Tyskt heraldiskt trettiotal

Att det 1930-talet jag umgås med när jag läser Arvid Berghmans artikel ”Heraldisk litteratur” slår mig egentligen inte förr än jag kommer till avsnittet om aktuell tysk litteratur. Läshastigheten stannar upp en smula och jag blir på helspänn, som om en nära vän håller på att avslöja en mörk hemlighet.

Det är alltid svårt att som nutida läsare skilja mellan tyskt och nazistiskt när man blickar tillbaka till 30-talet, men det vore ju inte konstigt om det fanns brunskjortor även bland svenska heraldiker vid den här tiden. Några politiska referenser märks inte hos Arvid Berghman, men vad historikern Berghman tycker om vissa tyska författare är skönt att läsa:

Den nyaste heraldiska handboken, B. Koerners ”Handbuch der Heroldskunst”, Görlitz 1920-33, är baserad på en fullständigt ohållbar teori om att vapnen skulle ha utvecklats ur runorna och bör inte läsas utan ett samtidigt studium av O. Hupps skriftserie ”Wider die Schwarmgeister” I-III (München 1918-19), ”Runen und Hakencreutz” (München 1921) och ”Halali!” (München 1923). Även vid studiet av Hauptmanns ”Wappenkunde” är en jämförelse med ”Wider die Schwarmgeister I” att anbefalla.

Otto Hupp verkar vara ett bra vaccin mot nazistisk heraldisk villfarelse. Vanan trogen lämnar inte Berghman några som helst ledtrådar till vad som döljer sig bakom de tyska titlarna. ”Wider die Schwarmgeister” verkar betyda ”Mot fanatikerna” och ”Runen und Hakencreutz” är såklart ”Runor och hakkors”. Att Hupp har skrivit en bok med titeln ”Halali!” verkar oerhört fantasieggande på en bleckblåsande herlaldiker, ty det ska vara tyska jägares motsvarighet till signalen ”Eld upphör!”

Det är ett gravt handikapp att inte kunna tyska när man rotar i det här, men Otto Hupp och Bernhard Koerner kan inte ha varit såta vänner, för det finns en bok av Hupp med titeln ”Halali!: Die Beleidigungsklage Koerner gegen Hupp” (Ung. ”Halali!”: Förtalsmålet Koerner mot Hupp”). Det vore roligt att veta vilket svärmeri Hupp varnade för och vilken jakt han blåste av med sin Halali-signal!

Nåväl. Man kan ju bara gissa att det finns en och annan Leni Riefenstahl bland de konstnärer och hantverkare av olika slag, med tanke på nazismens dramaturgiska behov. Man kanske inte ska dra för stora växlar vilka uppdrag en tysk medborgare utförde under kriget, men det är ändå skönt att se att en gammal husgud som Ottfried Neubecker komprometterat sig genom att gifta sig med en judinna:

In 1931 Neubecker had married a woman of Jewish descent and was dismissed from state services. During the Nazi regime he received commissions from the state and municipal archives, Ministry Foreign Affairs, the Air Ministry and from Kriegsmarine, but his name could not be mentioned and his great book Flaggenbuch des Oberkommandos der Kriegsmarine was published without Neubecker’s name. He was paid clandestinely and unofficially for this work. From the summer of 1944 he was without a permanent residence, being continuously on the run from the Gestapo, surviving with the help of friends.

Annonser

Heraldisk yra på Bishops Arms?

Det arbetas för högtryck på nya biskopsvapen. Nye växjöbispen har just intagit sitt stift och nu väntar Martin Modéus på att få efterträda Martin Lind i Linköping och nyvalde Sven-Bernhard Fast på att efterträda Lennart Koskinen i Visby under 2011.

Det innebär att det är fullt upp för svenska kyrkoheraldiker med primus motor Claus K Berntsen i spetsen. Claus lär överväga att ”skicka nyvalda biskopar i kloster ett halvår, så de får förbereda sig, och enbart låta dem ha kontakt med deras heraldiker…” Nog med förslag!

När det lugnar ner sig för Svenska Heraldiska Föreningens kyrkoheraldikgrupp tycker jag att man ska verka för att pubkedjan The Bishops Arms lever upp till sitt namn. Pubarna i våra stiftstäder borde prydas en vapensvit för stiftets biskopar!

Själv funderar jag på att muta någon konstnärligt lagd kumpan att smyga sig till Bishops Arms i Karlstad någon mörk natt och förse den ölfryntlige pösmunken på skylten med den betydligt spänstigare Esbjörn Hagbergs anletsdrag. Jag håller vakt och passar stegen! Någon frivillig?

Före…

…och efter!

