Vad gör Jesper Wasling år 2032?

Vad ägnar vi oss åt år 2032? Det kan man fråga sig. Själv kommer jag vara nära sextio och har, om jag inte kommit på bättre tankar, just erhållit medalj för Nit och redlighet i Rikets tjänst.

En annan som kommer att vara farligt nära pensionsstrecket är heraldikern och skriftställaren Jesper Wasling. Det är nog bra, för då kommer han ha gott om tid att sätta sig in i arkivmaterialet från Svenska kommunalheraldiska institutet. Sex arkivkartonger från av institutets material kommer att finnas tillgängliga för forskningen på Riksarkivet från och med januari detta år.

Jesper, som i en bisats nästan lovat att skriva kommunalheraldiska institutets historia, har nog värmt upp ordentligt vid det laget, för redan 2025 kommer korrespondensen mellan institutets primus motor, Uno Lindgren och makarna Ragna och Gunnar Lundberg att offentliggöras.

Det är Bengt Rur som har fiskat upp uppgifterna om Lindgrens arkivalier ur Riksarkivets tryckta beståndsöversikt 8:2.

Tidigare inlägg:

Uno och institutet – so far

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Bohusländsk stadshärold?

Uno och Institutet #3

Bengt Rur har levererat ytterligare en pusselbit till mina funderingar kring Uno Lindgren och Kommunalheraldiska institutet:

Uno Lindgrens arkiv finns hos Riksarkivet. Dessa handlingar är tills vidare belagda med sekretess och sålunda ej tillgängliga.

Något liknande gäller om det Berghmanska brevarkivet hos Kungl. Biblioteket.

Att handlingarna finns hos Riksarkivet och inte i någons garderob känns förtroendeingivande. Tidsnog får nån intresserad heraldiker ta del av dem och kan göra något kreativt av dem. Nu återstår väl bara att ta reda på vilken form av sekretess de är belagda med. Ett litet brev till Riksarkivet, alltså.

Uno och Institutet – so far

Jesper Wasling satt såklart på en del av svaren på mina frågor om Kommunalheraldiska institutets historia Jag skickade ut frågan även på Heraldica och fick ytterligare svar från Elias Granqvist.

Om vi summerar vad jag vet om Uno Lindgren och hans skapelse Svenska kommunalheraldiska institutet, så

  • Svenska kommualheraldiska institutet, som det egentligen heter,  grundades  som en stiftelse 1951 för att på vetenskaplig grund forska om svensk orts- och bygdeheraldik.
  • SKI var som mest verksamt innan de stora kommunsammanslagningarna i början på 1970-talet.
  • SKI var istort sett synonymt med Uno Lindgren, men det fanns även andra aktiva.
  • SKI drev tesen att det räckte för juridiskt skydd av vapnet att en kommun själv antog det, det behövdes inte att vapnet fastställdes av regeringen,
  • Dokumentationen om SKI:s verksamhet verkar finnas i Uno Lindgrens privata arkiv, som tyvärr verkar vara stängt för allmänheten.

Det var lite torra fakta om Svenska kommunalheraldiska institutet. Det finns nog många som skulle kunna berätta mer, särskilt som Uno Lindgren verkar ha varit en väldigt kontroversiell man i Heraldiksverige – ovän med statsheraldikern och alla andra representanter för offentlig heraldik.

Men om det stämmer som Jesper Wasling konstaterade, så kan nog inte SKI:s historia skrivas förr än man får tillgång till Uno Lindgrens efterlämnade arkiv. Jesper har dock anmält sig frivillig som Lindgrens biograf, så nu gäller det att se till att han får tillgång till arkivet!

Torsby kommunvapen

Torsby kommuns vapen
– en av SKI:s många skapelser

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.

Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.

I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:

Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Källa: http://www.langarydsslakten.se/heraldik.htm

Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:

En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanför
en föreläsningssal. Utan att känna mig öste
hans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.
Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 torde
jag utan att störa friden över hans minne våga
erkänna att det under de följande tjugotvå års
kongresser som vi båda deltog i för min del
gällde att hålla mig utom syn- och hörhåll från
denne orosmakare.
s. 286
Och:
Uno Lindgren (1915–1992), Älvsjö, till
vardags avdelningsdirektör i vägverket, hade
en tid varit deltidsanställd medarbetare vid
dåvarande Riksheraldikerämbetet, vilken
befattning han med någon överdrift latiniserat
till ”secretarius” på ett av sina exlibris (här
i naturlig storlek). Han har gett ut Heraldik
i svenska författningar (1951) ochvarmannen
bakom Kommunalheraldiska institutet, som
genom flitiga vapenförslag sporrade många
kommuner att anta vapen.
Bildtext på s. 287
Den där sista bildtexten är jag osäker på om det är Olsson själv eller redaktören Magnus Bäckmark som skrivit. Bäckmarks egen, annars mycket fyllliga, ”Vem är vem?” på Gröna Stubben listar förresten bara Lindgren som författare och nämner inte hans verksamhet med KHI:

UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.

http://hem.passagen.se/gronstub/kannarna.htm

Idag finns inte KHI längre – den kommunalheraldiska sverigekartan är så gott som färdigritad. Istället verkar   Sockenheraldiska institutet (SHI) med ungefär samma syfte, fast nu att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen.  SHI är en verksamhet inom Svenska Heraldiska Föreningen, och det är därför  mycket lätt att hitta information om det. SHF är mycket bra på att informera om sin verksamhet och att skriva sin egen historia.
Men vem skriver Kommunalheraliska institutets historia?

Bohuslänsk stadshärold?

Tjänstesans obligatoriska antikvariatsbesök resulterade i inköp av fyra heraldiska uppsatser om bohuslänsk heraldik av Uno Lindgren i ett särtryck ur ”Bohuslän – en jubileumsskrift” utgivna av Bohusläns gille i Stockholm. Tryckt i Uddevalla 1957 och med dedikation från tillgivne förf. till en Sven Sköld.

Innehållet kanske inte är så upphetsande, men omslaget visar vad som förmodligen är författarens vapen – en sköld lagd över två härodsstavar, som verkar vara krönta med krenelerade murkronor. Ett värdighetstecken för Lindgren som chef för Kommunalheraldiska institutet?