Lucka 13: Terra incognita

Häromdagen besökte vi heraldikens tassemarken – Hammarö. Idag är det mer okänd mark som döljer sig bakom luckan i kalendern. Jag har visserligen kört bil genom Ullvätterns landskommun några gånger mellan Kristinehamn och Storfors. Och dessutom tillbringat en hel härlig dag på själva sjön Ullvättern under en tur på Bergslagskanalen. Men annars kan jag inte hävda att jag, med mitt västvärmländska orientering vet ett skvatt om Ullvättern.

Någon kanske kan fylla på den sorgligt knapphändiga historiken?

Favorit i repris – Lusasken

Eftersom lucka 9 uteblev kommer det en favorit i repris som bonuslucka idag. Dagens lucka borde ju såklart ha varit Lusasken!

Vi kan väl också passa på att sprida folkbildningens ljus på Luciadagen om någon missat varför Kristinehôla också kallas Lusasken:

Lusasken är den säregna sparbössan som givit Kristinehamn dess smeknamn: Lusasken. Lusasken har alltså inget med små otrevliga kryp att göra, utan det är en bössa där stadens invånare i hundratals år lagt pengar.

Från början var de avsedda för fattiga sjömän och bössan tömdes varje år vid tiden kring lucia. När sjömännen styrde kosan hemåt sade de ofta att de skulle hem till Lusseasken. Därav namnet. Lägg gärna i en slant. Bössan töms fortfarande på luciadagen och de insamlade medlen går till Sjöräddningens verksamhet. Bössan finns på Ölme Diversehandel och Kafé.

Källa: Värmland.org

En artillerist bakom lucka 4

Idag har Barbara namnsdag. Så vad kan vara naturligare än att finna Kristinehamns vapen bakom lucka 4 i adventskalendern? Barbara är ju  skyddshelgon för en lång rad företeelser, bland annat artilleristerna på gamla A9 (vare sig de var medvetna om det eller inte). Men hon var också gruvnäringens beskyddare och vi hade nog inte haft något Kristinehamn idag om inte Värmlands bergslag hade behövt en utskeppningshamn i Vänern.

Underkänt för Norrköping

Efter drygt ett dygn i Norrköpings kommun (visserligen utan att besöka stadskärnan) är det dags att utfärda ett heraldiskt underkänt till kommunen. Jag kan visserligen förstå att ytterligare ett kommunvapen med ett tronande stadshelgon inte är någon som en PR-byrå gör saltomortaler över, men något mer fantasifullt än ett N kan man väl tänka sig?

När vi rullade in i kommunen, från Finspångshållet fick jag minnen från när jag bilade hem från Strängnäs på permission. Med nyväckt heraldiskt intresse såg jag fram emot varje kommungräns med vägverkets vapenskyltar.

  • Strängnäs: S:t Petrus och S:t Paulus
  • Eskilstuna: Smedsarm ur moln, bankande på städ
  • Köping: Blått kors med korsade armar
  • Arboga: Örn med stjärnor på vingarna
  • Örebro: Örn, måne och stjärna
  • Karlskoga: Korslagda kanoner och järnmärken
  • Kristinehamn: Bojort i brusande vågor
  • Karlstad: Lasse Sandbergs sol

Det tog mig tio år att förlika mig med att kommunen försökt dribbla bort att man har ett kommunvapen. Hoppas att inte norrköpingsborna har samma fördragsamhet med sitt kommunkontor.

Heraldiska broar till väster

På bussen hem från jobbet idag fick jag sällskap med två damer från Grava SPF som varit på kaffe med landshövdingen. Det var andra besöket för SPF i residenset – förra gången var man på bottenvåningen och tittade på utställningen av Värmlandsgåvan på Sverige Amerika Centret.

Värmlandsgåvan överlämnades från värmlänningarna till amerikanerna, för att stärka banden mellan de två folken. Varje värmländsk socken bidrog med något karaktäristiskt för bygden och formell mottagare var American Swedish Institute i Minneapolis. Jag har inte hunnit besöka utställningen i residenset än, men jag har däremot sett den live på ASI i Minneapolis för några år sedan, när man firade 50-årsminnet av gåvan (tror jag att det var).

Idag på bussen lärde jag mig något nytt. En av damerna var från Järnskog och berättade att hennes hemsocken hade skänkt en replik av kappsläden i sitt kommunvapen till amerikanerna. Jag kan inte påminna mig att jag såg någon kappsäde på ASI, förmodligen var den väl för otyplig. På uställningen i Karlstad finns den visst  med på bild, och det gör den på Sverige Ameria Centrets hemsida också.

Det här innebär ju att järnsogingarna faktiskt låg steget före kristinehamnarna, som väntade ända in på 2000-talet med att släppa loss sitt vapnet ur sköldformen när man byggde sin bojort.