Efterlängtat besök hos statsheraldikern

IMG_4065Förra veckan passade jag på att göra ett väldigt efterlängtat besök hos statsheraldikern på Riksarkivet i Stockholm. Jag hade faktiskt sån tur att 2/3 av personalstyrkan på Riksarkivets heraldiska sektion var på plats och tog emot mig. De två tredjedelarna var statsheraldikern Henrik Klackenberg och biträdande statsheraldikern Carl Michael Raab. Endast heraldiske konstnären Henrik Dahlström var borta för dagen.

För en som har umgåtts med stats- och riksheraldikerns verksamhet i ett par decennier kändes det såklart väldigt högtidligt att få en rundvandring i lokalerna. Det lilla Heraldiska biblioteket, med en del inredning från Riksheraldikerämbetets lokaler i Gamla stan var helt klart sevärt. Det var många bekanta ryggar från mitt eget bibliotek och ännu fler kända titlar från antikvariats- och bibliotekskatalogerna, om man tittade lite närmare. Förutom böcker pryds väggarna av en uppsättning sköldar med gamla sockenvapen från Dalarna, med Storfors vapen som en katt bland hermelinerna.

De riktiga rariteterna fanns såklart nere i berget, flera våningar under Mälarens yta, men för mig räckte det gott att få nosa runt lite i Heraldiska närarkivet, med dokumentation om våra kommun- och häradsvapen. Här fanns korrespondens mellan riksheraldikern och vapenantagande kommuner, små utredningar i samband med kommunsammanslagningar och inte minst otaliga originalteckningar av Brita Grep.

Man hinner ju inte göra så många nedslag under ett kort besök. Jag fick stålsätta mig för att inte titta för djupt i mapparna, men nu vet jag vad jag ska leta om jag vill veta vad Staffan Hallström skrev till C.G.U. Scheffer inför bildandet av storkommunen Karlstad 1974 eller hur det kom sig att tingsrätten i Arvika skulle ha ett stort jössehäradsvapen på väggen.

Jag lär återvända…

Nya kompanifanor till Värmlands hemvärn

Det här med militär organisation och hur militära traditioner förs vidare är inte lätt. När Värmlands regemente, lades ner fördes vissa av regementets traditioner vidare av hemvärnet i Värmland. Det värmländska hemvärnet organiseras från Örebro, men hör idag till Kungl. Livregementets husarer (K3) i Karlsborg.

Arvet efter Värmlands regemente präglar såklart alla högtidligare ceremonier och går igen även i annat. Till exempel har man namngivit sina kompanier efter olika värmländska bygder, på samma sätt som på I2. Jag har alltid trott att var en gammal tradition, men den är faktiskt inte äldre än 50 år. Även om det finns kopplingar bakåt i tiden var det så sent som 1967 man valde att döpa regementets kompanier efter landskapets härader. Då var de åtta till antalet:

  1. Fryksdals  kompani (livkompaniet)
  2. Grums kompani
  3. Alster kompani
  4. Älvdals kompani
  5. Jösse kompani
  6. Nordmarks kompani
  7. Näs kompani
  8. Gillbergs kompani

Listan är lite lustig, eftersom den omfattar sex av femton tänkbara härader. Plus en socken, Alster. Placerar man dem geografiskt kan man konstatera att det är en viss slagsida åt väster. Det kan det kanske finnas någon tanke bakom, även om den inte står helt klar för mig just nu. En ledtråd kan finnas i att man ville skapa göra en koppling till de bygder som de värnpliktiga kom ifrån och samtidigt åstadkomma någon form av historisk blinkning till de gamla uppbådsfanorna.

i2_kompanistandar

Kompanifanorna pryddes med motiv från häradssigillen. Enligt boken från regementets 350-årsjubileum (som citerar en VF-artikel från 23/6 -67) ska regementet ha tagit fram ett färdigt förslag till utformning av fanorna, som skulle vara svart-gula, liksom regementets fana. Man hoppades att kommunerna inom de olika häraderna skulle bekosta fanorna, men i senare formuleringar står det ”anskaffades”, så översten fick nog betala dem själv.

