Biskop Johan Jacob Hedréns vapen – igen

img_1159Jag blev ju ganska till mig när jag hittade biskop Johan Jacob Hedréns serafimervapen. Till skillnad från andra samtida biskopar (som ofta för en gyllne kräkelböj i blå sköld) är han väldigt kreativ med sitt omslingrade kors.

En tid efter att jag hade skrivit om vapnet kunde jag inhämta tips för att komma vidare från två olika håll. Hedréns serafimerplåt hänger ju tillsammans med alla andra avlidna riddares och ledamöters sköldar i Riddarholmskyrkan i Stockholm, så jag vände mig till kyrkans Twitter-konto @riddholmskyrk för att få lite mer kött på benen. Kanske de hade en blasonering?

Eftersom många utnämnda riddare från icke vapenförande släkter fick förses med nykomponerade (och ofta ganska krystade) vapen i samband med utmämningen, är det lite si och så med blasoneringar och dokumentation kring icke furstliga och adliga vapen. Ordenskapitlet var dock snälla och tog fram en blasonering när jag frågade:

’I rött fält ett på en grön kulle stående latinskt kors av guld kring vilket slingrar sig gröna lönnblad.’

@riddarholmskyrk på Twitter

När jag hittade vapnet i Serafimerboken tyckte jag att vapnets kors var av silver och inte gyllne, men med tanke på hur färger kan åldras var det inte så förvånande att jag tog miste.

Däremot är växtligheten i vapnet ganska spännande. Själv identifierade jag den som en vinranka. Vinet är ju en förutsättning för att fira mässa och desstuom stämmer det ihop med biskopens valspråk ”Amplexu Adsurgit” (”Det växer genom att söka stöd”). Så tänkte jag.

Hedera_helix_murgrönaHeraldikvännen Jan-Eric Olsson i Eksjö gav mig dock annat att tänka på. Han kunde nämligen upplysa om ett samband mellan vapnet, valspråket och biskopens släktnamn.  Jan-Erics idé, som jag nu ansluter mig till, är att det snarare är murgröna som omslingrar korset. Murgrönans latinska namn är ”Hedera helix” och skulle alltså fonetiskt kunna kopplas till namnet Hedrén.

Jag är ingen botaniker, men nog är liknar både blad och växtsätt mer murgröna än Ordenskapitlets lönnlöv, även om de också är femflikiga. Och om min idé om vinranka skulle hålla hade man nog kunnat förvänta sig en och annan druva i vapnet.

Alltså: Såväl murgrönan som biskop Hedrén och hans kristna tro växer genom att söka stöd.

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.

Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.

I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:

Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Källa: http://www.langarydsslakten.se/heraldik.htm

Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:

En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanför
en föreläsningssal. Utan att känna mig öste
hans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.
Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 torde
jag utan att störa friden över hans minne våga
erkänna att det under de följande tjugotvå års
kongresser som vi båda deltog i för min del
gällde att hålla mig utom syn- och hörhåll från
denne orosmakare.
s. 286
Och:
Uno Lindgren (1915–1992), Älvsjö, till
vardags avdelningsdirektör i vägverket, hade
en tid varit deltidsanställd medarbetare vid
dåvarande Riksheraldikerämbetet, vilken
befattning han med någon överdrift latiniserat
till ”secretarius” på ett av sina exlibris (här
i naturlig storlek). Han har gett ut Heraldik
i svenska författningar (1951) ochvarmannen
bakom Kommunalheraldiska institutet, som
genom flitiga vapenförslag sporrade många
kommuner att anta vapen.
Bildtext på s. 287
Den där sista bildtexten är jag osäker på om det är Olsson själv eller redaktören Magnus Bäckmark som skrivit. Bäckmarks egen, annars mycket fyllliga, ”Vem är vem?” på Gröna Stubben listar förresten bara Lindgren som författare och nämner inte hans verksamhet med KHI:

UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.

http://hem.passagen.se/gronstub/kannarna.htm

Idag finns inte KHI längre – den kommunalheraldiska sverigekartan är så gott som färdigritad. Istället verkar   Sockenheraldiska institutet (SHI) med ungefär samma syfte, fast nu att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen.  SHI är en verksamhet inom Svenska Heraldiska Föreningen, och det är därför  mycket lätt att hitta information om det. SHF är mycket bra på att informera om sin verksamhet och att skriva sin egen historia.
Men vem skriver Kommunalheraliska institutets historia?

Världsbokdagen i heraldiken

Årets boktips på Världsboksdagen är en hyllning till den lilla, smala litteraturen.

”Vapensköldar i Eksjö stad” av Jan-Eric Olsson. En ganska oansenlig liten skrift kan det verka. Sexton häftade sidor i svart-vitt och kostade blott 12 kronor när den lämnade tryckeriet i Eksjö 1976. Själv betalade jag nittio kronor för den på ett antikvariat i just Eksjö i somras.

Men idén med boken är storslagen att få ”eksjöbor och turister att se litet av den heraldik som omger oss och förklara något av vapnens historia.” Den som stadsvandrar i Eksjö i Olssons sällskap får sig inte bara en lektion i Eksjös historia ur ett heraldiskt perspektiv, utan även en heraldisk lektion, sedd utifrån Eksjö.

En sån bok ska jag skriva om Karlstad. När jag får tid.