När det mesta roliga i samhället är nerstängt eller inställt på grund av Corona börjar uppfinningsrikedomen bli stor inom alla sektorer, där social kontakt normalt sett är en självklarhet. Konserter livestreamas från tomma arenor och själv har jag deltagit i både årsmöte i litterärt sällskap via Teams och heraldisk seminarium via Zoom. Även idrottsrörelsen drabbas såklart hårt, genom inställda serier och turneringar. Radiosporten kämpar för att fylla ut i tablån, med repriserade klassikerreferat och gammal skåpmat, i form av populära radiogrodor.
För att dra mitt strå till stacken tänkte jag försökta hjälpa till att stilla abstinensen hos Sveriges fotbollsvänner. Vad sägs om en grundlig genomgång av värmländsk fotbollsheraldik? På några veckor borde vi kunna ta oss igenom Värmlands kommuner, från Arvika till Årjäng!
* * *
Idrottens klubbmärken ligger väldigt nära heraldiken, och det är inte så konstigt. Över huvud taget har dagens moderna idrottsrörelse och medeltidens riddarväsende väldigt mycket gemensamt, när det kommer till behoven av visuell identitet. Heraldiken som system utvecklades ju ur behovet av att kunna skilja på vän och fiende på slagfältet. Samma utmaning har lagsporterna, vilket bland annat lett till att fotbollsklubbar på högre nivå måste hålla sig med tre olika munderingar – hemmastället, bortastället och reservstället.
Matchställen har sin funktion på planen. Men runtomkring spelet finns supporterkulturen med sina traditioner i form av hejaramsor, sånger, tifos, banderoller, stjärnkult, klassiska motsättningar och oväntade allianser. Och så klubbmärkena, förstås.
Klubbmärkena kallas ofta, med rätta, för kvasiheraldik. Det är inte renlärig heraldik, för de följer inte heraldikens strikta renhetslagar. ”Emblematik” brukar man prata om istället, för att hitta en mer neutral term. Men det finns något respektingivande i idrottsrörelsens förhållande till sina klubbmärken. En vördnadsfull inställning till det immateriella värdet i den visuella identiteten. Varje fotbollsklubb vet, att om man inte handskas varsamt med sitt klubbmärke, så väcker det starka känslor hos fansen. En inställning som man bara kan drömma om att en normalstor svensk kommun skulle kunna ha till sin visuella identitet och sina medborgare.
Någon som har fascinerats av fenomenet klubbmärken är sportjournalisten och fotbollsfantasten Leonard Jägerskiöld Nilsson. 2016 kom han ut med boken ”Fotbollens heraldik”, en genomgång av ett antal klassiska fotbollsklubbars emblem. Boken är både intressant och läsvärd, men den har en stor brist. Den intresserar sig alldeles för mycket för ickevärmländska förhållanden. Överhuvudtaget representeras svensk fotboll av bara fem lag i boken; AIK, Djurgårdens IF, Hammarby, IFK Norrköping, IFK Göteborg och Malmö FF.
* * *
Var ska man då finna källorna till värmländsk fotbollsheraldik? Den störste kännaren i ämnet lär vara Värmlands Fotbollsförbunds statistikorakel Svante Bernhard. Han har mig veterligen inte publicerat sina klubbmärken på nätet, även om jag tror att man kan se spår av hans samling på fotbollsförbundets statistiksida.
Den mest kompletta presentationen på nätet är webbplatsen är www.klubbmarken.com. Sidan drivs av Ingemar Berg, som har som ambition att samla och publicera samtliga svenska fotbollsklubbars klubbmärken genom tiderna. Samlingen presenteras landskapsvis och kommunvis. När märkena presenteras så här samlat blir det nästan om skolplanscher och ganska lätt att se mönster
Sådana initiativ älskar jag! Som en hommage till Ingemar tänker jag nu de kommande veckorna gå igenom hans samling och se vilka mönster jag kan hitta. Att det finns heraldiska kopplingar till landskapet, socknen och staden vet jag ju. Men vad kan man upptäcka mer?
Under Wermlandsörnen 