Välkommen, Dansk Heraldisk Selskab!!!

I januari summerade jag det heraldiska föreningslivets decennium. Nu har ytterligare en förening sett dagens ljus i och med att Heraldiska Sällskapets (SHS) köpenhamnsavdelning har avknoppats från moderföreningen. Kopplingen till SHS är fortsatt stark, även om man enligt stadgarna räknar sina anor till ett par tidigare danska föreningar, som var verksamma under 1900-talet:

 

Selskabet er dannet ved en omlægning i 2010 af Societas Heraldica Scandinavicas lokalafdeling for København og Omegn (grundlagt 1961) og er som sådan tilknyttet Societas Heraldica Scandinavica som dettes danske lokalafdeling. Selskabet har dermed rødder i de to tidligere danske foreninger, Dansk Selskab for Heraldik og Sfragistik (grundlagt 1941 som Collegium Heraldicum) og Dansk Heraldisk Samfund af 1946, der i 1959 begge og samtidigt blev opløst til fordel for Societas Heraldica Scandinavica. 

 

Läget i Danmark före 1959, med nedläggning och uppgående i SHS, verkar likna situationen i dagens Sverige, med en heraldisk förening och ett heraldiskt samfund.

Sett snett uppifrån norr tycker jag att den nya föreningen bådar gott för det heraldiska skandinaviska samarbetet – SHS verkar på skandinavisk nivå och de nationella föreningarna på sin nivå. Känns smart inför kommande heraldiska kongresser i Danmark – då slipper SHS uppdra åt sig själv att stå för arrangemanget. Fast risken är väl stor att det är stor överlappning mellan de två styrelserna.

När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.

Det heraldiska föreningslivets decennium

Detta är del fem i den heraldiska decenniekrönikan – om det sjudande föreningslivet i Heraldiknorden. Det som skrivs stämmer kanske i någon mån in på Societas Heraldica Scandinavica, Norsk Heraldisk Forening eller Heraldiska Sällskapet i Finland. Men Svenska Heraldiska Föreningen – som jag känner bäst – får stå som representant.

Svenska Heraldiska Föreningen gick in i 00-talet med en relativt ung funktionärskader. Kärnan utgjordes av ett gäng entusiastiska västsvenskar, företrädelsevis boråsare, kompletterade med några uppsvenskar från trakterna kring huvudstaden.

Att styrelsen var så västsvensk är inte så konstigt, eftersom föreningen har sitt säte i Göteborg, men det har inte präglat föreningens verksamhet nämnvärt.

SHF har inte heller drabbats av någon skadlig inavel, vilket annars kan vara faran för en riksförening inom ett till synes smalt område som heraldik. Förmodligen har forumet Heraldica spelat en viktig roll, när det gäller att få in nytt blod i föreningen: Jesper Wasling lämnar följande intressanta kommentar från styrelserummet:

Jag minns en tid då nya kandidater till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse avslogs därför att personerna inte var kända och inte kunde komma till ett årsmöte i en annan del av landet. Det var ingen bra tid.
Jag misstänker starkt att SHS fungerade precis likadant, även om de äldre där inte har varit villiga att prata lika högt om sina interna problem som vi i SHF (och NHF med, för den delen).

Jesper Wasling appropå Heraldica

Jag tror att hemligheten bakom Henric Åsklunds tid på ordförandeposten i SHF (som startade 2003) har varit att man har hittat en skön balans mellan den struktur och formalia som måste finnas i en fungerande förening, med en prestigelöshet mot och ett väldigt effektivt nätverkande med det övriga Heraldiknorden. Samma inställning verkar finnas även hos övriga aktörer i Skandinavien.

SHF och Heraldiska Samfundet samarbetar kring utgivningen av Vapenbilden. Heraldica skapades inte som ett svenskt forum, utan som ett nordiskt. De nordiska nationella föreningarna samarbetar med SHS kring heraldikkongresserna. SHF samarbetar med lokala föreningar kring utflykter, föredrag och workshops – ena stunden är lokalavdelningen knuten till SHF, nästa till SHS, nästa fristående – slumpen verkar ha avgjort vilket. Listan på samarbetsformer kan göras lång.

SHF:s styrelse har också haft en märklig förmåga att utnyttja föreningslivets positiva kombination av strukturfascism och folkbildningsanarki. Det sägs att om oss man sammanför fler än två värmlänningar på en plats, så bildar de automatiskt ett dansband. Samma fenomen verkar finnas inom SHF – är fler två medlemmar intresserade av en och samma aspekt av heraldiken har styrelsen omedelbart sanktionerat dem som officiell arbetsgrupp. Ett oerhört smart sätt att ta till vara på enskilda initiativ och visa sin uppskattning för nedlagt arbete.

Jag nöjer mig med att peka på två lyckade arbetsgrupper – Sockenheraldiska Institutet och kyrkoheraldikgruppen. Den ena med mål att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen, den andra att beväpna alla nyvalda biskopar.

Det här synsättet på ideellt arbete, med en styrelse som litar på sina aktiva medlemmar har gjort att mer arbete kunnat utföras för svensk heraldik – ofta dessutom i föreningens namn.

Så kanske är ändå 00-talet det heraldiska föreningslivets decennium?

De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.