Sankt Bernhard av Visby?

Det kanske blir en sankt bernhardshund i visbybispens nya vapen? Det är ju inte ovanligt att man tar upp något som anspelar på sitt dophelgon när man tar sig ett personligt vapen. Det gjorde till exempel biskop Jan-Olof Johansson i Växjö, som anspelar på både aposteln Johannes och S:t Olof, med örn respektive yxa.

Hur resonerar Sven-Bernhard Fast när han ska ta sig ett vapen som nybliven biskop i Visby stift.

Något Sven-helgon tror jag inte att vi hann prestera innan reformationen. Det närmaste man kommer är väl stackars Sankt Eskil som slogs ihjäl av Blot-Sven (kanske en win-win-situation – om den ene kom till himlen och den andre kom till Valhal?).

Förutom att Sankt Bernhard från Clairvaux är namne med den nye biskopen har han ju anknytning till stiftet, eftersom det gotländska Roma kloster hörde till cisterciensorden. Man kanske lånar något från dess vapen?

Cisterciensordens vapen

Fast han verkar ju ha haft ett eget vapen som man kan knycka bilder från. Så vitt jag kan förstå så ska det vara vapnet till vänster (heraldiskt höger) här:

St Bernhards vapen från Flickr

När det gäller helgon är det nog vanligare att man väljer att plocka in dess attribut i vapnet. Vilket attribut har då Sankt Bernhard? Här måste till lite ordentlig källkritik, för jag har inte hittat två samstämmiga källor på nätet:

”Hjul”, säger svenska Wikipedias lista över helgonattribut

”Pen, Bees, Instruments of passion” säger engelska Wikipedias sida Saint symbolism

”…a demon fettered to his feet, or to a rock beside him, in token of his success in putting down heresy, and writing materials, in allusion to his homilies in praise of the Virgin” säger Catholic-saints.info

Jaha. Det är väl i stort sett bara skrivredskapen som återkommer på två ställen, men jag litar nog mest på den engelska sidan.

Bernhard av Clairvaux har famnen full av symboler som Sven-Bernhard av Visby kan välja mellan i kompositionen av sitt vapen. Men jag hoppas att han nöjer sig med några få – överlastade biskopsvapen finns det redan några stycken och man behöver inte presentera allt man står för i sitt vapen.

Äntligen kom biskopens blasonering

Idag damp senaste numret av Vapenbilden ner i min brevlåda – med nye växjöbiskopens vapen på omslaget. Den här gången var det inteSvenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik som låg bakom. Istället verkar vapenmålaren Leif ‘Ericsson ha varit drivkraften bakom framtagandet, men SHF har varit involverat i form av Claus K Berntsen, som har assisterat med blasoneringen av vapnet.

Att blasoneringen har dröjt till nu är intressant på många sätt. Själv skulle jag inte våga publicera mitt vapen utan att ha  blasoneringen klar för mig. Det är ju blasoneringen som utgör själva vapnet, det enda beständiga i sammanhanget. Men om gemene man ska kunna ta till sig en heraldisk komposition måste det nog finnas en framställning. Annars blir det nog lika begripligt som att ta till sig en hemsida via HTML-koden.

Hönan och ägget-frågan med teckning och blasonering har på Claus initiativ diskuterats en del på Heraldica. Jag har inte hunnit mer än skumma igenom tråden, men har noterat att det sagts en del kärnfullt i frågan, så jag ska ta mig tid nån gång och meditera över temat.

Nu har alltså Biskop Jan-Olofs blasonering presenterats för den heraldiska publiken i Vapenbilden och jag konstaterar nöjt att örnens vingar beskrivs som en vanlig flygande örn och inte som en örn med änglavingar. Gott så!

Såhär lyder blasoneringen:

I blått en stråle av silver och en flygande örn av motsatta tinkturer, med röd beväring och hållande en yxa av silver, samt i övre dexter hörn en framskjutande rundel av silver förenad med strålen och belagd med en blå femuddig stjärna.

Dag Sandahl vänder biskopens vapen mot domkapitlet

Kyrklige debattören Dag Sandahl tar till nye biskopens vapen i sin strid med domkapitlet i Växjö.  Under rubriken ”Gycklare eller hycklare” gör han i sin blogg på Östran.se en analys av biskop Jan-Olof Johanssons vapen:

Biskop Johanssons biskopsvapen presenteras. Det innehåller en örn med en yxa i klon. Men vad i allsin dar? Hur hör en yxa samman med valspråket om glädjen för hela folket? Det fanns en förklarande text i dagens Ölandsbladet: Örnen är Johannes (Jan) och yxan är Den helige Olofs attribut. Inte mig emot. Växjö stift sökte en visionär och det passar bra med örnen. De som säger ”Växjö stift sökte en visionär och valde Johansson”, har en poäng, liksom de som sett intervjun inför biskopsvalet med Johansson och hört att han karaktäriserat sig som ”förnöjsam”. En förnöjsam visionär kanske är just den tulipanaros stiftet behöver. Han kommer att laga efter läge inte för att göra det bra men väl för att göra det så bra som möjligt – för det är de förnöjsammas lott här i liv

