Värmländska sjuksköterskor – i helg och söcken

Sila bläck, rulla krull.Vissa böcker köper man för omslagets skull. En bok som jag inte kunde motstå av detta skäl, är ”Sila bläck, rulla krull. Verklighet, dikt och historier från den värmländska sjukvården under 1900-talet.” Omslaget visar en blå-vitrandig klänning med vit stärkkrage och en Värmländsk sjuksköterskeborsch. Att broschen är av modell 1943 vet jag sedan ett par dagar tillbaka.

Jag har inte läst någon hel artikel i boken tidigare, men den har stått där i hyllan några år och jag brukar plocka fram den och bläddra lite, när jag letar efter någon annan bok i samma hylla. För sakens skull kollade jag ikväll vem som formgivit den och jag blev inte förvånad, när jag såg namnet Anita Stjärnlöf-Lund på omslagets insida. Anita har berikat Värmlandslitteraturen med många vackra böcker. Och som vanligt är det inte bara omslaget som är genomtänkt. Även när det gäller inlagan, har hon lyckats att ge artiklarna en form som inbjuder till bläddring och läsning.

Gårdagens fynd om  sjuksköterskebroscher fick mig att plocka fram boken igen och leta efter något om uniformer. Artikeln ”Först fick vi plätten, sedan blev det frack” (s. 19-27), där Elvy Gustafsson berättar om sin tid som sjuksköterskeelev i Karlstad, visade sig innehålla en del uniformsfakta.

Det börjar redan inför studierna:

I samband med antagningsbeskedet som provelev fanns också besked om vad som skulle anskaffas till uniformen. Den skulle bestå av tre ankellånga klänningar av ”systertyg”, tre vita förkläden, tre bakknäppta vita rockar, tre stärkkragar samt tre näsdukar med smal spets, helst knypplade eller hemvirkade och handsydda. Dessa näsdukar var provelevens mössa och kallades ”plätt”. Efter att det stärkts skulle de vikas till en trekant, som vi sedan bar på huvudet under provelevstiden och första läskursen. På så sätt kunde man se vem som var provelev och då förväntades inte så mycket annat än vanligt hyfs och värdigt leverne.

Sedan kunde studierna börja. Efter tre månader som provelev fick man besked om man var godkänd för vidare studier.

Återigen syddes förkläden, nu med speciell design. Vi köpte klänningar och kragar, likaså mössa samt elevbrosch. Vi fick använda mössan först sedan vi klarat läskursen, teorin heter det numera, innan dess hade vi ”plätten”.

Mer om samma tid:

Klädseln skulle vara strikt. Svarta strumpor till svarta skor. Bruna strumpor till bruna skor. Rena och välstrukna klänningar och förkläden. Stärkta kragar och mössor. Kragarna fick man gnida med stearinljus för att de inte skulle ge skavsår på halsen när de var nystärkta. Elevbrosch. Välvårdat hår. Om det var långt skulle det vara uppsatt. Uniformskappa och yttermössa.

Sista halvåret fick vi ha klänningar med lång ärm och med armbindel. Vid alla högtider som jul och påsk skulle alla bära högtidsuniform. Denna bestod av svart klänning med vit atärkkrage, armbindel, vita manschetter, högtidsmössa, men utan hakband tills man var färdig sjuksköterska, samt svarta strumpor och svarta skor. När vi var lediga fick vi vara civilt klädda.

Utbildningstiden avslutades med sjuksköterskeinvigning:

Mor och far och eventuella syskon och släktingar fick bjudas in till invigningen. Fotograf skulle beställas. Hovfotograf Green var självskriven.

Alla var klädda i högtidsuniformer som bestod av svart klänning, vit krage, armbindel med broschens märke på och mössa med hakband knuten till en rosett. Till detta hade vi svarta strumpor och svarta pumps med lagom hög klack. Efter en morgonsamling gick vi tillsammans till de avdelningar vi varit elev på och ”hälsade”. I och med detta lade avdelningssköterskan bort titlarna med oss. Ett steg in i yrkeslivet. Vi bjöds på lunch och sedan var det invigning till sjuksköterska i Karlstads domkyrka. Prosten Holm och rektor Signe Johansson delade ut broscherna och allt var mycket stämningsfullt denna bistra decemberdag, 16 december 1955. Därefter var det samkväm på sjuksköterskeskolan för oss nyinvigda med föräldrar och andra anhöriga. Tal hölls och blommor och telegram anlände. Det hela slutade vid 19.00-tiden, då alla skingrades för fortsatt värv i yrkeslivet.

