Carl Uggla – en riktig vårfågel

Igår gick det ett sträck med tio sångsvanar över min tomt. Men gårdagens riktiga vårfågel var  Carl Ugglas Inledning til heraldiken, med introduktion av Jens Christian Berlin. Därmed fylldes en viktig lucka i mitt och många andra heraldikers bibliotek.

Boken kom ut första gången 1747 och har knappt gått att få tag på på senare år, så det var verkligen en välgärning av Jens Christian och Svenska Heraldiska Föreningen, som nu ger ut den som nummer 3 i sin skriftserie.

Tyskt heraldiskt trettiotal

Att det 1930-talet jag umgås med när jag läser Arvid Berghmans artikel ”Heraldisk litteratur” slår mig egentligen inte förr än jag kommer till avsnittet om aktuell tysk litteratur. Läshastigheten stannar upp en smula och jag blir på helspänn, som om en nära vän håller på att avslöja en mörk hemlighet.

Det är alltid svårt att som nutida läsare skilja mellan tyskt och nazistiskt när man blickar tillbaka till 30-talet, men det vore ju inte konstigt om det fanns brunskjortor även bland svenska heraldiker vid den här tiden. Några politiska referenser märks inte hos Arvid Berghman, men vad historikern Berghman tycker om vissa tyska författare är skönt att läsa:

Den nyaste heraldiska handboken, B. Koerners ”Handbuch der Heroldskunst”, Görlitz 1920-33, är baserad på en fullständigt ohållbar teori om att vapnen skulle ha utvecklats ur runorna och bör inte läsas utan ett samtidigt studium av O. Hupps skriftserie ”Wider die Schwarmgeister” I-III (München 1918-19), ”Runen und Hakencreutz” (München 1921) och ”Halali!” (München 1923). Även vid studiet av Hauptmanns ”Wappenkunde” är en jämförelse med ”Wider die Schwarmgeister I” att anbefalla.

Otto Hupp verkar vara ett bra vaccin mot nazistisk heraldisk villfarelse. Vanan trogen lämnar inte Berghman några som helst ledtrådar till vad som döljer sig bakom de tyska titlarna. ”Wider die Schwarmgeister” verkar betyda ”Mot fanatikerna” och ”Runen und Hakencreutz” är såklart ”Runor och hakkors”. Att Hupp har skrivit en bok med titeln ”Halali!” verkar oerhört fantasieggande på en bleckblåsande herlaldiker, ty det ska vara tyska jägares motsvarighet till signalen ”Eld upphör!”

Det är ett gravt handikapp att inte kunna tyska när man rotar i det här, men Otto Hupp och Bernhard Koerner kan inte ha varit såta vänner, för det finns en bok av Hupp med titeln ”Halali!: Die Beleidigungsklage Koerner gegen Hupp” (Ung. ”Halali!”: Förtalsmålet Koerner mot Hupp”). Det vore roligt att veta vilket svärmeri Hupp varnade för och vilken jakt han blåste av med sin Halali-signal!

Nåväl. Man kan ju bara gissa att det finns en och annan Leni Riefenstahl bland de konstnärer och hantverkare av olika slag, med tanke på nazismens dramaturgiska behov. Man kanske inte ska dra för stora växlar vilka uppdrag en tysk medborgare utförde under kriget, men det är ändå skönt att se att en gammal husgud som Ottfried Neubecker komprometterat sig genom att gifta sig med en judinna:

In 1931 Neubecker had married a woman of Jewish descent and was dismissed from state services. During the Nazi regime he received commissions from the state and municipal archives, Ministry Foreign Affairs, the Air Ministry and from Kriegsmarine, but his name could not be mentioned and his great book Flaggenbuch des Oberkommandos der Kriegsmarine was published without Neubecker’s name. He was paid clandestinely and unofficially for this work. From the summer of 1944 he was without a permanent residence, being continuously on the run from the Gestapo, surviving with the help of friends.

En mödosam vandring med Arvid Berghman

”En svensk, som vill ägna heraldiken ett verkligt ingående studium, har […] en mödosam väg att vandra. Den svenska heraldiska litteraturen är knapphändig och väger föga tungt” beklagar sig Arvid Berghman i sin exposé över heraldisk litteratur i Meddelanden från Riksheraldikern 1935.

Det har visserligen hänt en del de senaste 75 åren, men trots ett ökat intresse för ämnet heraldik är hans litteraturgenomgång skrämmande aktuell. Och inte minst nyttig och underhållande läsning!

Berghmans torra upprapande av heraldiska standardverk blixtrar till ibland med välmenande varningar till läsaren. ”En del små monografier om diverse [vapen]  finnas förtecknade […] men få av dem hava något nämnvärt värde” berättar han, men tillägger att det finns några undandtag, bland annat Torsten Lencks ”Värmlands vapen” och Emmanuel Bergmans ”Dalslands namn och vapen”.

”Klent försedda äro vi med vapenböcker över de officiella vapnen. F Liljeblands 1878 utgivna ”Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen” torde hava gjort mera skada än gagn” varnar han med all rätt på ett annat ställe.

En mödosam vandring blir det också om man vill hänga med på Berghmans internationella utblick, där man får reda på alla titlar på originalspråket, men inte på svenska. Det kan man kanske leva med när man håller sig inom de germanska och latinska språksfärerna. Men där slutar mina allmänna språkkunskaper. Så vill man veta mer exakt vad en rysk eller polsk bok handlar om, får man nog ta Google translate till hjälp.

Mödosam eller inte, så tänker jag fortsätta den heraldiska vandringen – bitvis i sällskap av Arvid Berghman.