Ny chans åt Bengtssons trossnäsgossar

Efter succén med att ge Gösta Karlsson-Skårebos ”Hagbergs kiosk” en nya chans, så bestämde jag mig för att damma av en annan hyllvärmare – ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå” av Erik Bengtsson.

Och det verkar gå riktigt bra. Jag har fortfarande inte vant mig med det för hembygdsgenren ovanligt poetiska språket, men efter bara ett kapitel har han hjälpt mig att befolka ”I2-skogen” mellan Råtorp/järnvägen och riksväg 61/61.

Förr fanns där, förutom en rätt ointressant domarring, bara en slamrande damastvävande Carl Widlund på en nedbrunnen herrgård.

Men nu finns där en livs levande indelt trangärdsknekt av kött och blod. Tandlös och seg och osande av morgonsup och äktvärmländska invektiv snorar han efter timmerkälke och lånad häst och vägrar låta sig luras till baggböleri av en spinking drängspoling från Henstad.

Dä ä khär dä!

Juni: Grums kompanifana

Kompanifanor vid Värmlandsregemente (ur "Värmlands regemente 350 år"/VF)

I senaste ”Grava i ord och bild” (nr 6) skriver Bengt Karlsson om ”Torp och indelta knektar i Grava socken”. Varför inte ägna en sida i fotokalendern åt minnet över dessa knektar? En kompanifana vore väl en lämplig symbol?

Fast det kanske är en lite missvisande rent historiskt. Ingen av knektarna lär ha sett nån sådan, eftersom fanorna (eller är det inte standar när de är sådär små?) togs fram 1967, och om jag inte missminner mig så dog den siste indelte knekten vid Värmlands regemente nån gång i början av 1900-talet.

Bilden här är lånad från Sir Henrys I2-bok, som är en guldgruva för den som gillar små och smalafakta om regementet. Men jag tror att det var lite si och så med faktakollen ibland. I textbeskrivningen av fanorna och de häradssigill som pryder dem sägs det till exempel att Gillbergs härads sigill skulle vara tre blommor. En enebärablomma i så fall, va?

Vilken fana ska man då knyta till Grava då? Svårt val, eftersom det inte finns någon för Kils kompani, som gravaknektarna verkar ha tillhört under en lång period. Grums kanske?