David Nessle – årets sista bekantskap

Eftersom jag mentalt tillhör 30-talisterna så har jag aldrig stiftat närmare bekantskap med serieskaparen och författaren David Nessle. Jag har visserligen skymtat honom på en och annan sökresultatsida när jag varit ute på nätet i något obskyrt ärende. Jag har till och med varit inne och vänt på bloggen någon gång, observerat någon skön formulering och tänkt ”Hit får jag nog återvända någon gång…”

Men idag fastnade jag, när jag ännu en gång skruvade på sökbegreppet för Värmlands vapen. Jag skrev för ett tag sedan om heraldikerna Martin Sunnqvist och Elias Granqvist som gjort heraldiska utvikningar på sina i övrigt ickeheraldiska bloggar. Men att hitta en icke heraldisk bloggare som kåserar över svenska landskapenvapen var brutalt uppfriskande.

Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad.

Och så den om Värmlands landskapsvapen. Den är visserligen inte så utförlig som vissa andra artiklar, men han gör allt rätt för att fånga mitt intresse. För det första uppträder han på inledningsbilden, iförd vad som tydligen är vår gemensamma favorit-T-shirt. Min gymnasieala Kafka-T-shirt-fäbless delas tydligen av många 60-talister.

Dessutom poserar han exakt samma ställe där NWT-journaliseten Anna Sims placerade mig, när hon som redaktör för studenttidningen Citrus och skulle skriva om folk med udda intressen. Jag hade gjort mig känd som lokalhistorikern som tvångsguidar överförfriskade och hjälplösa studenter på väg hem från kåren.

Att plocka upp kopparsticket på Värmlands vapen ur Erik Dahlbergs Suecia är inte heller dumt.

Men, kanske mest avgörande –  karln har givit ut en bok med titeln ”Gasen i botten Hieronymus Bosch”. Måste ha!

Vad är en heraldiker?

För ett tag sedan, efter att ha läst en artikel i Heraldisk Tidskrift, ställde jag mig frågan ”Vem är heraldiker?” Jag utvecklade inte funderingen närmare den gången, men själv kallar jag mig med gott samvete för heraldiker med stöd av Nationalenceklopedin, som konstaterar att det är en person med heraldisk fackkunskap. Hur djupa kunskaper man bör ha kan väl diskuteras, men jag anser mig vara heraldiker med samma rätt som en person som är sjukligt intresserad av fåglar får kalla sig för en ornitolog.

OK, men vilka färdigheter ska man då besitta. Jag är ingen konstnär och när det kommer till blasoneringar kan jag läsa, men inte författa dem själv. Ändå anser jag mig ha heraldisk fackkunskap. NE igen:

heraldi´k, vetenskapen om sköldemärken (bild som pryder vapensköld) och deras tillbehör. Teoretisk heraldik (vapenkunskap) avser vapenväsendets uppkomst, utveckling, regler och symboltolkning, och praktisk heraldik (vapenkonst) innebär tillämpning av heraldikens regelsystem vid konstnärligt inriktad bildframställning.

Anledningen till att jag ställer den här frågan just nu beror på att Wikipedia, som ju inte anses lika verhäftig som NE, (med viss rätt) klumpar ihop de teoretiska och praktiska heraldikerna i samma kategori.

Av nedanstående artikelförteckning kan man torrt konstatera att inte ens samtliga på Wikipedia omnämnda Stats- och riksheraldiker finns listande. Och inte många av dem som jag idag skulle hålla högst bland dem som verkar inom området. Dessutom tror jag mig sakna många inom den praktiska heraldien, alltså konstnärerna.

Men det är inte mycket att gnälla över. Wikipedia är användargenererat, så det är bara att ge sig in och redigera.

Artiklar i kategorin ”Svenska heraldiker”

Följande 21 sidor (av totalt 21) finns i denna kategori.

B

F

K

K forts.

L

M

N

R

S

U

W

Domstolsvapen och heraldiken i politiken

Elias Granqvist skriver på sin blogg om domstolsväsendets heraldik. Sveriges domstolar har av någon anledning tagit sig en uppsjö nya vapen under senare år, samtidigt som man verkar samla sig under Domstolsverkets vapen externt. Som heraldikvänner är den spontana reaktionen den samma hos mig och Elias – det är trevligt med mångfald och det berikar den offentliga heraldiken om domstolarna för sina egna vapen.

Som yrkesmän drar vi dock motsatta slutsatser. Som kommunikatör har  jag ju såklart intressere av att hålla ihop den grafiska profilen för en stor och spridd organisation, som Kyrkan, Polisen eller domstolarna. Kliver jag in i en kyrka i ett annat stift, vill jag veta att den tillhör just Svenska kyrkan, följer samma gudstjänstordning och sjunger ur samma psalmbok.