Illustrationen ovan är från samma sida (s. 140) i 350-årsboken, men där kan man ana av gråtonerna att det inte är något svart-gult förslag, utan de färdiga fanorna som avbildas. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” berättar Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169).

Det där med färgen tycker jag är extra spännande, eftersom ytterst få av häradssgillen har blasonerats och fått definierade färger. På vilket sätt kunde man knyta färgerna till ett härad? Är anknytningen framåt eller bakåt i tiden? Syftar han på moderna uniformsdetaljer? Är det  uppbådsfanorna som spökar igen, eller har man sneglat på folkdräkter och kyrkmålningar?

Efter femtio år uppstod tydligen ett behov av nya kompani fanor. De gamla kanske har slitits ut eller förkommit i och med alla omorganisationer av försvaret. Klokt nog tog man kontakt med statsheraldikern för att få stöd i utformandet av de nya fanorna. Tydligen finns det numera fem värmländska hemvärnskompanier, för statsheraldikern har nu presenterat förlagor till följande fanor på sin hemsida:

  1. Fryksdals  kompani
  2. Älvdals kompani
  3. Grums kompani
  4. Alster kompani
  5. Jösse kompani

Jag kan inget om rangordning mellan kompanierna, men om man jämför listorna kan man konstatera att det är de fem främsta i nummerordningen från 1967 som lever vidare i våra dagar.

fryksdalskompani

Fryksdals kompanifana

älvdalskompani

Älvdals kompanifana

HV3

Grums kompanifana

alsterskompani

Alsters kompanifana

jössekompani

Jösse kompanifana

Likheterna är stora mellan de nya och de gamla fanorna. De har samma färger och det fortfarande häradssigillen som utgör motiven. Sigillbilderna har dock getts en säkrare och stramare utformning. På 1967 års fanor är de i stort sett identiska med de valhänt naivistiska bilder som vi känner igen från avgjutningar av häradssigillen. Här har konstnären, som vi får förmoda är Henrik Dahlström, gett dem en säkrare utformning, utan att förta känslan av sigillbild.

Den stora skillnaden mellan bildsviterna är att samtliga sigillbilder 2018 har ritats in på en sköldformad yta, medan motsvarande ytor på 1967 års fanor har gjorts ovala, med undantag för Älvdals och Fryksdals kompanier. Anledningen till detta ser man om man studerar häradssigillen – även där är det bara Älvdals och Fryksdals härader som för skålformade märken i sina sigill.

Sen har vi det där med Alsters kompani. Det enda som inte har namngivits av ett härad. Det får nog bli ett eget kapitel.

Biskop Sören Dalevis vapen

Om några veckor vigs Sören Dalevi till ny biskop över Karlstads stift. Han ställer sig i en lång tradition, som den 29:e stiftschefen och 16:e biskopen i stiftet.

Idag har  han presenterat sitt vapen och valspråk och blir därmed den tredje som skaffar sig ett personligt vapen att kombineras med stiftets till ett ämbetsvapen.

Sören%20Dalevis%20vapen

Vapnet har offentliggjorts på Svenska kyrkans hemsida och där berättas hur Sören har tänkt kring vapenkompositionen. För det konstnärliga och heraldiska stödet har Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström svarat.

Biskop Sörens motto och vapen

Sören Dalevi har valt ”Människa bland människor” som sitt motto.

Uttrycketet handlar om Jesus och är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i brevet till Diogneteus som hos kyrkofadern och teologen Ireneus (130-200 e. Kr.) Biskop Sören hänvisar också till författaren Teodor Kallifatides som i Ett liv bland människor konstaterar: ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

För Ireneus, som Sören vill lyfta fram, var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Han stred också för att Gamla testamentet skulle vara med i den kristna bibeln, liksom att evangelisterna skulle var fyra – Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Därför är det en bibel med i det biskopsvapen som Sören valt.

Till vänster i bibeln ses den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ses fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann människa och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Biskopsvapnet har en uttalat stram och enkel form. Det har tagits fram av Riksarkivets heraldiska konstnär Henrik Dahlström i nära samarbete med Sören Dalevi.

På kyrkans hemsida har inte någon blasonering presenterats, men det kommer förhoppningsvis med tiden. Det ska bli spännande att se hur biskop Sören väljer att använda sitt vapen efter att han har tillträtt!