipp också. De norska inslagen är väl inte mycket att förvånas över, men när körerna kommer från Ungern, Arbentina, Cornwall och San Fransisco blir jag imponerad. Är det månne ett mått på svensk körtraditions ställning i Världen?

Här kommer mina tre favoriter:

Spanskast: en septett gauchos i argentinsk katedral – textade på spanska

Exotiskast: Chorus Paulinus – en av Malaysias främsta körer

Charmigast: fyra finnar – Tommi, Ville, Vesa och Jussi – i en källare i Helsingfors

Svart-gula band till Värmland

Många värmländska institutioner har kommit till under perioden mellan 1650 och 1936, alltså under den period som värmlandsörnen var svart. När Riksheraldikern gjorde sin revidering på trettiotalet, så hade de svart-gula färgerna satt sig ganska djupt på många håll.

Värmlands regemente och dess efterföljare har svart och gult som traditionsfärger, ärvda från regementsfanan. När det var dags att bli ordentlig och fastställa ett heraldiskt vapen för regementet blev det det korrekta värmlandsvapnet, timbrerat med infanteriets bössor. Så ska det se ut, men Värmlands militära historia är och förblir svart-gul.

Fredrik Tersmeden berättar att fallet var så i Lund också – man har en gammal fana med svart örn och en modern med blå. Så lär det ha varit även i Uppsala. Här ser vi Daniel Kindahl i Uppsala med Nationens gulkantade svarta band över höger axel.

Det är mycket möjligt att jag har sett någon av hans företrädare på 80-talet På den gamla goda tiden, när jag var stamgäst på  Studenternas IP i Uppsala brukade studenter i frack och på skridskor agera fanvakt inför SM-fanalen i bandy. Undrar om den traditionen består – det ska jag ta reda på nästa gång Boltic spelar SM-final på Studenteras!

Laurentiistiftelsens banér

Tankarna på Svenska kyrkans stiftsbanér ledde mig till ett av de färskaste banéren i Kyrkan, det för Laurentiistiftelsen i Lund. Här är det alltså inte längre fråga om stiftsvapen, utan heraldik på församlingsnivå.

Vi har kunna läsa om banéret i olika heraldiska publikationer under året. I Laurentiistiftelsens egen tidning ”Meddelanden från Laurentiistiftelsen” december 2009 presenteras det av  Claus K Berntsen – en av upphovsmännen till banéret och dessutom drivande i Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik. 

Söndagen den 18 oktober 2009 installerades Laurentiistiftelsens nye föreståndare Carl-Johan Axskjöld av biskop Biörn Fjärstedt. Samma dag togs Laurentiistiftelsens nya banér i bruk.

Banéret föreställer stiftelsens vapen, komponerat 1961 av den kände kyrkokonstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde, och är utfört efter en förlaga till vapenflagga av den danske kunglige vapenmålaren Ronny Andersen.

Vapnet, och därmed banéret, föreställer S:t Laurentii halster, taget från Lunds stiftsvapen, samt en evangeliebok och en penningpung. Evangelieboken och penningpungen visar på det fornkyrkliga diakonatets huvuduppgifter – den liturgiska och den karitativa.

Vapnets heraldiska beskrivning, dess blasonering är: ”I ett fält av guld ett balkvis ställt, svart halster med nedåtvänt skaft åtföljt ovan av en evangeliebok och nedan av en penningpung, båda röda.”

Banéret är utfört i gult linne med svarta och röda sammetsapplikationer av Claus K Berntsen, Gabriel Fjellander och Fredrik Norberg.

Det arbetas för närvarande på en permanent bäranordning. Den som användes vid föreståndarinstallationen, var inlånad från Lunds domkyrka.

Rosslande av skräck med en bubblande tallkotte i analen

Känsliga heraldiker och vexillologer varnas – här kommer en av de mustigare beskrivningarna av en Värmlandsörn som jag nån gång läst.

En ståtlig karl var han en gång, löjtnant Frykfeldt. Vem minns inte honom som ung fänrik förande regementets flagga  [sic!] vid högvakten i Stockholm för fem år sedan? Den gula flaggduken drev ut i vinden över honom, blottande de stolta segernamnen Fredriksodde, Lund, Narva, Malatitze, Gadebusch för den domesticerade stockholmska menigheten.