Nu började allvaret.

I samband med mina besök på Centralsjukhuset i Karlstad har jag ofta stannat till vid montern med sjuksköterskeuniformen, i korsningen vid lasarettets blomsterhandel. Letar man i min mobiltelefon hittar man många dåliga bilder tagna genom glasmonterns rutor. På mitt insomnade Flickr-konto hittade jag denna bild:

3689400713_4c5812debc_b

Uniformen tillhör uppenbarligen en värmländska, utbildad före 1943.

I en annan korridor på lasarettet står en monter med en elevuniform, samma vardagsuniform som är avbildad på omslaget till ”Sila bläck, rulla krull”:

IMG_4786

Synar man henne i sömmarna, så ser man att elevbroschen är betydligt mindre än de färdiga systrarnas broscher. Man ser också att denna elev har påbörjat sin utbildning efter 1943.

Elevbrosch, Karlstads Lasarett

Är man intresserad av fakta blir man mycket nöjd över sjukhusmuseets föredömligt informativa skyltning:

IMG_4783

Värmlandsörnen i sjukvårdens tjänst

fullsizeoutput_1b95

Jag vet inte hur många gånger jag har googlat efter fakta om våra sjuksköterskebroscher.   Jag har testat alla varianter jag kunnat komma på, men det är nästan bara träffar på annonser på auktionssajter. Aldrig några fakta. Tills häromdagen!

Jag vet inte hur jag lyckats undvika den tidigare, men nu hamnade jag på hemsidan för Svensk sjuksköterskeförening, där man gratis kunde skicka efter 64-sidiga häftet ”Broscher i svensk sjukvård” av Kurt Kaijser. Den kom som ett brev på posten efter ett par dagar och var verkligen faktaspäckad.

broscher_i_svensk_sjukvard_omslagKaijser inleder med en historisk genomgång om sjuksköterskornas utbildning, organisation, uniformer och symboler. Sen kommer en länsvis genomgång, från norr till söder, av alla kända svenska sjuksköterskebroscher. Nästan alla broscher har en koppling till var sköterskorna är utbildade.

I Värmland beslöt man att starta en sjuksköterskeutbildning 1905. Utbildningen kom igång som ettårig 1907,  blev tvåårig 1911 och slutligen treårig 1912. Under denna period bar de utbildade sköterskorna troligtvis en brosch av ett Georgskors i silver (samma form som ovan) med initialerna ”KL” för Karlstads Lasarett.

1914 infördes den nuvarande modellen av broschen; ett vitt emaljerat Gerorgskors med röda kanter och i mitten en rundel med Värmlands landskapsvapen. Detta var före den omfattande revisionen av landskapsvapnen, så örnen var den då gällande svarta, på en gul (eller gyllne) bakgrund.

Redan vid sekelskiftet hade Riksheraldikern uppmärksammat att många vapen hade förvanskats genom historien. Små detlaljer hade ändrats eller lagts till under åren och nu ville man återgå till de historiskt korrekta, fastställda varianterna av vapnen, så långt det var möjligt. 1936 reviderades Värmlands vapen, så att örnen fick tillbaka sin blå färg och sköldens fält ändrades till silver (ellr vitt).

Sjuksköterskeborscherna uppdaterades därför 1943 för att anpassas till det gällande landskapsvapnet. Örnen blev blå, fick röd beväring (näbbar och klor) och rundelns färg ändrades till silver. Korsets kanter ändrades nu från rött till örnens blåa färg.

Varför kanterna var röda i broschens första version är oklart. Att plocka upp örnens svarta färg hade nog uppfattats som ”sorgkant”, men sköldens gula hade varit ett fullt gångbart alternativ, eftersom man inte behövde ta hänsyn till några heraldiska tinkturregler på själva broschen. Det hade också varit ett tillfälle att sätta guldkant på tillvaron på Karlstads lasarett. Men den röda färgen var också snygg. Kanske var det en blinkning till Röda Korset, som hade en viktig påverkan på sjuksköterskeyrkets framväxt på 1800-talet.

Såvitt jag vet utdelas broschen fortfarande vid sjuksköterskornas examenshögtid i Karlstads domkyrka och det verkar som att alla som har en brosch använder den i vardagen. Däremot håller den inte längre ihop uniformsblusen under hakan, utan sitter tillsammans med namnbrickan på bröstfickans pennfodral i plast.