Möter jag Lagens långa arm på fjällsemestern i Åre har jag samma behov. Jag vill veta att konstapeln i fråga tillhör samma svenska statliga våldsmonopol som hemma, och inte någon republikansk jämtländsk bygdemilis som skriver sina egna lagar. Att de sedan lyder under en länpolismästare i Östersund eller Karlstad är av underordnad betydelse.

Den grafiska profilen, med det herladiska vapnet som en viktig beståndsdel, gör att jag snabbt kan dra dessa slutsatser.

Samma inställning har jag till domstolsväsendet. Om jag, Gud förbjude, skulle hamna inför skranket, vore det oerhört skönt att veta att det är samma lagbok som ligger på domartribunen och inte någon landskapslag. För de flesta torde det räcka med att se den kungliga kronan över domstolsvapnet, för att inse att så är fallet och att man inte riskerar att dömas efter äldre västgötalagen. Men för en del räcker det inte, och då är det bra med en gemensam grafisk profil för hela domstolsapparaten.

Alltså är det helt i sin ordning att man samlas under Domstolsverkets grafiska profil. Eller? Elias Granqvist får mig att vackla. Ligger det ett värde i att att framhäva domstolens oberoende som egen myndighet?

Elias skriver:

Som jurist är det min professionella uppfattning att det bör finnas en sammanhållen tanke bakom domstolarnas visuella profil och att domstolarna med sin roll inom staten bör visa denna roll på ett tydligt sätt. Domstolarna är inrättade genom beslut som formellt är politiska och i dessa beslut fastställs också deras namn och deras domkretsar, och domstolarnas bruk av vapen borde spegla den indelningen. Här kommer vi också in på politiken, vilket förklarar varför jag skriver om detta på en politisk blogg – det är inte min roll som politiker att på något sätt detaljstyra domstolarnas verksamhet, men synpunkter på riktlinjerna för deras bruk av vapen handlar inte om detaljstyrning utan ligger på samma övergripande nivå utanför den dömande verksamheten där också frågorna om domstolarnas namn och domkretsar finns.

Och vidare;

Med tanke på domstolarnas roll i samhället och deras betydelse som del av den statliga verksamheten, borde de inte använda en och samma symbol om denna inte är riksvapnet. Domstolsväsendets vapen kunde mycket väl användas som en samlande symbol för domstolarna tillsammans och skall förstås kunna användas av Domstolsverket, men var och en av domstolarna borde inte använda detta vapen som symbol för sin egen verksamhet. I stället borde varje domstol ha sitt eget vapen. Detta skulle också underlätta identifieringen av vilken domstol som har avkunnat en viss dom. De högsta rättsinstanserna i riket, Högsta domstolen och Regeringsrätten, borde använda riksvapnet, eftersom de är den dömande maktens främsta företrädare.

Om Elias har rätt – att det är viktigt att framhålla den enskilda domstolen som fristående myndighet – så blir plötsligt kommunikatören och heraldikern inom mig rörande överens om att domstolarna bör kommunicera sina egna vapen.

Eget vapen eller Lilla riksvapnet? Det är en intressant tanke. Att samla alla myndigheter under Lilla riksvapnet var ju en tanke som fanns med i förvaltningsproppen i våras.

Elias reflekterar ju själv över det faktum att han debatterar heraldik i en politisk blogg, men det tycker jag är helt i sin ordning. Den offentliga heraldiken är på sätt och vis en dimension av vårt demokratiska system och som sådant måste han intressera sig för det.

Vem är heraldiker?

Vem är egentligen heraldiker? Vem har rätt att kalla sig heraldiker? Jag har funderat på frågan förr, och den aktualiserades när jag läste Harald Nissens artikel om Gunnerusbiblioteket i Trondheim i senaste numret av Heraldisk Tidskrift.

NE konstaterar kort och gott följande: hera´ldiker, person med heraldisk fackkunskap.”. Men hur skaffar man sig ”heraldisk fackkunskap”? Finns det en heraldisk kanon som man måste tillgodogöra sig innan man kan få använda sig av epitetet?

Det är kanske inte någon heraldisk kanon Harald Nissen presenterar  Men väl en rad titlar som han menar borde ingå i en:

Da jeg kom till Trondheim i 1964 efter to år ved Universitetsbiblioteket i Oslo, var det for å bygge opp de biologiske samlinger. Jag hadde jo zoofysiologi som hovedfag. Men bibliotekets ledelse oppdaget at jeg hadde heraldikk som hobby. Ergo fikk jeg beskjed om å ta meg av det også. Sammen med min kollega cand. philol. Monica Aase, som har historie som hovedfag, har vi fått bygget opp en samling av viktige heraldiske verker. Jeg kan nevne Riestap, Rolland, Renesse, Burke och Papworth. Det er verker man bør kjenne hvis man skal kalle seg heraldiker.