Sverige blir ett vapen fattigare

Sverige och Karlstad blir ett vapen fattigare när Pliktverket byter namn till Rekryteringsmyndigheten (NWT, VF). Skylten, som togs ner från Karolinens tak igår var nog det största vapnet i stan. Men nu är vapnet ett minne blott.

Namnbytet är logiskt, när verksamheten förändras med den vilande värnplikten. Även om regeringens intention med efterledet -myndigheten ska vara att signalera att Rekryteringsmyndigheten är fristånede från Försvarsmakten:

Samtidigt markerar regeringen med namnbytet – från verk till myndighet – att Rekryteringsmyndigheten är helt fristående från Försvaret. (NWT)

Vilket nära koppling till Försvaret har Statens pensionsverk, Riksrevisionsverket och Patent- och registreringsverket som inte Rekryteringsmyndigheten har? Under Försvarsdepartementet lyder elva myndigheter, varav ett verk, tre myndigheter, en anstalt, en kommission, ett institut, en inspektion och en domstol, samt Försvarmakten och Kustbevakningen. Skulle Försvarsdepartementets tre myndigheter ha en lösare bindning till Försvaret än de övriga?  Nej, det är snarare en modenyck hos regeringen att inrätta myndigheter istället för verk.

Namnbytet är alltså inte mycket att orda om. Däremot är det lite bekymmersamt att ännu en statlig myndighet byter symbol, från lilla riksvapnet till en intetsägande logotyp. Frågan är om man följde regeringens rekommendation i senaste förvaltningsproppen:

5.4 Myndigheternas namn och symboler

Regeringens bedömning:
Namn på statliga myndigheter bör avspegla att de är statliga myndigheter och vilken huvudsaklig verksamhet de bedriver.
Myndigheter som avser att skaffa en symbol, eller förändra en befintlig, bör göra det i samråd med Riksarkivet. 

Den nya webbplatsens design är snygg och funktionell – som en rekryteringsfirmas webb ska se ut. Men hur skiljer den sig från Poolia, Manpower och Monster? Hur ser man att det här är en rekryteringsmyndighet och inte ett vanligt bemanningsföretag? Vapnet hade gjort det jobbet. Som tur är har myndigheten lagstadgad rätt att när som helst byta tillbaka till sitt vapen.

Biskopen, Bäckmark och S:t Erik

Julnumret av Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden pryds av två nykomponerade biskopsvapen, varav föreingens arbetsgrupp för kyrklig heraldik ligger bakom det ena. Det är vapnet för Stockholms stifts nya biskop Eva Brunne, som i sitt första utförande har målats av konstnären Magnus Bäckmark.

Det är ett snyggt vapen. Enligt traditionen är biskop Evas personliga vapen kvadrerat med stiftets vapen. Brunnevapnet är en kombination mellan talande personvapen och ämbetsvapen. För ämbetet och biskopens tro står den klassiska Lutherrosen, mot ett fält som anspelar på namnet Brunne.

Biskopen har fått en väldigt snygg förstaversion av sitt vapen i Bäckmarks tidlösa stil. Det som sätter igång mina tankar såhär på juldagen är Bäckmarks version av Stockholms vapenbild i stiftsvapnets två fält.

Uppfriskande att se det i någon annan version är Stockholms stads nuvarande grafiska profil. Jag gillar visserligen Karl-Erik Forsbergs kommunala variant av S:t Eriks pagelockiga huvud också, men ibland måste man påminnas om att den korrekta avbildningen av ett vapen aldrig kan fastställas i en grafisk profil.

Tog en titt på Wikipeida och konstaterade att det finns en annan S:t Erik även där. Konstnären heter i det här fallet Marmelad Jag har inte hört at Stockholms stad har opponerat sig mot det, vilket till exempel Kustbevakningen gjort. Förståndigt att låta bli.