Sedan följer ett avsnitt som man kan hoppa över om man inte är intresserad av Sandahls strid med domkapitlet angående hans språkbruk vid förra kyrkomötet. Det är på domkapitlet (och därmed även på Johansson, som ju både som domprost och nu som biskop leder kapitlet) bloggrubriken ”Gycklare eller hycklare” syftar.  Men i slutet av boggen återkommer Dag Sandahl till sin heraldska analys:

Och Johanssons val av yxa begriper jag bättre – men hur kan ha få för sig att han skapar glädje med sin yxa?

I inläggets kommentarstråd handlar det mest om för eller emot Sandahl. Men i en kommentar får vi en ambitiös, och därmed underhållande, analys av vad biskopen, på bibliska grunder, bör nyttja sin yxa till. Analysen står signaturen ”Värmlänning” för (OBS! ej undertecknad). Här följer det i sin helhet:

En biskop och hans vapen?

En biskop bör nog vara försiktig med sin yxa. Det mest funktionella är nog vedhuggning inte församlingsbygge. När vi läser 1 Kung 6:7 förekom inte yxredskap vid tempelbygget. Stenarna var färdiga redan vid stenbrottet. I dagens postmoderna kontext får vi vara beredda på att yxorna används som tillhyggen. Nietzsche filosoferade med hammaren. Dagens dekonstruktörer är ivriga att ”yxa till” det som Gud gjort rätt och färdigt så att det skall anpassas till ideologin. Dessa yxmänniskor möter vi i frälsnings, kyrko och dogmhistorien. En del kan vara riktigt våldsamma såsom psalmisten vittnar om: Allt har fienden förött i helgedomen. Dina ovänner skränade i ditt hus, de ställde upp sina tecken där. De högg som när man låter yxan gå i täta skogen. Ornamenten slog de sönder med bila och bräckjärn Ps 74:3ff. En biskop bör inte vara en sådan yxman utan likna den Gode Herden som inte flyr när vargen kommer.

Skrivet av: Värmlänning den 20 november 2010 22:45

Småländska änglavingar

Jag tyckte väl att vingarna såg väldigt fluffiga ut. Vi har fortfarande inte sett till någon blasonering för nye växjöbiskopen Jan-Olof Johanssons vapen, men Kyrkans tidning kommer med en intressant uppgift angående örnen:

Örnen och yxan som syns i biskopsvapnet står för namnet Jan-Olof. Örnen är symbolen för Johannes, som är kortform för Jan. Johannes är den av evangelisterna som mest utvecklat teologin om Jesu födelse som Guds inkarnation i världen. Dessuom för örnen tanken till Kalmarsund. I örnens en klo finns en yxa, som är Olof den heliges attribut.

Det där har vi höt förut. Men så biskopen själv:

– Örnens vinge är utformad som en änglavinge, säger Jan-Olof Johansson.

Utformad som en änglavinge alltså. Den blasoneringen ska bli kul att läsa.

Kyrkans tidning har förresten lyckats att publicera två artiklar om biskopen och vapnet veckans nummer. Kreativ redigering…

Glädje åt hela Småland!

Jan-Olof Johanssons biskopsvapen

Domprosten i Växjö, Jan-Olof Johansson, har utsetts till ny biskop i stiftet. På senare år har Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrkoheraldik ofta varit inblandad i framtagande av nya biskopsvapen, men inte den här gången. Vapen är komponerat och målat av vapenmålaren vid Kungl. Maj:ts orden Leif Ericsson, med visst bistånd från Claus K Berntsen från SHF.

Blasoneringen låter tydligen vänta på sig, men tankarna bakom vapnet berättas det utförligt om på stiftets hemsida:

Biskopens valspråk och vapen – Svenska kyrkan – Växjö stift

Det personliga vapnet för biskpen – Johannes (Jans) örn, hållande en yxa (Olof) i ljuset av Bethlehems stjärna funkar bra, trots att ”motsatta tinkturer” ofta blir utmanande när konstnären ska få vapnet tydligt.

Något som klingar lite märkligt i  mina öron är en association kring stiftsvapnet – de tre huvudena för S:t Sigfrids systersöner:

I vapnets första och fjärde fält finns stiftets vapen som utgörs av tre huvuden. Det är Smålands apostel S:t Sigfrids tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman som var hans följeslagare på missionsresan i Småland. De blev de första kristna martyrerna i det som sedan blev Växjö stift.  De påminner oss om missionsuppdraget och kan också tillsammans med Betlehemsstjärnan ge associationer till de tre vise männen, som ofta ses som uttryck för kyrkans internationalitet.

Hur kan man koppla huvudena till de tre vise männen, mer än till tretalet?