Nå, en ståtlig karl är han väl fortfarande. Men idag är han årbräckt av fyllsjuka och bondånger. Den mäktiga värmländska örn som han den där blåsiga, grå oktoberdagen för fem år sedan var ett med har förlorat flygförmågan. Svagt rosslande av skräck faller den räddningslöst mot marken. Vingar med en fjärils kraft försöker förgäves bromsa, blåser upp som en slängkappa. Stela klor spretar desperat för att mildra stöten mot marken. I analöppningen föder en vettlös fasa en bubblande tallkotte av exkrement.

Ur Erik Bengtssons ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå”, s. 83-84

Själv tycker jag att det är kul att man använder värmlandsörnen som litterärt motiv för att illustrera en fyllsjuk löjtnant. Man måste dock vara välbekant med regementsfanans örn, för att förstå det där med den bubblande tallkotten. Det hade kanske varit snyggare att låta ändalyktens fjädrar forma en fransk lilja, men det låg nog inte i tiden…

Vad som däremot stör mig något gruvlig är att Bengtsson, som annars är mycket noggrann med ordval,  när det gäller allt från timmerkälkens konstruktion till vadmalsbyxornas sömmar, lyckas kalla regementsfanan för en flagga! Inte har man väl plockat med sig den blå-gula svenska korsflaggan från kaserngårdens flaggstång till Stockholm för att släpa med sig i vaktparaden? Nej, jag tänkte väl det…

Tydligare och vackrare

Noterar att frågan om heraldiskt korrekta flaggor har blivit aktuell igen. Claus K Berntsen, vice ordöfrande i Svenska Heraldiska Föreningen och aktiv i Societas Heraldica Lundensis, har väckt frågan genom ett medborgarförslag till Lunds kommun. Och Elias Granqvist efterlyser utgången av ett ärende i Boden, där en folkpartisten Carola Larsson 2008 motionerade om att gå över till kvadratiska flaggdukar.

Egentligen har jag svårt att harmas över att en organisation låter trycka sin logotyp på ett tygstycke, som de hissar upp i en flaggstång. De är ju helt naturligt och inte något etikettsbrott som stör mig. Vad som stör mig mer är att de reklambyråer som arbetar med att hjälpa våra myndigheter med sin visuella identitet inte förstår bättre.

Ett grafiskt profilprogram tas fortfarande oftast fram med tanke på de behov som finns för tryck på papper. Under senare år har man dessutom insett att webben ställer andra krav, vad gäller typsnitt, kontraster, färgåtergivning, storlekar, och så vidare. Webben är helt enkelt ett nytt medium, och man har skapat ett nytt kapitel i profilpärmen för detta behov.

Då borde steget inte vara så långt till att inse att det ställs helt andra krav på den symbol som ska ses på stort avstånd – kanske till och med uppe på ett hustak. Den kan helt enkelt inte vara utformad på samma sätt som loggan som ska tryckas på blyertspennan som delas ut i kommunens monter på universitetets arbetsmarkandsdag.

Och då finns det en vetenskap som sysslat med symbolers tydlighet i olika format. Det som värmer när man läser Carola Larssons argument för att Bodens kommun ska flagga kvadratiskt är att hon har insett hur heraldikens krav på en flaggduk har uppkommit: ”En flagga där bilden tar upp hela ytan är också tydligare och vackrare”, Bättre kan det inte uttryckas. Skla man klämma in kommunvapnet i en sköld och dessutom låta den trängas med en murkrona och kommunens typograferade namn syns det helt enkelt inte vad collaget föreställer.

När man från heraldiskt håll ställer krav på att kommunens vapen bör uppta hela flaggduken är det inte för att krångla med de styrande i kommunen. Lika litet som informationsavdelningen tar fram ett grafiskt profilprogram för kommunen för att göra sig viktiga och göra livet surt för den övriga organisationen. Det blir helt enkelt tydligare och vackrare.

Societas Heraldica Lundensis

Sköld: I rött fält fem korsvis ställda halster av guld med skaften nedåt.

Hjälmprydnad: En svart korp hållande en häroldsstav av guld.

Så lyder blasoneringen för Societas Heraldica Lundensis nya vapen. Färger och disposition har lånats från moderföreningen Societas Heraldica Scandinavica och halstren tillhör Lundadomens skyddspatron S:t Lars. Korpen skulle kunna vara en av de lärde i Lund, men troligare är att den här en hyllning till skåningen och heraldikern Jan Raneke.

Vapnet ovan har tecknats av Ranekes arvtagare Ronny Andersen. Mästerligt, som vanligt!